En grej som jag ser fram emot är att det faktiskt är lite svärta i den här varianten. Hopp förbyttes till förtvivlan, och nu ska någon få sona för sina brott! RP bär med stor sannolikhet spår och sår från Det stora kriget, lite som i serierna Peaky Blinders och Boardwalks Empires. Samtidigt är det en tid i förändring. För inte så länge sedan så var varje dag en kamp om krubb och krediter. Det får mig att tänka på den amerkanska västern, vid slutet av Open Range-eran. Marken är inmutad, zonen är betvingad, och gamla frifräsare som drog zon och rike runt tappar fotfästet och tar till tokjosen.
Givetvis finns det fickor där Moder Zon ännu härjar och där den överbaddare som skjuter först flabbar sist. Där Hindenburgs flott och flärd inte betyder något.
Och så finns det gränderna, där ynkliga gatumutanter framlever sitt liv, sida vid sida med de människor som knuffats ner från tronen.
Jag ser det lite ur mina RP:s perspektiv.
Gustavio Frankelhane. För 25 år sedan var han ledare för den mest depraverade skock av aristokrater som gick att finna. Nya gardet tog Hindenburg med storm, och hans skandaler och upptåg prydde omslaget till Polisgazetten gång efter annan. Efter slugt politiskt rövspel och en dolkstöt i ryggen av sin far manöverades han ut och hamnade motvilligt i Vita Kåren. Gustavio desserterade och hamnade istället på exploratorämbetet och försvann till zons. Han återvände och deltog i Kejsarväldets sista omtumlande dagar. Men vad hände sen?
Efter en spattigt glädjefull tid nådde Nya Gardet gamla höjder och dagens vedermödor förbyttes till nattens dekadens. Men som man säger, Gustavio var inte direkt 20 längre, och det hårda livet tog ut sin rätt. Ungefär prexis samtidigt som ätten Frankelhanes tillgångar konfiskerades av nymodiga medborgare nådde Gustavio botten, och vaknade luspank upp i gränd bakom Kråktorget, rånad och blåslagen. Ett liv i misär tog sin början, men tack vare gamla vänner som Översten och Hugax kom han på rätt köl igen, Typ. Men så kom då kriget...
Bartholomeus Bissmarck. Privatsnok, mobster och äventyrare. Mullvadsherren Bart har många strängar på sin gura. Till en början var Herr Bissmarck en belevad herre, vars enda svaghet var hans kärleksaffär med en av Salong Guppis kaninflickor - Totti Muff. Han spendrade mycket tid med den kloke Larry André. Men snart skulle de båda svika honom i en stygg rubbitkomplott. Bart undkom med pälsen i behåll men såren i själen skulle aldrig försvinna. Med sin kompanjon Zebediah Grytplyte drog han runt och var en gång känd som en av Biörnstiernas Bästingar. Men Moder Zon ville annat och långt under Askerdalens asköknar kastades en livlös Bart till asgnagarna så att Zeb kunde undkomma en säker död. Mirakulöst vaknade Bart till sans och kunde halvdöd följa en avfallsmunk genom trånga gångar upp mot ytan. Bart låg där, i askan, och bestämde sig. Han hade fått nog och återvände till Pirit. Där gjorde han sig ett namn som en styv mobster. Men vad hände sen?
Var det några som visste hur en revolution skulle spelas ut så var det Pirits mobsters. De allierade sig kvickt med den vinnande sidan, och tack vare flera skrupulösa manövrar steg de av hela karusellen med fler krediter än de kunde bära. Men sedan kom kriget och Pirit blev frontlinje. Nu var mobstrarna inte främmande för död och kunde stå emot, men mobsterväldet föll samman som ett korthus.
Zebediah Grytplyte. Zonfararjärven Zeb är hård mot de hårda och lika hård mot de med mjällare päls. Han har besegrat Blosbergs åhlagubbe, nedgjort storskövlarsvin, slaktat ylare, decimerat Vita kåren och gjort sig ovän med snart sagt varje pamp värd sin hatt i hela samfundet och bortom. Men han har också gjort sig vän med revolutionens vinnande sida och för en tid såg det ut som att Zeb nog kunde bli en av Den nya tidens vinnare! Men, Zeb är Zeb och hårdast av alla är han mot sig själv. Han bräde alla broar och tvingades gå under jorden, bokstavligen, för snart 20 år sedan. Men vad hände sen?
Den nya tiden var inget för Zeb och han drog sig längre och längre från allt vad redlighet heter. han grundade en liten munkfarm utanför Skrotmåla, jagade robot och drog då och då in till marknaden för att sälja av munkost, fornfynd och robotkadaver. Men så kom kriget. Zeb ställde sig utanför. Det var inte hans fajt. Men så började nödropen hagla in. Hans vänner behövde honom. Motvilligt drog han söderut...
Det stora kriget
Under Överstens befäll strålade våra vänner samman. Återigen blev de kända som Hugaligan, en bunt flådiga veteraner som kunde varje trix och kniptångsmanöver! De blev hjältar. Omsjungna och hyllade. Men krig är krig. Hugax tog en kula under en skymningsräd mot en pluton knallertkårister, Översten själv ledde dem i en blodig hämndaktion som slutade med att han tillfångatogs av en bunt terrorautomater, och de hann precis se Smilet Piaffs förvånade min innan han råkade spränga sig själv under ett misslyckat bakhåll.
Och här är vi nu. I den nya tiden där allt är möjligt, eller som Zeb hade sagt “Det går åt möken med allt!”
Det vill jag spela!
