Re: Puttrande i Hollywoods kaffebryggare (ot)
Helt plötsligt får vi en förklaring till hennes, i orginalversionen, helt omotiverade omsvängning från "Fan heller att jag åker tillbaka till den där livsfarliga skitplaneten" till "När drar vi?".
Så är det faktiskt inte. Scenen där hon får reda på att dottern har dött sker väldigt tidigt; innan hon går in på mötet med alla cheferna som ifrågasätter hennes utsaga om vad som hänt och som tvivlar på att varelsen ens finns. I slutet på det mötet får hon veta att planeten är koloniserad sen tjugo år tillbaka. Det gör henne knäckt, och när Reiser och armésnubben kommer för att uppsöka henne så sitter hon helt sammanbiten med blicken långt borta och håller en cigarett som brunnit ner ända till filtret - en av mina favoritscener - och det är först när hon pratar med
dem som hon har "Fan heller att jag åker tillbaka till den där livsfarliga skitplaneten"-attityden. I Directors Cut så vet hon alltså att hennes dotter är död när hon får erbjudandet. Hon har ett skitjobb och Reiser lockar med möjligheten att få bli flight officer igen, samt nämner att det här är hennes chans att ta tjuren vid hornen och göra upp med hennes personliga demoner. Han vet att hon har mardrömmar varenda natt, och det är det som får henne att ta erbjudantet, efter att hon försäkrat sig om att uppdraget är att döda varelserna och inget annat.
Så scenen med dottern är helt irrelevant i Directors Cut, och den kommer inte alls in som någon sorts länk för att förklara varför hon plötsligt tar sig an uppdraget. Det är tvärtom bara en helt meningslös scen där James Cameron drar oss i ärmen och pekar med hela handen: "Titta! Publiken har nyss fått veta att Ripley varit borta i drygt 50 år, men eftersom jag inte tror att publiken
förstår att det innebär att alla hennes anhöriga har blivit 50 år äldre, så har jag stoppat in den här scenen som poängterar att hennes dotter vuxit upp till att bli en 60-årig tant. Det borde förstås räcka för att visa hur alienerad Ripley måste känna sig just nu, men jag tror inte att publiken riktigt
förstår hur sorgligt det måste vara, så jag lät tanten
dö också, eftersom det är sorgligt med döden. Då börjar Ripley gråta, men eftersom jag inte tror att publiken
förstår varför Ripley är ledsen så har jag dessutom skrivit in en dialog där Ripley förklarar (för kostymsnubben, trots att hon inte har minsta lilla personlig relation med honom, vilket gör hela scenen rätt märklig) att hon hade lovat sin dotter att komma hem till dennes
födelsedag."
Liksom, vad jag vill säga till Cameron är bara "lägg av, nigga. Jag
fattar. Du behöver inte bända upp mina käftar och
trycka ner expositionerna i käften på mig. Hon har varit borta i drygt femtio år, det räcker. Vi i publiken kan liksom
själva räkna ut vad det betyder, utan att du snitslar ut ett fucking elljusspår framför oss tills vi har nått fram till slutsatsen; att hon inte längre behöver oroa sig för att lära sin dotter om blommor och bin."
Sådana där scener borde man klippa bort ur
alla filmer, tycker jag.
. Det var ju detta jag menade när jag sa att dom bästa remakesen vet folk ofta inte att dom är remakes 
