Nekromanti [Promotion] Gyllenknoster (svensk fantasy)

[jiii]

Först kom ryktena.

Det talades om krig, tysta viskningar, som inte var menade för barnens små oskuldsfulla öron. Men han lyssnade, och han hörde. Främmande härar, som flammade i blått, med vapen och ondska, som hade seglat hit från en annan värld för att få berget att rämna, för att rispa revor ner i underjorden och störta deras verklighet dithän.

Vissa av bygdens män ville kämpa och de bannade domedagsprofeterna med hårda ord. Men de flesta slog dövörat till och lät bli att lyssna på någonting alls. Deras bygd låg ovanför molnen, på gränsen till en annan värld, långt borta från djungeln där nere i dimmorna. De hade aldrig haft någon större kontakt med folken som levde där, så nog borde de bli lämnade i fred.

Sedan kom flyktingarna. Det var just då monsunen mullrade igång med sina skyfall. De kom som gråa regndimmor med sina vagnar och sina barn, med uttryckslösa ansikten, matta och härjade, med stora ögon som vädjade om medlidande. Men bygdens folk ville inte ha med deras öden att göra, ville inte befatta sig med omvärldens tråkigheter. Flyktingarnas ankomst togs som ett särdeles dåligt omen och de behandlades illa.

De jagades iväg, man försökte få dem att gå tillbaka samma väg som de kommit, men de försvann västerut istället. De lämnade sina vagnar bakom sig och fortsatte till fots över kalfjället, rakt genom den kosmiska vinden, Vissuvi. Vinden som blåste själarna till skyn. Måhända visste de inte att det var Vissuvi som härskade över kalfjället. Trodde kanske att hon endast blåste ute i kosmos. Eller så var de så desperata att det inte bekom dem att de riskerade döden. De flesta blev säkerligen kvar där uppe, tomma kroppar med själarna bortblåsta, låg som lik, med ögonen utpickade av fåglar.

Men snart nog blev de för många, och ju längre tiden led, desto mer åtgångna var de som anlände. De hade inte kraft nog att fortsätta, utan stannade i byn och gick inte att flytta på med mindre än att man berövade dem livet. Det var en otäck tid. Åskans muller ekade mot en annalkande fara och luften dröp av smuts och missmod. Många i byn flydde upp till de övre gårdarna medan blott några enstaka stannade kvar nere vid sjön för att vakta egendomen mot flyktingarna.

Efter det kom rövarna. Män av deras egen sort, som såg ut som dem och talade deras språk. Men de kom med vapen i händerna, slog livet ur folks kroppar och plundrade bygdens gårdar. Det var många som vägrade finna sig i detta vanvett och kämpade emot. Men det var inte mycket som kunde räddas, och det var många som blev nedhuggna. Modiga män låg mördade, medan de fega fick behålla livet och sörja bäst de ville.

Slutligen kom elden. Den kalla, blåa, demoniska elden. Den smög upp ur molnen med sin vita rök. Flyktingarna berättade att de flesta där nere fastnat i dess grepp, lömsk och klibbig som den var, smög sig på när man sov, och släppte inte taget när den väl fått fäste.

Vinden skingrade röken och avslöjade långsamma blåa lågor som flammade i natten, obevekligt och övermäktigt. Det var en vacker syn. Overkligt skrämmande, men likväl vacker. Sakta men girigt bet sig elden fast i det som fanns kvar, åt upp allt den kom över, vått som torrt, och lämnade blott förkolnade skelett kvar. Det var en eld som inte gick att släcka. Vatten bara rann av, som om elden brann i en annan dimension.

Det kom inga fler flyktingar efter det, vilket var ett skrämmande bevis på att vittnesmålen om världen där nere var sanna. De flyktingar som redan kommit men inte orkat fortsätta, de låg halvdöda nere i byn, försökte undvika att sova, medan svält och sjukdom kröp sig på, grävde i deras kött och gnagde i deras sinnen. Många hann bli tokiga innan de dog.

Det var inte många av bygdens invånare som ännu var vid liv, och som vägrat ge sig av. Men när vintern led mot sitt slut, då flydde de sista.

Själv var han den ende som blivit kvar. Det var två år sedan nu. Två år sedan de första flyktingarna dök upp. Han hade aldrig sett några främmande härar. Inga soldater, inga fältslag. Men ändå hade kriget utplånat byn och dess folk.

Mer finns att läsa här: www.gyllenknoster.se
Jag har aldrig vågat visa någon vad jag skrivit förut. Så går du in på hemsidan är du troligtvis den första besökaren någonsin.

 

[Klaatu]

Hej, Jiii. Kan du inte skriva vad det är för sorts texter du skriver? Vilken genre handlar det om? Dina bokbeskrivningar är i stort obefintliga. Jag tror väldigt få vill börja läsa en bok om de inte ens vilken genre den tillhör. Det står något om ett kejsardöme, är det Romarriket? Vissuvi fick mig att tänka på Vesuvius men det är nog ingen vulkan.

Annars så applåderar jag initiativet med webbsidan. Du verkar ha varit väldigt produktiv och jag hoppas att min webbsida (www.karlkampe.se) en dag kommer att innehålla lika många texter. Jag får väl besöka Gyllenknoster fler gånger och titta mig omkring för det verkar vara en intressant skapelse som du har påbörjat...

 

[jiii]

Hej du!
Tack för kommentarerna. Jag är inte så hemma på sådant här så vet inte riktigt hur det ska klassificeras mer än att det är fantasy. Det är magi och gudar och demoner och så vidare. Men utvecklingen går frammåt. Så i de texter som utspelar sig senare i historien finns det muskedunder och kanoner m.m. Det är inte baserat på någon historisk epok eller alternativhistoria eller så. Det är någon slags nordisk kultur men i djungeln och med en del asiatiska inslag.

Kopplingen Vissuvi och Vesuvius har jag inte ens tänkt på. Jag uttalar Vissuvi med tydlig betoning på första stavelsen, det vill säga VISS-u-vi. Men man får uttala det hur man vill förstås. Här finns lite mer info om Kejsardömet om man är intresserad:
http://www.gyllenknoster.se/wiki/ind...jsard%C3%B6met

Hoppas någon mer besöker sidan. Den tog väldigt lång tid att göra.