Morgoth
Swashbuckler
Jag har undrat ett litet tag nu, vad forumsmajoriteten anser är charmen med rollspel. Ta inte det här för bokstavligt nu, -jag vill verkligen inte ha svar som "rollgestaltning", "att få vara vem man vill" eller "kul att kasta orch-huvuden". Allt det där tillhör det förgångna. Vad jag vill veta är om ni lever er in i allt coolt ni hittar på som om det var en cool händelse för en spelare, eller en cool händelse att iaktta, som film. Låt mig förklara.
Som jag nämner här, tror jag vi alla är lite schizo, det vill säga drivna av två paralellkrafter. En för spontant, posigt, självobserverande och "coolt" handlande, och en för vackert, melankoliskt, vemodigt handlande. Vissa har mer av det ena eller andra, men sann "harmoni" nås först med sann balans.
Jag har iallafall märkt, under mina fem år som spelare och spelledare, men mest under mina ett å't halvt år som nätrovdjur, att spelare och spelledare tillika är inställda på olika saker när de först sätter sig vid spelbordet. Det finns de som bara vill röja (festa, döda monster, känna sig tuffa, spela allan, spela bond, rädda prinsessor, softa på pubar), och de som vill använda sin rollperson som fönster mot känslospel och skönhet. På samma sätt finns det de spelledare som planerar att sätta upp en cool situation för sina spelare, och de som drömmer sig bort till världen i vilken de ska spela, och sedan vägleder spelarna med hjärtat. Vilken grupp tycker ni, rent reflexmässigt, att ni tillhör?
För att svara på min egen fråga så tycker jag mig balansera rätt bra som spelare, medans jag är alldeles för världsobservativ (skönhetsfixerad) som spelledare. Där mina spelmöten kunde vara intressanta utmaningar och andra coolheter är de ständigt små vackra draman som mina röjarspelare fullständigt sliter håret över. Men jag antar att jag kan vara flexibel, det har jag åtminstone visat mig vara ett antal gånger.
Känner ni att ni har något att tillföra?
/Mogge, trött trots allt. Får fortsätta tänka imorrn.
Som jag nämner här, tror jag vi alla är lite schizo, det vill säga drivna av två paralellkrafter. En för spontant, posigt, självobserverande och "coolt" handlande, och en för vackert, melankoliskt, vemodigt handlande. Vissa har mer av det ena eller andra, men sann "harmoni" nås först med sann balans.
Jag har iallafall märkt, under mina fem år som spelare och spelledare, men mest under mina ett å't halvt år som nätrovdjur, att spelare och spelledare tillika är inställda på olika saker när de först sätter sig vid spelbordet. Det finns de som bara vill röja (festa, döda monster, känna sig tuffa, spela allan, spela bond, rädda prinsessor, softa på pubar), och de som vill använda sin rollperson som fönster mot känslospel och skönhet. På samma sätt finns det de spelledare som planerar att sätta upp en cool situation för sina spelare, och de som drömmer sig bort till världen i vilken de ska spela, och sedan vägleder spelarna med hjärtat. Vilken grupp tycker ni, rent reflexmässigt, att ni tillhör?
För att svara på min egen fråga så tycker jag mig balansera rätt bra som spelare, medans jag är alldeles för världsobservativ (skönhetsfixerad) som spelledare. Där mina spelmöten kunde vara intressanta utmaningar och andra coolheter är de ständigt små vackra draman som mina röjarspelare fullständigt sliter håret över. Men jag antar att jag kan vara flexibel, det har jag åtminstone visat mig vara ett antal gånger.
Känner ni att ni har något att tillföra?
/Mogge, trött trots allt. Får fortsätta tänka imorrn.