Thodd
Veteran
Mörka tider.
Det hela startade med att min gamla spelgrupp ville spela ett litet annorlunda äventyr.
De skapade karaktärer och band ihop dessa till ett följe (om än ganska brokigt).
Så här 10 år efter händelserna så kanske den kronologiska ordningen kastas om lite samt ber jag om ursäkt för eventuella "fel" som kan uppkomma.
Jag minns tyvärr inte heller vad de olika rollpersonerna hade för yrke eller ras.
Jag ber även om ursäkt för att det kanske verkar snurrigt eller för de delar som saknar (dessa förtjänade verkligen att belysas även de).
Detta minns jag tydligt angående spelgrupper:
1 kort nomad som åkte med ren + släde (ja det var ganska långt norrut och det var under den kalla årstiden)
1 krigare som råkat ut för den ovanliga sjukdomen lykantropi
+ ytterligare 5 personer till (detta antal kom att utökas under spelets gång som mest tror jag att vi var 12 pers (+mig som SL)
För att komma till saken så startade detta ovanliga gäng att spela och för att förenkla för mig så inledde jag med att de var ute på ett rutinuppdrag från militären.
De färdades norrut i 2 dagar och den andra natten så bröt fullmånen ut (japp, jag är väldigt stygg SL) och detta resulterade i att vår lykantropiske krigare förvandlades (under sitt vaktpass, denne hade nämligen undlåtit att meddela gruppen denna lilla xtra förmåga) och gav sig på den största "matkällan" (japp, renen).
Mitt i sitt raseri så återfick lykantropen kontroll över sitt sinne en kort stund och insåg då att detta kunde vara lite svårt att förklara för de övriga så denne lade benen på ryggen och tillbringade natten ylandes på den ödsliga tundran. På morgonen så började folket vakna till med en olustig känsla i magen då ett par av dem plötsligt upptäckte att det var morgon, trots att de skulle ha gått nattvakt. Bara sekunder efter att nomade slagit upp ögonen så får han syn på sitt släddjur som blivit brutalt uppslitet och tuggat på. Förargade över detta så började gruppen att spåra detta hemska som har dödat renen och uppenbarligen kidnappat eller ngt ännu värre med deras vän krigaren.
De hittade sin vän mitt på dagen irrandes på tundran, både krigaren och gruppen blev lättade när de upptäckte att ingen kommit till skada (alla utom nomaden som nästan gick bärsärk över sin ren). De bestämde sig för att avbryta uppdraget eftersom att det tydligen inte var säkert att tillbringa nätterna ute i vildmarken.
Eftersom att de hade letat efter sin vän (och odjuret) så hade de kommit bort från sin ursprungliga rutt och bestämde sig för att ta den rakaste vägen hem till byn, sagt och gjort så började de att gå den långa vägen hem. På kvällen så slog de läger vid en gammal ruin från forna dagar.
Mitt i natten vaknade nomaden till och smög sig ut ur lägret för att utforska lite, resten av gruppen vaknar abrupt när deras nattvakt väcker dem med ett stridsrop.
En grå krigare har kommit in i lägret och han är uppenbarligen galen, han anfaller om och om igen med sitt gråa slagsvärd.
Inte långt efter detta så står vår grupp som segrare och en regelrätt "looting" inleds. En av krigarna lägger snabbt vantarna på det grå slagsvärdet och de övriga får tag i övrig utrustning som krigaren hade.
Svärdet i handen på dess nye ägare byter färg till elfensbensvit(detta svärd kommer att vara av stor betydelse senare), under tiden så har vår lille nomad hittat en lucka som leder in under ruinen. Väl nere så upptäcker nomaden ett urgammalt altare till en sedan länge bortglömd gud (väldigt ond), med lite otur (och en grym SL) så vaknar guden igen.
Guden sträcker sig ned efter nomaden och förvanskar denne efter sitt eget mörka syfte. Nomaden erhåller iochmed detta ett svart kortsvärd och en rustning i svart läder (dessa kommer att visa ens status hos guden), när nomaden återkommer till gruppen så svallar känslorna och denne flyr från den ilskna gruppen. (nu går grupperna isär)
Gruppen bestämmer sig för att försöka spåra den numera förvridne nomaden, denne å andra sidan gör sitt bästa för att komma undan och sopa igen sina spår.
Genom att använda sig av gerillataktik så lyckas nomaden ha ihjäl en medlem ur gruppen.
(Den spelare som hade den karaktären som dog sätter sig och skapar en ny karaktär)
Nomaden, fortfarande på flykt, tar kurs mot närmaste bosättning.
Väl där så påbörjar han sitt nya värv och offrar hälften av bostättningen (ca 6-7 st) och detta lockar till sig en ung magiker (jajjamän, den nya karaktären) som tas upp av Guden.
När den ursprungliga gruppen når fram till bosättningen har nomaden och hans nya följeslagare redan dragit vidare, men inte utan att lämna en liten "present".
Magikern hade med blodet från alla offer i byn besudlat den med ett stort 5 cm djupt och 10 m i diameter stort pentagram fyllt med blod (har inte orkat räkna hur mycket blod som krävs).
I förhoppning att förföljarna skall tappa spåret så vänder nomaden och hans följeslagare söderut, emellertid så har den ursprungliga gruppen börjat att "sanera" den besudlade byn/bosättningen. När de håller på som bäst så kommer en äldre man och börjar att "bry sig", eftersom att gruppen är stressad så erbjuder han sig att hjälpa dem med att försöka återställa byn/bosättningen.
När de äntligen är klara så börjar de ta upp spåret efter nomaden och blir smått brydda över att det nu är 2 personer som de verkar jaga, gubben tar då och "tvingar" sig på dem (ävern detta är väldigt viktigt).
Sedan följer ett par veckor där de onda skövlar byar och de "goda" försöker att sopa igen alla spår och återställa så mycket som möjligt, vid detta laget så har nomaden fått en ringbrynja i svart utförande och ett stridssvärd, magikern å andra sidan har erhållit en lång svart kappa och en svart käpp detta för att illustrera att han vunnit gunst hos guden snabbare än nomaden.
De båda grupperna har vid denna tidpunkt lyckats att få tag i hästar på varsitt håll och med olika medel, tyvärr för de onda "gänget" så har de goda lite fördelar på sin sida.
Eftersom att de goda hjälper folket så har dessa nästan osvikligt lyckats få oavbruten nattsömn på bondgårdar (som inte de onda bränt ned eller offrat), detta har resulterat i att dessa är mycket mer utvilade och kan hålla ett annat tempo än de båda "ondingarna".
På en stor hed så får äntligen våra "hjältar" syn på "skurkarna" och pressar sina hästar till det yttersta, detta upptäcks då på långt håll av våra "mörka" vänner och beklagligt för de goda så är en av de onda en magiker och denne är inte sen att utnyttja det långa avståndet med att lägga en besvärjelse.
Nomaden startar en eld för att magikern skall få lite eld att jobba med i sin besvärjelse, efter en väldigt kort stund så kastar magikern 2 eldbollar som träffar de goda gängets hästar och antänder det torra gräset.
Oförmögna att kunna fortsätta med jakten så saktar de goda in och hjälper sina 2 kamrater som tappat sina springare, de hankar sig fram till närmsta stad (dock ej i riktning mot de onda eftersom att de vet att de kommer att offra igen) för att få mat och husrum.
De goda kommer fram till en mindre by där de får ta in på värdshuset till en väldigt förmånlig peng, väl där så börjar de att luska lite om terrängen och huruvida de kanske kan genskjuta den onda duon. Men istället för att få reda på hur landet ligger så får de höra en märklig berättelse av deras följeslagare "gubben", han berättar om ett berg som vart 100 000 år erbjuder en enda varelse chansen att stiga in i Gudarnas hemvist och på så sätt kunna ta del av den kunskap och makt som dessa ätnjuter.
Triggade av detta så reser vårt goda gäng genast iväg mot berget, under färden så dras det lott om vem som skall få "stiga upp" och lotten faller på gruppens oskrivne ledare.
Efter en mödosam klättring så skymtar den "utvalde" sitt mål, på bergets topp skiner det från himlen en gyllene stråle ca 1 m i diameter.
Vår ihärdige spelare kämpar sig framåt och när han nästan är framme så ser han hur "gubben" klättrar upp i ljuset från andra sidan berget och "snuvar" honom på Gudaljuset.
När "gubben" står i ljuset så börjar hans kropp att lösas upp och en gyllene närvaro växa från gubbens "insida".
Efter bara ett par minuter så kommer resten av gruppen upp och finner sin ledare stå i snön framför en gud som precis tar till orda:
"Barn av mitt folk, jag är ytterst tacksam för att ni hjälpte mig att komma hem igen. I allt för många år har jag varit fången i er värld och bunden till den gamla kroppen som jag tvingade bära. Endast genom er försyn och med er hjälp kan jag nu ta min plats bland gudarna. Daak har återvänt."
Med dessa ord så börjar guden att sakta stiga uppåt och efter ett par meter bara så stannar den plötsligt till och säger:
"Just det, jag glömde sånär..."
Och med de orden så fortsätter guden att stiga och X (antalet spelare) strålar letar sig ned till spelarna som får rustningar eller vapen med gudens välsignelse (+Ob2t6 i skada/ +15 skydd)
Under tiden som den goda gruppen klättrar upp på berget så utökas den onda gruppen med ytterligare en person (en ny spelare som anländer) och denna initieras i gruppen och får sin rustning och svärd.
Nu går mitt minne isär men jag minns tydligt att det på något vänster blev en "halv-episk" strid mellan de båda grupperna där det blev dödsfall på båda sidor (tror att det är nomaden som dör och 3 goda) och dessa spelare väljer då att "byta sida" till sina nästa karaktärer. då har vi alltså 5 onda och 3 goda(dock tillkommer det här 4 personer som sällar sig till den goda sidan)
Vår "nomad" som nu har bytt karaktär är nu en köpman och har en fru med sig på äventyren.
Historien upprepar sig och det enda som eg är av vikt här är att de goda för en ny följeslagare vid namn Alvin, denne slåss enbart med stav men är en hejdundrans kille.
(fick ofta höra av mina spelare att "alvin hit o alvin dit" så i efterhand borde jag ha balanserat honom lite anser jag)
De goda hamnar lite i underläga på grund av de ondas väldigt "finurliga" magiker och befinner sig plötsligt på fel sida om jakten. '
Jakten kulminerar i en större stad där de onda i smyg lyckas smyga in en demon, i förklädnad, till köpmannens fru.
Tiden går och 5 månader senare (de onda ligger lågt och rekryterar tillbedjare/troende och de goda försöker att finna ett legendariskt svärd som återfinns i många profetior som "Allsvärdet", svärdet som byter sida efter dess ägare.)
Under den 6:e månaden är det dags att föda för vår gravida spelare (ingame ofc), hon föder fram 2 barn varav en som ser ut som fadern(demonisk) och en underbart vacker liten pojke.
Den goda gruppen tar genast itu med det demoniska barnet (som tack vara sina demoniska egenskaper är mer än väl förbered för en grym värld), det andra barnet tar modern till sig och resten av gruppen avgudar åxå den lilla vackra bebisen(detta är viktigt, viktigt att barnet överlever).
Sedan är det en massa händelser som jag har glömt bl.a. så dör väldigt många kors o tvärs magikern åxå, men den goda gruppen drar iallafall iväg till en ö för att spåra upp svärdet.
Väl på ön så har pojken vuxit sig väldigt stor på väldigt kort tid (gruppen välkomnar honom som Daak's son), han tar en av livbåtarna och framför denna på ett magiskt sätt.
Det är ungefär här som en av spelarna drar sig till minnes det "gamla" slagsvärdet som de hittade. På den finns en fin inskription som Alvin tyder åt dem:
"Om Svärdet lyser vitt i en god mans hand under den mörka dagen så skall mörkret bannlysas."
Magikerns spelare skapar nu en ny magiker karaktär (en ritualmagiker vid det alviska hovet).
Spelarens barn tar sig nu till alvriket och intar deras högsäte för att äkta alvprinsessan, ritualmagikern försöker fruktlöst att förhindra dennes ankomst eftersom att han är väl förtrogen med profetian. Tyvärr för honom så lägger alla alviska magiker ned sina försvar och välkomnar honom som en frälsare.
Vår ritualmagiker, trogen endast alvprinsessan och hennes familj, blir beordrad att även han lägga ned sina försvar.
Det alviska hovet, blind inför den profetia som snart uppfylls, börjar förbereda för bröllop mellan den underbart vackre gäst som har ärat dem med sin närvaro och dessutom verkat fatta tycke för deras prinsessa.
Det som är kvar av den goda gruppen (3 pers om jag inte minns fel) tar sig till bröllopet precis innan den skall börja och den enda kvinnan i gruppen håller upp svärdet som skiner klart och vitt.
Tyvärr löd inskriptionen "god MANS hand".
Detta påkallade uppmärksamheten ifrån den onda sidan som bana väg genom folkmassorna och helt sonika tar kål på det sista av den goda gruppen, efter ceremonin är slutförd så slungas världen in i ett fasansfullt mörker.
Måste säga att jag kanske hade kunnat sköta det snyggare men på det hela taget var jag ganska nöjd med hela kampanjen(då!).
Det hela startade med att min gamla spelgrupp ville spela ett litet annorlunda äventyr.
De skapade karaktärer och band ihop dessa till ett följe (om än ganska brokigt).
Så här 10 år efter händelserna så kanske den kronologiska ordningen kastas om lite samt ber jag om ursäkt för eventuella "fel" som kan uppkomma.
Jag minns tyvärr inte heller vad de olika rollpersonerna hade för yrke eller ras.
Jag ber även om ursäkt för att det kanske verkar snurrigt eller för de delar som saknar (dessa förtjänade verkligen att belysas även de).
Detta minns jag tydligt angående spelgrupper:
1 kort nomad som åkte med ren + släde (ja det var ganska långt norrut och det var under den kalla årstiden)
1 krigare som råkat ut för den ovanliga sjukdomen lykantropi
+ ytterligare 5 personer till (detta antal kom att utökas under spelets gång som mest tror jag att vi var 12 pers (+mig som SL)
För att komma till saken så startade detta ovanliga gäng att spela och för att förenkla för mig så inledde jag med att de var ute på ett rutinuppdrag från militären.
De färdades norrut i 2 dagar och den andra natten så bröt fullmånen ut (japp, jag är väldigt stygg SL) och detta resulterade i att vår lykantropiske krigare förvandlades (under sitt vaktpass, denne hade nämligen undlåtit att meddela gruppen denna lilla xtra förmåga) och gav sig på den största "matkällan" (japp, renen).
Mitt i sitt raseri så återfick lykantropen kontroll över sitt sinne en kort stund och insåg då att detta kunde vara lite svårt att förklara för de övriga så denne lade benen på ryggen och tillbringade natten ylandes på den ödsliga tundran. På morgonen så började folket vakna till med en olustig känsla i magen då ett par av dem plötsligt upptäckte att det var morgon, trots att de skulle ha gått nattvakt. Bara sekunder efter att nomade slagit upp ögonen så får han syn på sitt släddjur som blivit brutalt uppslitet och tuggat på. Förargade över detta så började gruppen att spåra detta hemska som har dödat renen och uppenbarligen kidnappat eller ngt ännu värre med deras vän krigaren.
De hittade sin vän mitt på dagen irrandes på tundran, både krigaren och gruppen blev lättade när de upptäckte att ingen kommit till skada (alla utom nomaden som nästan gick bärsärk över sin ren). De bestämde sig för att avbryta uppdraget eftersom att det tydligen inte var säkert att tillbringa nätterna ute i vildmarken.
Eftersom att de hade letat efter sin vän (och odjuret) så hade de kommit bort från sin ursprungliga rutt och bestämde sig för att ta den rakaste vägen hem till byn, sagt och gjort så började de att gå den långa vägen hem. På kvällen så slog de läger vid en gammal ruin från forna dagar.
Mitt i natten vaknade nomaden till och smög sig ut ur lägret för att utforska lite, resten av gruppen vaknar abrupt när deras nattvakt väcker dem med ett stridsrop.
En grå krigare har kommit in i lägret och han är uppenbarligen galen, han anfaller om och om igen med sitt gråa slagsvärd.
Inte långt efter detta så står vår grupp som segrare och en regelrätt "looting" inleds. En av krigarna lägger snabbt vantarna på det grå slagsvärdet och de övriga får tag i övrig utrustning som krigaren hade.
Svärdet i handen på dess nye ägare byter färg till elfensbensvit(detta svärd kommer att vara av stor betydelse senare), under tiden så har vår lille nomad hittat en lucka som leder in under ruinen. Väl nere så upptäcker nomaden ett urgammalt altare till en sedan länge bortglömd gud (väldigt ond), med lite otur (och en grym SL) så vaknar guden igen.
Guden sträcker sig ned efter nomaden och förvanskar denne efter sitt eget mörka syfte. Nomaden erhåller iochmed detta ett svart kortsvärd och en rustning i svart läder (dessa kommer att visa ens status hos guden), när nomaden återkommer till gruppen så svallar känslorna och denne flyr från den ilskna gruppen. (nu går grupperna isär)
Gruppen bestämmer sig för att försöka spåra den numera förvridne nomaden, denne å andra sidan gör sitt bästa för att komma undan och sopa igen sina spår.
Genom att använda sig av gerillataktik så lyckas nomaden ha ihjäl en medlem ur gruppen.
(Den spelare som hade den karaktären som dog sätter sig och skapar en ny karaktär)
Nomaden, fortfarande på flykt, tar kurs mot närmaste bosättning.
Väl där så påbörjar han sitt nya värv och offrar hälften av bostättningen (ca 6-7 st) och detta lockar till sig en ung magiker (jajjamän, den nya karaktären) som tas upp av Guden.
När den ursprungliga gruppen når fram till bosättningen har nomaden och hans nya följeslagare redan dragit vidare, men inte utan att lämna en liten "present".
Magikern hade med blodet från alla offer i byn besudlat den med ett stort 5 cm djupt och 10 m i diameter stort pentagram fyllt med blod (har inte orkat räkna hur mycket blod som krävs).
I förhoppning att förföljarna skall tappa spåret så vänder nomaden och hans följeslagare söderut, emellertid så har den ursprungliga gruppen börjat att "sanera" den besudlade byn/bosättningen. När de håller på som bäst så kommer en äldre man och börjar att "bry sig", eftersom att gruppen är stressad så erbjuder han sig att hjälpa dem med att försöka återställa byn/bosättningen.
När de äntligen är klara så börjar de ta upp spåret efter nomaden och blir smått brydda över att det nu är 2 personer som de verkar jaga, gubben tar då och "tvingar" sig på dem (ävern detta är väldigt viktigt).
Sedan följer ett par veckor där de onda skövlar byar och de "goda" försöker att sopa igen alla spår och återställa så mycket som möjligt, vid detta laget så har nomaden fått en ringbrynja i svart utförande och ett stridssvärd, magikern å andra sidan har erhållit en lång svart kappa och en svart käpp detta för att illustrera att han vunnit gunst hos guden snabbare än nomaden.
De båda grupperna har vid denna tidpunkt lyckats att få tag i hästar på varsitt håll och med olika medel, tyvärr för de onda "gänget" så har de goda lite fördelar på sin sida.
Eftersom att de goda hjälper folket så har dessa nästan osvikligt lyckats få oavbruten nattsömn på bondgårdar (som inte de onda bränt ned eller offrat), detta har resulterat i att dessa är mycket mer utvilade och kan hålla ett annat tempo än de båda "ondingarna".
På en stor hed så får äntligen våra "hjältar" syn på "skurkarna" och pressar sina hästar till det yttersta, detta upptäcks då på långt håll av våra "mörka" vänner och beklagligt för de goda så är en av de onda en magiker och denne är inte sen att utnyttja det långa avståndet med att lägga en besvärjelse.
Nomaden startar en eld för att magikern skall få lite eld att jobba med i sin besvärjelse, efter en väldigt kort stund så kastar magikern 2 eldbollar som träffar de goda gängets hästar och antänder det torra gräset.
Oförmögna att kunna fortsätta med jakten så saktar de goda in och hjälper sina 2 kamrater som tappat sina springare, de hankar sig fram till närmsta stad (dock ej i riktning mot de onda eftersom att de vet att de kommer att offra igen) för att få mat och husrum.
De goda kommer fram till en mindre by där de får ta in på värdshuset till en väldigt förmånlig peng, väl där så börjar de att luska lite om terrängen och huruvida de kanske kan genskjuta den onda duon. Men istället för att få reda på hur landet ligger så får de höra en märklig berättelse av deras följeslagare "gubben", han berättar om ett berg som vart 100 000 år erbjuder en enda varelse chansen att stiga in i Gudarnas hemvist och på så sätt kunna ta del av den kunskap och makt som dessa ätnjuter.
Triggade av detta så reser vårt goda gäng genast iväg mot berget, under färden så dras det lott om vem som skall få "stiga upp" och lotten faller på gruppens oskrivne ledare.
Efter en mödosam klättring så skymtar den "utvalde" sitt mål, på bergets topp skiner det från himlen en gyllene stråle ca 1 m i diameter.
Vår ihärdige spelare kämpar sig framåt och när han nästan är framme så ser han hur "gubben" klättrar upp i ljuset från andra sidan berget och "snuvar" honom på Gudaljuset.
När "gubben" står i ljuset så börjar hans kropp att lösas upp och en gyllene närvaro växa från gubbens "insida".
Efter bara ett par minuter så kommer resten av gruppen upp och finner sin ledare stå i snön framför en gud som precis tar till orda:
"Barn av mitt folk, jag är ytterst tacksam för att ni hjälpte mig att komma hem igen. I allt för många år har jag varit fången i er värld och bunden till den gamla kroppen som jag tvingade bära. Endast genom er försyn och med er hjälp kan jag nu ta min plats bland gudarna. Daak har återvänt."
Med dessa ord så börjar guden att sakta stiga uppåt och efter ett par meter bara så stannar den plötsligt till och säger:
"Just det, jag glömde sånär..."
Och med de orden så fortsätter guden att stiga och X (antalet spelare) strålar letar sig ned till spelarna som får rustningar eller vapen med gudens välsignelse (+Ob2t6 i skada/ +15 skydd)
Under tiden som den goda gruppen klättrar upp på berget så utökas den onda gruppen med ytterligare en person (en ny spelare som anländer) och denna initieras i gruppen och får sin rustning och svärd.
Nu går mitt minne isär men jag minns tydligt att det på något vänster blev en "halv-episk" strid mellan de båda grupperna där det blev dödsfall på båda sidor (tror att det är nomaden som dör och 3 goda) och dessa spelare väljer då att "byta sida" till sina nästa karaktärer. då har vi alltså 5 onda och 3 goda(dock tillkommer det här 4 personer som sällar sig till den goda sidan)
Vår "nomad" som nu har bytt karaktär är nu en köpman och har en fru med sig på äventyren.
Historien upprepar sig och det enda som eg är av vikt här är att de goda för en ny följeslagare vid namn Alvin, denne slåss enbart med stav men är en hejdundrans kille.
(fick ofta höra av mina spelare att "alvin hit o alvin dit" så i efterhand borde jag ha balanserat honom lite anser jag)
De goda hamnar lite i underläga på grund av de ondas väldigt "finurliga" magiker och befinner sig plötsligt på fel sida om jakten. '
Jakten kulminerar i en större stad där de onda i smyg lyckas smyga in en demon, i förklädnad, till köpmannens fru.
Tiden går och 5 månader senare (de onda ligger lågt och rekryterar tillbedjare/troende och de goda försöker att finna ett legendariskt svärd som återfinns i många profetior som "Allsvärdet", svärdet som byter sida efter dess ägare.)
Under den 6:e månaden är det dags att föda för vår gravida spelare (ingame ofc), hon föder fram 2 barn varav en som ser ut som fadern(demonisk) och en underbart vacker liten pojke.
Den goda gruppen tar genast itu med det demoniska barnet (som tack vara sina demoniska egenskaper är mer än väl förbered för en grym värld), det andra barnet tar modern till sig och resten av gruppen avgudar åxå den lilla vackra bebisen(detta är viktigt, viktigt att barnet överlever).
Sedan är det en massa händelser som jag har glömt bl.a. så dör väldigt många kors o tvärs magikern åxå, men den goda gruppen drar iallafall iväg till en ö för att spåra upp svärdet.
Väl på ön så har pojken vuxit sig väldigt stor på väldigt kort tid (gruppen välkomnar honom som Daak's son), han tar en av livbåtarna och framför denna på ett magiskt sätt.
Det är ungefär här som en av spelarna drar sig till minnes det "gamla" slagsvärdet som de hittade. På den finns en fin inskription som Alvin tyder åt dem:
"Om Svärdet lyser vitt i en god mans hand under den mörka dagen så skall mörkret bannlysas."
Magikerns spelare skapar nu en ny magiker karaktär (en ritualmagiker vid det alviska hovet).
Spelarens barn tar sig nu till alvriket och intar deras högsäte för att äkta alvprinsessan, ritualmagikern försöker fruktlöst att förhindra dennes ankomst eftersom att han är väl förtrogen med profetian. Tyvärr för honom så lägger alla alviska magiker ned sina försvar och välkomnar honom som en frälsare.
Vår ritualmagiker, trogen endast alvprinsessan och hennes familj, blir beordrad att även han lägga ned sina försvar.
Det alviska hovet, blind inför den profetia som snart uppfylls, börjar förbereda för bröllop mellan den underbart vackre gäst som har ärat dem med sin närvaro och dessutom verkat fatta tycke för deras prinsessa.
Det som är kvar av den goda gruppen (3 pers om jag inte minns fel) tar sig till bröllopet precis innan den skall börja och den enda kvinnan i gruppen håller upp svärdet som skiner klart och vitt.
Tyvärr löd inskriptionen "god MANS hand".
Detta påkallade uppmärksamheten ifrån den onda sidan som bana väg genom folkmassorna och helt sonika tar kål på det sista av den goda gruppen, efter ceremonin är slutförd så slungas världen in i ett fasansfullt mörker.
Måste säga att jag kanske hade kunnat sköta det snyggare men på det hela taget var jag ganska nöjd med hela kampanjen(då!).
