Pyssel och pussel med rollpersonen

[afUttermark]

I en annan tråd lyftes det att D&D spelare på kammaren pusslar och pysslar med sina gubbar mellan spelmöten.

Förr i världen skrev jag gärna fyra a4 sidor med bakgrunds info om min gubbe.
Och än idag pusslar jag med mina gubbar.

Men min grej är att jag oftast gör mina gubbar sämre eller mer komplexa.
Jag är dålig på powergajming.
Mitt senaste genidrag är att låta min field surgeon i tw2000 bli musiker i stället.

Hur gör ni mellan spelmöten?

 

[Rangertheman]

Att planera för- och pyssla med rollpersonen även mellan spelpassen (och inte bara vid skapandet) är en stor del av nöjet för mig. Jag kan absolut förstå de som tillbringar många timmar på t.ex. DnD Beyond, med att undersöka olika utvecklingsvägar för rollpersonen.

Den enda kampanj jag är spelare i för tillfället är Nordiska väsen, och där är inte så mycket utveckling mellan passen. Jag saknar pysselaspekten av rollspelandet, men det blir kanske om någon i min eller min sambos omgivning får för sig att spelleda t.ex. Eon.

 

[Gurgeh]

Förr i tiden skrev jag bakgrundshistoria och ritade bilder mellan spelmötena.

Idag gör jag absolut ingenting alls.

 

[Rymdhamster]

Jag brukade älska att pilla med rollpersoner, så pass att jag ofta satt och byggde rollpersoner i olika spel även om det inte var aktuellt att spela dem. Men idag är en av sakerna jag gillar mest med DnD är att jag inte behöver pyssla med kraktären mellan spelmötena (så länge jag väljer rätt klass), utan att allt händer automatiskt.

Jag tror det är kopplat till mängden rollspelande jag får. Nu har jag åtskilliga grupper jag spelar i, så jag får mitt lystmäte i rollspelande under spelsessionerna, plus i preppen för de kampannjer jag spelleder. Har inget behov av att kompensera bristen på spel med rollpersonspyssel =)

Men det beror också mycket på systemet. Imperium Maledictum har absolut fått mig att vilja sitta och pilla lite med rollpersonen mellan mötena, för det finns många val och många av valen är roliga =)

 

[God45]

Spelar vi en D&D 4, 3.5/Pathfinder, 5ed kampanj eller liknande tunga system som Mutants & Masterminds planerar jag ofta min karaktär mekaniskt från startnivån till maxnivån vi ska spela till. Så att jag ska få ut så mycket min/maxande från det som möjligt. Och så att jag tar en minut istället för en massa tid om vi ska levla under sessionen.

Jag skriver inte så mycket backstory innan vi spelar, det är roligare om det växer fram.

 

[Rickard]

Om jag skriver en bakgrund, vilket jag mest gjort i onlinespel, så tenderar de att bli 2-3 stycken. Mest förklarar bakgrunden de mekaniska valen och lägger grund till en möjlig personlighetsförändring. Om det inte är ett rejält regeltungt spel (som D&D) spenderar jag i princip ingen tid mellan spelmötena, eftersom jag har redan gjort en build. Möjligtvis kanske jag har 2-3 builds och kan inte bestämma mig, så jag sitter och kollar igenom förmågorna igen och igen utifrån olika perspektiv (styrka, karaktärsgestalning, passande för kampanj) för att kunna bestämma mig. Det enda jag egentligen planerar är hur mina karaktärer förändras personlighetsmässigt av vad som händer, eftersom jag tycker det blir att jag spelar mig själv om jag bara "reagerar på vad som händer och låter det växa fram".

Två av mina karaktärers bakgrunder nedan:

Ättekulla-Ruge är lite som vatten - tar den allra enklaste vägen och låter helst andra bana väg för honom. Han såg tidigt i livet hur uppskattat sång och spel var och bestämde sig för att slå sig på den banan. När han var 12 fick han en upplevelse som fick svansknotan att skjuta ut: när folk backade undan från en gerbanispräst. Denna makt var något han insåg kunde få folk att lyssna på honom, även om han var tanig och tydligt ansatt av trollblod.

För livet började med två bönder som efter flera missfall äntligen fått barn. Ett barn som tidigt blev bortbytt med Ruge. De förfasades men kunde inget göra, dels av rädsla för trollens hämnd, men också drivna av sina föräldrainstinkter. De kapade Ruges svans i hopp om att ingen annan skulle få reda på vad som hänt och få nys om vad som hänt. För skulle det ske skulle Ruge inte bli långvarig på gården Ättekulla.

[meta-kommentar] Jag drar mycket inspiration från Alexander Lukas i hur han går igenom livet utan att egentligen behöva bry sig om hur han ska klara morgondagen. Att vara Gerbanis-präst öppnar många dörrar och munnar.

Född på samma natt som Aragorn, son av Arathorn: 1:a mars 2931. Dotter till den mångförtjänte Hergrim och skönsjungande Sigrun. Visade tidigt på talang för snideri under alla soltimmar hon spenderade på morfar Lodins skeppsvarv. Efter den ödesdigra natten - när Sigrun miste sitt liv i Smaugs vildsinta eldar - fick Lodin och hans hustru Signy ta hand om sitt då tioåriga barnbarn, då Hergrims plikt som en del i Kungsvakten upptog större delen av Sigrids kommande uppväxt.

På morfaderns inrådan, övertygades Hergrim att Sigrids framtid låg i dvärgarnas kunskap och hon upptogs som lärling. Thrór Bergfåra, hennes läromästare, insåg tidigt flickans naturliga talang att förnimma metallens vilja och tog själv hand om hennes utbildning. Åren gick och Sigrids hjärta mjukade den hårde läromästaren och han blev något av en fadersfigur, men därmed även blind för att Sigrid kanske inte hade förmågan att lösa metallets gåta. Inte under hans hand.

Sigrid har en förmåga att se saker; saker som inte är där idag utan imorgon. Fast hon ser ännu inte föremålen i de material hon har framför sig; dess vilja att komma ut i all sin prakt. För det måste hon lösa metallen gåta. Det hon ser är dock något annat. Saurons dröm var bara ett av många järtecken hon upplevt. Ett mörker som breder ut sig över skogarna och in i dalarna. Ett mörker hon känner hon måste lösa. Två mysterier, i en farlig värld utanför det trygga hemmet. Men hon måste; för folken; för henne; för familjen.

 

[Magnus Seter]

Hur gör ni mellan spelmöten?

Så lite som möjligt. Jag gillar att främst utveckla rollpersonen vid spelbordet.

Sen är jag som du, mina "optimeringar" är snarare tvärtom ...

 

[Christoffer]

Hur gör ni mellan spelmöten?

Om jag spelar brukar jag bara försöka tänka lite på karaktären och var den befinner sig för att hålla spelet lite aktivt i huvudet. Brukar inte planera så mycket utan mer låta det komma ur spel mer än ur någon slags optimering (sen spelar jag sällan spel där optimering är en grej ens).

 

[Oldtimer]

Jag tycker om att pyssla och pussla med min rollfigur. Och att bygga pysselvänliga spelsystem.

Men jag pysslar inte för att min-maxa, utan för att försöka hitta något unikt och intressant. Extremfallet var nog min gnom i D&D 4 som var hybrid Feylock/Swordmage, multiclassed Bard och valde maximalt med förmågor runt teleportation. Om det gick en hel stridsrunda utan att min lille gnom hade teleporterat, hade jag förmodligen somnat vid spelbordet.