Förutom att jag är ungefär ett år sen och jag tyckte att det var en väldigt bra serie så tycker jag det häftigaste är hur extremt sugen jag blev på att spela schack. Nu ligger det väl inte superlångt ifrån mig som tävlat i bridge på elitnivå och spelat Diplomacy på väldigt hög nivå, men jag förstår verkligen att schack upplever en "poker-boom" världen över nu för dom gör det så snyggt.
Att det är roller på många olika nivåer så även om ingen kanske kan känna igen sig i huvudpersonen så finns det andra man kan ty sig till, jag tycker också det är imponerande hur man lyckas bygga hela historien utan att det finns någon annan egentligen antagonist, det är verkligen hennes kamp mot sig själv.
Sen har vi det här med det "hemliga" språket, jag kunde ju känna igen mig extremt mycket i deras analyser av olika partier och hur mycket av tankarna som kretsar just kring spelet. Jag är inte alls tillräckligt insatt i schack för att veta huruvida dom mest pratar rappakalja (men google säger att det tydligen är rätt välresearchat och det lilla jag kan verkar stämma rätt bra), men det är något väldigt tilldragande med den där lilla regelstyrda världen där man kan visualisera alla konsekvenser. Någonstans här tror jag också att en av tjusningarna med rollspel och brädspel i allmänhet ligger.
Men tja, vet inte riktigt om jag hade någon poäng, och dramaturgin är förutom det där med avsaknad av antagonist extremt mainstream, tycker det är lite märkligt att Netflix satt 16-årsgräns på den, men visst det är mycket droger men knappast romantiserande.
