Jag skrev en novell! Eller egentligen, jag påbörjade en novell. Här är den sista skissen. Mycket nöje. 
Alicia
Alicia och Michael i sovrummet. Det är morgon. Alicia står framför spegeln och gör i ordning håret. De är gifta. Alicia är på dagarna mitt uppe i en filminspelning. Michael sitter på sängen och läser igenom ett manus. Radion spelar Mozart. Alicia är klar, går ut ur badrummet, kysser Michael. "Ses vi sen?" frågar hon. "Jag hämtar dig klockan sju, är ni klara då?" "Jag tror det. Hej då." En till kyss. Alicia ut. Michael sitter kvar i sängen. Han öppnar ett brev han tidigare hämtat ur posten. Det är från Felicia. Han läser med road min, sen sorgsen, sen trött. "Jag ville bara gratulera din hustru för hennes Oscar. Välförtjänt. Jag satt bredvid henne på provspelningen, jag kunde nästan känna hennes andetag. Kommer du ihåg hur vi brukade ligga bredvid varandra, Michael? Minns du vårt döda barn? För somliga är det så lätt att glömma." Michael slänger brevet ifrån sig, kliver upp ur sängen och går fram till fönstret. Han tar upp en penna från skrivbordet och ser ut att vilja skriva något, men ändrar sig, tar på sig ytterkläderna och går ut.
Kväll. Samma rum. Den nedgående solen lyser genom fönstret. Alicia in, ensam, pratar i telefon. "Okej. Vad sa han då? Jaha? Kommer du hem efter? Det är ingen fara. Älskar dig med. Hej." Hon tar av sig ytterkläderna, hänger upp rocken. Flera manus och brevet från Felicia ligger slängda på sängen. Hon lägger manusen åt sidan, tar upp brevet och ögglar kvickt igenom det. Hennes min ändras inte som hon läser. Hon sätter sig i soffan, sätter på TV:n och tittar på nyheterna. Hennes min är oberörd.
Natt. TV:n är fortfarande på. Alica sover i sängen. Michael in. Han stänger av TV:n och klär av sig, kryper ner i sängen bredvid Alicia. Hon vaknar till och kysser och omfamnar honom utan att öppna ögonen. "Du fick ett brev från Felicia igen", säger hon. "Ja", säger han. "Vad stod det i?" "Ingenting." "Jag har läst det." "Okej." "Det är synd om henne." "Jag har hjälpt henne mycket redan." "Mm." Paus. "Vad sa Derek?" frågar Alicia. "Hans fru vill skilja sig." "Jaså?" "Det blir vårdnadstvist." "Usch". Michael ler. "Jag har ju sagt till honom sen innan..." "Det är ingen mening att ge råd till människor." "Nej." De kysser varandra och har sex innan de somnar.
Filminspelning. Stök och stoj, nägon bär på något, någon springer förbi. Alicia pratar med sina medspelare och regissören om följande scen. Eddie och Alicia tillsammans. Alicia gråter, men slutar sen tvärt, som genom en knapptryckningen. "Var det bra?" frågar hon Eddie. "Kan du göra lite mer så?" frågar Eddie tillbaks och drar ner mungiporna med fingrarna. Alicia provar. "Ja, det är bra", nickar Eddie. 200 meter bort, utan någons vetskap, står Felicia och håller en kikare så hårt att knogarna vitnar. Hon ser på Alicia. Bittra tårar faller på hennes kinder samtidigt som Alicia spelar in en dramatisk scen om en fru som förlorar sin man eller vad det är. "Ja, där står du med din vita, jävla spetsklänning. Tyvärr, Alicia", viskar Felicia för sig själv. "Johan har redan övergett mig. Du kan inte göra mitt liv värre med den här filmen."
"Based on a best-selling novel", läser Alicia. "Jag kan inte komma ihåg när jag läste ett manus senast som INTE var baserat på en best-seller. Köper folk så mycket böcker? Va?" "Jag vet inte", svarar Michael. "Inte jag heller!" Alicia lägger sig på rygg i sängen och tittar i taket. "Var den sprickan där igår?" "Den?" "Jag?" "Den var där när vi flyttade in." "Jaha" "Är du disträ?" "Lite, kanske. Lite, lite, lite disträ. Vill du knulla?" "Jag? Ja. Men du vill inte." "Haha, nä." Alicia reser sig och går ut i trädgården. Hon känner på gräset, plockar en blomma. Lyssnar på fåglarna. Allt är lugnt.
Anställningsintervju med Felicia och chefen för det lokala postkontoret. "Är du vältränad och så? Det här jobbet innebär rätt mycket spring, hehe." "Jag tränar redan fem gånger i veckan. Det här jobbet blir perfekt för mig!", ler Felicia strålande. "Bra, bra", säger postchefen, ej imponerad. "Och varför vill du byta jobb då?" "Du vet, det är så tråkigt att sitta inne på kontoret hela dagarna. Jag blir rastlös i benen, vill ut och röra på mig." "OK, bra." Och så vidare. Felicia får jobbet. Genast börjar hon öppna alla brev och paket som sänds till Alicia och Michael.
Tillbaks hemma hos Alicia och Michael. Alicias telefon ringer. "Kan du ta det, är du snäll?", ropar Alicia från toaletten. Michael svarar telefonen, säger några meningar och lägger sen på. "Vem var det?" "Felicia." "Va? Hur har hon mitt nummer?" "Jag vet inte. Ska vi polisanmäla henne?" "Jag vet inte. Kanske. Vänta lite." Alicia tvättar händerna och kommer ut. Michael räcker henne telefonen. "Denna människa", säger Alicia. "Vad sa du till henne?" "Att hon aldrig ska ringa mer, såklart." "Tack. Usch. Nu är jag stressad. Har du sett mitt manus?" "Det ligger på skrivbordet." "Tack. Är du okej?" "Jag? Jag är okej. Det är klart jag är okej." Alicia ler mot honom. "Bra." Båda ut.
Felicia öppnar ett tjockt brev. Inuti ligger ett manus. Hon läser med glödande, maniska ögon. Hon ser chockad ut. "Nej. Nej, nej, nej, nej." Hon går fram och tillbaks och ser ut att vilja gråta eller få ett raserianfall. "NEJ!"
Alica sitter på ett caf´e med sin ungdomsvän. Felicia lyssnar på samtalet genom den buggade brochen Alicia bär. Alica bekräftar för sin vän att hon har tackat ja till rollen som döende cancerpatient. Felicia blir vit i ansiktet när hon hör. Hon slitar av sig hörlurarna och springer fram till Alicias bord. "Va, vem är du?" utropar Alicia. "Hur kan du göra såhär mot mig?" nästan skriker Felicia. "Har du inte plågat mig nog?" "Felicia...?" "Du gör vad som helst för din karriär", gråter Felicia, "och struntar helt i vilka konsekvenser det får för omvärlden. Fan ta dig! Fan ta dig och ditt perfekta liv!" Felicia stormar ut. Alicia sitter kvar med sin vän. De ser på varandra undrande.
Felicia sitter hemma och gråter. Alicia dyker upp på TV:n i en intervju. Pratar om systerskap, att man inte ska behöva armbåga sig fram som kvinna. "Starka kvinnor är ensamma." . Ett uttryck av desperation på gränsen till vansinne speglas i Felicias ansikte. Hon vrålar och slänger te-koppen mot TV:n men missar, den slår i väggen. Alicia nämner sin ormfobi. Felicia får en id´e.
Alicia och Michael är hemma och leker pennan-i-flaskan när dörren ringer. Alicia öppnar. En postman står utanför och ber Alicia skriva under en försändelse. Hon tar in paketet till köket och sätter det på bordet, öppnar. Hon skriker till. "Michael! Hjälp!" "Va, vad är det? Oj, herre gud." Michael ser ormen inuti paketet. "Vänta, låt mig ta ut den." Michael bär ut paketet. Postmannen är borta redan.
Felicia beställer ormar online, alla slags. Också möss att mata dem med.
Alicia och Michael anmälar Felicia till polisen.
Polisen hos Felicias lägenhet. Hon är inte där. Polisen bryter upp dörren. Chockerade ser de på lägenheten och dess tillstånd. Tjocka gardiner hänger framför varje fönster, lägenheten är dunkel och fuktig med exotiska växter i varje hörn och flera stora terrarier. En orm slinker förbi på golvet. "Akta!" "Herre gud, vad är det här?" "Vi får nog ringa det tekniska teamet med en gång. Har du Felicia Anderssons nummer? Kan du pejla henne?"
Felicia är på väg hem med ett paket levande möss när hon ser en polisbil utanför huset. Letar de igenom hennes lägenhet? Hon stannar, tänker och går åt motsatt håll, utan plan, som om något nu har gått sönder för alltid i hennes hjärna, utan återvändo.
Alicia är på väg hem. Gatan är tom. En tiggare sitter på trottoaren. Alicia ska just slänga ett par mynt när tiggarens hand griper tag i henne och kastar in henne i en gränd. Tiggaren blottar sitt ansikte. Det är Felicia, vanställd och utmärglad med ormar i håret. De sitter fast, väser och biter henne i ansiktet men hon märker inget i det psykotiska tillstånd hon hamnat i. "Felicia...", nästan viskar Alicia. "Vad har hänt? Hur är det med dig?" "Försöker inte låtsas vara förstående, Alicia", säger Felicia med en rostig röst som känns kommen ur djupet av en grav. "Du vet vad du gjort." Hon griper tag i Alicias hals och trygger henne mot väggen. Alicia kämpar emot, får svårt att andas. Felicias hypnotiska blick stirrar henne i ögonen medan ormarna kryper omkring henne. Tusen nålar sticker Alicia i skinnet, musklerna krampas. Alicias ansikte blir som fastlåst i en dödsgrimas. Felicia släpper sakta taget. Alicia är stilla. Är hon död? Något biter Felicia i nacken och för första gången märker hon ormarna hon har i håret. Hon skriker till och får panik, sliter i dem och rycker samtidigt av stora hårtussar. Alicia faller samtidigt till marken, stel som en stenstod. Felicia ser på henne och sen på sina skakande händer. Är hon död?
Michael är hemma och tränar pennan-i-flaskan när telefonen ringer. Det är från sjukhuset. Alicia är i någon slags katatonisk chock, men lever. Michael får en klump i magen och tar genast en taxi.
Senare. Michael gråter vid sjukhusbädden. "Hur? Vad? Vem?" tänker han om och om igen. Maskinerna låter, personalen går fram och tillbaks utanför rummet. Alicia ligger livlös i sängen.
Michael stänger taxidörren efter sig och går mot huset. Han har varit på sjukhuset hela natten, solen är snart på väg upp. Han stannar framför ytterdörren och tar fram nyckeln. Ansiktet är stelt, trött och allvarligt. På marken ligger ett brev. Är det från Felicia? När han tittar sig omkring ser han en figur bakom trädgården, hukandes, som Gollum ur Sagan om ringen. Med ens faller bitarna på plats, hur fantastiska de ens verkar. "Felicia!" skriker han. Figuren springer in i skogen. Michael går in i huset, griper ett svärd från en filminspelning och springer sen efter rakt in i vildlandet. De springer och springer i timmar tills figuren plötsligt snubblar och faller till marken. Det är Felicia såklart, men man kan knappt tro det. Hon ser ännu värre ut nu än när hon angrep Alicia. Hennes riktiga hår är nästan helt borta och istället har levande ormar växt ut ur hjässan. "Vad har du gjort, Felicia?" säger Michael, chockad av hennes nya utseende. "Jag ville bara leva... Jag ville bara få ett slut! Hon är farlig, Michael. Hon är inte rätt för dig." "Vad säger du?" "Se på mig, Michael. Se in i mina ögon." Michael ser på henne. Han börjar känna sig svag men kan inte slita blicken ifrån henne. Han tappar svärdet och faller ner på knä, hans muskler krampar. Felicia tar ett språng mot honom och biter honom i halsen som en varg, så att blodet sprutar över mossan. Michael faller död ner och Felicia försvinner in i skogen som ett jagat djur, främmande inför sig själv och världen omkring henne.
När Alicia vaknar upp ur koman får hon allt berättat för sig. Men istället för att gråta grips hon av en djup beslutsamhet, redo att gå genom eld och lågor för att få ett svar och ett slut. Hon köper vapen, redskap, proviant, och ger sig ut i skogen. De första dagarna vandrar hon utan mål, blank i sinnet. Skogen tömmer henne och det är som att hon nu existerar på ett annat plan. Hon hittar aldrig liket efter Michael, men hon ser andra offer, stela, katatoniska, som hon själv var. De ligger döende under träden. Alicia bryr sig inte om dem.
Spåren leder till en håla. Alica kan bara anta att det är här Felicia, eller vad hon nu förvandlats till, lever. Hon väntar till natten. När månen går upp kryper, eller snarare krälar, Felicia ut ur hålan. Alica ser på henne med ett kallt konstaterande. En halvtimme senare kommer hon tillbaks med en kanin i käken. Alicia väntar en stund och gör sig sen redo att följa efter. Hon knyter ett rep runt ett träd och sen runt sin midja och hissar ner sig själv. En stor rymd öppnar sig åt alla håll. Vilken grotta! Hon sätter på mörkerkikaren för att se. Inget.
Hon når marken och letar försiktigt efter spår, lyssnar. Det är som att hon klivit in i en annan värld, trollens värld. Hon känner sig lite som Alice i Underlandet och får en impuls att sätta sig ner på marken för att gråta, men trycker ner den. Ingen tid för sådant.
Det finns mer än ett spår. Vilket ska hon följa? Vilket är färskt? Kanske mest klokt att försöka hitta bergsväggen? Felicia borde redan veta att jag är här. Hon kan känna lukten. Var är hon? "Felicia", ropar Alicia. "Felicia!" Tystnad. Hon känner ilskan stiga inom sig. Helst av allt skulle hon vilja spränga hela grottan. "Döda mig då! Döda mig också!" "Varför skulle jag vilja döda dig?" hör hon en röst. "Felicia? Var är du?" "Jag är precis här. Kan du inte känna mig?" Alicia vänder sig kvickt fram och tillbaka. De infraröda glasögonen visar inget. "Kan du känna ormarna, Alicia? De är en del av mig nu. Se in i mina ögon." Alica skarpladdar sitt gevär, ser en skugga och avlossar ett skott. Tystnad. Hon laddar igen. "Kanske är jag en gud, Alicia. Kanske kan du inte döda mig. Kanske är jag dömd att leva här för alltid." "Jag kan kvickt befria dig från det ödet." "Jaså? Kan du det? Kan du verkligen det, Alicia?" Något griper om Alicias fot och drar i henne. Hon faller till marken med och blir släpad en lång väg. Hon tappar sin väska, geväret, glasögonen, skrapar upp sår. Framför sig hör hon ett frustande, som från en häst. Hon får tag i sin kniv och hugger blint mot klon som håller henne. Hon träffar något och hör ett skrik, hon blir riven i ansiktet, ormar väser. "Har du fått det du ville nu, Alicia?" säger rösten. "Är du nöjd nu? Är du lycklig nu? Är du framgångsrik nu? Nu ska du dö här i denna grotta, hängas i tysthet, och hela världen kommer glömma dig. Jag kommer fortsätta döda och leva, medan resterna av din familj åldras och förtvinar och aldrig får veta vad som hände med söta, gulliga, begåvade, driftiga Alicia!" "Nej!" skriker Alicia och lyckas kasta av sig varelsen. "Aldrig!"
Det blir tyst. Alica står still och väntar, men inget hörs. Hon springer mot utvägen där repet fortfarande hänger, griper tag och börjar hiva sig upp. Efter mycket kämpande når hon marken igen, men just som hon ska ta sig ut dyker Felicias ansikte upp. Alica skriker till och Felicia kaster sig över henne. De störtdyker tillbaks ner i hålan.
Alicia vaknar. Var är hon? Aj. Ett revben måste vara brutet, och högra låret också. Alicia tar fram sin telefon som mirakulöst nog fortfarande fungerar, trots sprickor på skärmen. Hon ringer 112. "Hallå? Hej, jag behöver hjälp. Jag är i skogen, i en grop, eller grotta. Jag vet inte... hur ni ska hitta mig. Jag har brutit benet. Jag är så trött." Samtalet fortsätter.
I bakgrunden lyssnar Felicia. Hon skadade sig i fallet men är redan återställd. Hon är ingen människa längre, utan en gud.
Alicia
Alicia och Michael i sovrummet. Det är morgon. Alicia står framför spegeln och gör i ordning håret. De är gifta. Alicia är på dagarna mitt uppe i en filminspelning. Michael sitter på sängen och läser igenom ett manus. Radion spelar Mozart. Alicia är klar, går ut ur badrummet, kysser Michael. "Ses vi sen?" frågar hon. "Jag hämtar dig klockan sju, är ni klara då?" "Jag tror det. Hej då." En till kyss. Alicia ut. Michael sitter kvar i sängen. Han öppnar ett brev han tidigare hämtat ur posten. Det är från Felicia. Han läser med road min, sen sorgsen, sen trött. "Jag ville bara gratulera din hustru för hennes Oscar. Välförtjänt. Jag satt bredvid henne på provspelningen, jag kunde nästan känna hennes andetag. Kommer du ihåg hur vi brukade ligga bredvid varandra, Michael? Minns du vårt döda barn? För somliga är det så lätt att glömma." Michael slänger brevet ifrån sig, kliver upp ur sängen och går fram till fönstret. Han tar upp en penna från skrivbordet och ser ut att vilja skriva något, men ändrar sig, tar på sig ytterkläderna och går ut.
Kväll. Samma rum. Den nedgående solen lyser genom fönstret. Alicia in, ensam, pratar i telefon. "Okej. Vad sa han då? Jaha? Kommer du hem efter? Det är ingen fara. Älskar dig med. Hej." Hon tar av sig ytterkläderna, hänger upp rocken. Flera manus och brevet från Felicia ligger slängda på sängen. Hon lägger manusen åt sidan, tar upp brevet och ögglar kvickt igenom det. Hennes min ändras inte som hon läser. Hon sätter sig i soffan, sätter på TV:n och tittar på nyheterna. Hennes min är oberörd.
Natt. TV:n är fortfarande på. Alica sover i sängen. Michael in. Han stänger av TV:n och klär av sig, kryper ner i sängen bredvid Alicia. Hon vaknar till och kysser och omfamnar honom utan att öppna ögonen. "Du fick ett brev från Felicia igen", säger hon. "Ja", säger han. "Vad stod det i?" "Ingenting." "Jag har läst det." "Okej." "Det är synd om henne." "Jag har hjälpt henne mycket redan." "Mm." Paus. "Vad sa Derek?" frågar Alicia. "Hans fru vill skilja sig." "Jaså?" "Det blir vårdnadstvist." "Usch". Michael ler. "Jag har ju sagt till honom sen innan..." "Det är ingen mening att ge råd till människor." "Nej." De kysser varandra och har sex innan de somnar.
Filminspelning. Stök och stoj, nägon bär på något, någon springer förbi. Alicia pratar med sina medspelare och regissören om följande scen. Eddie och Alicia tillsammans. Alicia gråter, men slutar sen tvärt, som genom en knapptryckningen. "Var det bra?" frågar hon Eddie. "Kan du göra lite mer så?" frågar Eddie tillbaks och drar ner mungiporna med fingrarna. Alicia provar. "Ja, det är bra", nickar Eddie. 200 meter bort, utan någons vetskap, står Felicia och håller en kikare så hårt att knogarna vitnar. Hon ser på Alicia. Bittra tårar faller på hennes kinder samtidigt som Alicia spelar in en dramatisk scen om en fru som förlorar sin man eller vad det är. "Ja, där står du med din vita, jävla spetsklänning. Tyvärr, Alicia", viskar Felicia för sig själv. "Johan har redan övergett mig. Du kan inte göra mitt liv värre med den här filmen."
"Based on a best-selling novel", läser Alicia. "Jag kan inte komma ihåg när jag läste ett manus senast som INTE var baserat på en best-seller. Köper folk så mycket böcker? Va?" "Jag vet inte", svarar Michael. "Inte jag heller!" Alicia lägger sig på rygg i sängen och tittar i taket. "Var den sprickan där igår?" "Den?" "Jag?" "Den var där när vi flyttade in." "Jaha" "Är du disträ?" "Lite, kanske. Lite, lite, lite disträ. Vill du knulla?" "Jag? Ja. Men du vill inte." "Haha, nä." Alicia reser sig och går ut i trädgården. Hon känner på gräset, plockar en blomma. Lyssnar på fåglarna. Allt är lugnt.
Anställningsintervju med Felicia och chefen för det lokala postkontoret. "Är du vältränad och så? Det här jobbet innebär rätt mycket spring, hehe." "Jag tränar redan fem gånger i veckan. Det här jobbet blir perfekt för mig!", ler Felicia strålande. "Bra, bra", säger postchefen, ej imponerad. "Och varför vill du byta jobb då?" "Du vet, det är så tråkigt att sitta inne på kontoret hela dagarna. Jag blir rastlös i benen, vill ut och röra på mig." "OK, bra." Och så vidare. Felicia får jobbet. Genast börjar hon öppna alla brev och paket som sänds till Alicia och Michael.
Tillbaks hemma hos Alicia och Michael. Alicias telefon ringer. "Kan du ta det, är du snäll?", ropar Alicia från toaletten. Michael svarar telefonen, säger några meningar och lägger sen på. "Vem var det?" "Felicia." "Va? Hur har hon mitt nummer?" "Jag vet inte. Ska vi polisanmäla henne?" "Jag vet inte. Kanske. Vänta lite." Alicia tvättar händerna och kommer ut. Michael räcker henne telefonen. "Denna människa", säger Alicia. "Vad sa du till henne?" "Att hon aldrig ska ringa mer, såklart." "Tack. Usch. Nu är jag stressad. Har du sett mitt manus?" "Det ligger på skrivbordet." "Tack. Är du okej?" "Jag? Jag är okej. Det är klart jag är okej." Alicia ler mot honom. "Bra." Båda ut.
Felicia öppnar ett tjockt brev. Inuti ligger ett manus. Hon läser med glödande, maniska ögon. Hon ser chockad ut. "Nej. Nej, nej, nej, nej." Hon går fram och tillbaks och ser ut att vilja gråta eller få ett raserianfall. "NEJ!"
Alica sitter på ett caf´e med sin ungdomsvän. Felicia lyssnar på samtalet genom den buggade brochen Alicia bär. Alica bekräftar för sin vän att hon har tackat ja till rollen som döende cancerpatient. Felicia blir vit i ansiktet när hon hör. Hon slitar av sig hörlurarna och springer fram till Alicias bord. "Va, vem är du?" utropar Alicia. "Hur kan du göra såhär mot mig?" nästan skriker Felicia. "Har du inte plågat mig nog?" "Felicia...?" "Du gör vad som helst för din karriär", gråter Felicia, "och struntar helt i vilka konsekvenser det får för omvärlden. Fan ta dig! Fan ta dig och ditt perfekta liv!" Felicia stormar ut. Alicia sitter kvar med sin vän. De ser på varandra undrande.
Felicia sitter hemma och gråter. Alicia dyker upp på TV:n i en intervju. Pratar om systerskap, att man inte ska behöva armbåga sig fram som kvinna. "Starka kvinnor är ensamma." . Ett uttryck av desperation på gränsen till vansinne speglas i Felicias ansikte. Hon vrålar och slänger te-koppen mot TV:n men missar, den slår i väggen. Alicia nämner sin ormfobi. Felicia får en id´e.
Alicia och Michael är hemma och leker pennan-i-flaskan när dörren ringer. Alicia öppnar. En postman står utanför och ber Alicia skriva under en försändelse. Hon tar in paketet till köket och sätter det på bordet, öppnar. Hon skriker till. "Michael! Hjälp!" "Va, vad är det? Oj, herre gud." Michael ser ormen inuti paketet. "Vänta, låt mig ta ut den." Michael bär ut paketet. Postmannen är borta redan.
Felicia beställer ormar online, alla slags. Också möss att mata dem med.
Alicia och Michael anmälar Felicia till polisen.
Polisen hos Felicias lägenhet. Hon är inte där. Polisen bryter upp dörren. Chockerade ser de på lägenheten och dess tillstånd. Tjocka gardiner hänger framför varje fönster, lägenheten är dunkel och fuktig med exotiska växter i varje hörn och flera stora terrarier. En orm slinker förbi på golvet. "Akta!" "Herre gud, vad är det här?" "Vi får nog ringa det tekniska teamet med en gång. Har du Felicia Anderssons nummer? Kan du pejla henne?"
Felicia är på väg hem med ett paket levande möss när hon ser en polisbil utanför huset. Letar de igenom hennes lägenhet? Hon stannar, tänker och går åt motsatt håll, utan plan, som om något nu har gått sönder för alltid i hennes hjärna, utan återvändo.
Alicia är på väg hem. Gatan är tom. En tiggare sitter på trottoaren. Alicia ska just slänga ett par mynt när tiggarens hand griper tag i henne och kastar in henne i en gränd. Tiggaren blottar sitt ansikte. Det är Felicia, vanställd och utmärglad med ormar i håret. De sitter fast, väser och biter henne i ansiktet men hon märker inget i det psykotiska tillstånd hon hamnat i. "Felicia...", nästan viskar Alicia. "Vad har hänt? Hur är det med dig?" "Försöker inte låtsas vara förstående, Alicia", säger Felicia med en rostig röst som känns kommen ur djupet av en grav. "Du vet vad du gjort." Hon griper tag i Alicias hals och trygger henne mot väggen. Alicia kämpar emot, får svårt att andas. Felicias hypnotiska blick stirrar henne i ögonen medan ormarna kryper omkring henne. Tusen nålar sticker Alicia i skinnet, musklerna krampas. Alicias ansikte blir som fastlåst i en dödsgrimas. Felicia släpper sakta taget. Alicia är stilla. Är hon död? Något biter Felicia i nacken och för första gången märker hon ormarna hon har i håret. Hon skriker till och får panik, sliter i dem och rycker samtidigt av stora hårtussar. Alicia faller samtidigt till marken, stel som en stenstod. Felicia ser på henne och sen på sina skakande händer. Är hon död?
Michael är hemma och tränar pennan-i-flaskan när telefonen ringer. Det är från sjukhuset. Alicia är i någon slags katatonisk chock, men lever. Michael får en klump i magen och tar genast en taxi.
Senare. Michael gråter vid sjukhusbädden. "Hur? Vad? Vem?" tänker han om och om igen. Maskinerna låter, personalen går fram och tillbaks utanför rummet. Alicia ligger livlös i sängen.
Michael stänger taxidörren efter sig och går mot huset. Han har varit på sjukhuset hela natten, solen är snart på väg upp. Han stannar framför ytterdörren och tar fram nyckeln. Ansiktet är stelt, trött och allvarligt. På marken ligger ett brev. Är det från Felicia? När han tittar sig omkring ser han en figur bakom trädgården, hukandes, som Gollum ur Sagan om ringen. Med ens faller bitarna på plats, hur fantastiska de ens verkar. "Felicia!" skriker han. Figuren springer in i skogen. Michael går in i huset, griper ett svärd från en filminspelning och springer sen efter rakt in i vildlandet. De springer och springer i timmar tills figuren plötsligt snubblar och faller till marken. Det är Felicia såklart, men man kan knappt tro det. Hon ser ännu värre ut nu än när hon angrep Alicia. Hennes riktiga hår är nästan helt borta och istället har levande ormar växt ut ur hjässan. "Vad har du gjort, Felicia?" säger Michael, chockad av hennes nya utseende. "Jag ville bara leva... Jag ville bara få ett slut! Hon är farlig, Michael. Hon är inte rätt för dig." "Vad säger du?" "Se på mig, Michael. Se in i mina ögon." Michael ser på henne. Han börjar känna sig svag men kan inte slita blicken ifrån henne. Han tappar svärdet och faller ner på knä, hans muskler krampar. Felicia tar ett språng mot honom och biter honom i halsen som en varg, så att blodet sprutar över mossan. Michael faller död ner och Felicia försvinner in i skogen som ett jagat djur, främmande inför sig själv och världen omkring henne.
När Alicia vaknar upp ur koman får hon allt berättat för sig. Men istället för att gråta grips hon av en djup beslutsamhet, redo att gå genom eld och lågor för att få ett svar och ett slut. Hon köper vapen, redskap, proviant, och ger sig ut i skogen. De första dagarna vandrar hon utan mål, blank i sinnet. Skogen tömmer henne och det är som att hon nu existerar på ett annat plan. Hon hittar aldrig liket efter Michael, men hon ser andra offer, stela, katatoniska, som hon själv var. De ligger döende under träden. Alicia bryr sig inte om dem.
Spåren leder till en håla. Alica kan bara anta att det är här Felicia, eller vad hon nu förvandlats till, lever. Hon väntar till natten. När månen går upp kryper, eller snarare krälar, Felicia ut ur hålan. Alica ser på henne med ett kallt konstaterande. En halvtimme senare kommer hon tillbaks med en kanin i käken. Alicia väntar en stund och gör sig sen redo att följa efter. Hon knyter ett rep runt ett träd och sen runt sin midja och hissar ner sig själv. En stor rymd öppnar sig åt alla håll. Vilken grotta! Hon sätter på mörkerkikaren för att se. Inget.
Hon når marken och letar försiktigt efter spår, lyssnar. Det är som att hon klivit in i en annan värld, trollens värld. Hon känner sig lite som Alice i Underlandet och får en impuls att sätta sig ner på marken för att gråta, men trycker ner den. Ingen tid för sådant.
Det finns mer än ett spår. Vilket ska hon följa? Vilket är färskt? Kanske mest klokt att försöka hitta bergsväggen? Felicia borde redan veta att jag är här. Hon kan känna lukten. Var är hon? "Felicia", ropar Alicia. "Felicia!" Tystnad. Hon känner ilskan stiga inom sig. Helst av allt skulle hon vilja spränga hela grottan. "Döda mig då! Döda mig också!" "Varför skulle jag vilja döda dig?" hör hon en röst. "Felicia? Var är du?" "Jag är precis här. Kan du inte känna mig?" Alicia vänder sig kvickt fram och tillbaka. De infraröda glasögonen visar inget. "Kan du känna ormarna, Alicia? De är en del av mig nu. Se in i mina ögon." Alica skarpladdar sitt gevär, ser en skugga och avlossar ett skott. Tystnad. Hon laddar igen. "Kanske är jag en gud, Alicia. Kanske kan du inte döda mig. Kanske är jag dömd att leva här för alltid." "Jag kan kvickt befria dig från det ödet." "Jaså? Kan du det? Kan du verkligen det, Alicia?" Något griper om Alicias fot och drar i henne. Hon faller till marken med och blir släpad en lång väg. Hon tappar sin väska, geväret, glasögonen, skrapar upp sår. Framför sig hör hon ett frustande, som från en häst. Hon får tag i sin kniv och hugger blint mot klon som håller henne. Hon träffar något och hör ett skrik, hon blir riven i ansiktet, ormar väser. "Har du fått det du ville nu, Alicia?" säger rösten. "Är du nöjd nu? Är du lycklig nu? Är du framgångsrik nu? Nu ska du dö här i denna grotta, hängas i tysthet, och hela världen kommer glömma dig. Jag kommer fortsätta döda och leva, medan resterna av din familj åldras och förtvinar och aldrig får veta vad som hände med söta, gulliga, begåvade, driftiga Alicia!" "Nej!" skriker Alicia och lyckas kasta av sig varelsen. "Aldrig!"
Det blir tyst. Alica står still och väntar, men inget hörs. Hon springer mot utvägen där repet fortfarande hänger, griper tag och börjar hiva sig upp. Efter mycket kämpande når hon marken igen, men just som hon ska ta sig ut dyker Felicias ansikte upp. Alica skriker till och Felicia kaster sig över henne. De störtdyker tillbaks ner i hålan.
Alicia vaknar. Var är hon? Aj. Ett revben måste vara brutet, och högra låret också. Alicia tar fram sin telefon som mirakulöst nog fortfarande fungerar, trots sprickor på skärmen. Hon ringer 112. "Hallå? Hej, jag behöver hjälp. Jag är i skogen, i en grop, eller grotta. Jag vet inte... hur ni ska hitta mig. Jag har brutit benet. Jag är så trött." Samtalet fortsätter.
I bakgrunden lyssnar Felicia. Hon skadade sig i fallet men är redan återställd. Hon är ingen människa längre, utan en gud.
