Nekromanti Rädda spelare vs rädda rollpersoner

[Eksem]

Rädda spelare ger ofta rädda rollpersoner, men är det omöjligt att få rädda spelare genom rädda rollpersoner? Åtminstonde har jag fått det intrycket när jag läst inlägg här på forumet.

De flesta (Krille) anser att det intressanta är att spelarna tuggar armbågar, oavsett teknik. Men riskerar man inte att glömma bort rollpersonerna, och kan det inte t.om. vara så att rädda rollpersoner ger rädda spelare (för att upprepa poängen med inlägget)?

Jag vill i alla fall slå ett slag för spelledare som beskriver rollpersonernas rädsla så tydligt att t.om. spelarna blir rädda. Jag tycker att det är en ypperlig teknik.

 

[Ghorgareth]

Det var ett intressant sätt som jag inte tror att jag har provat. Men jag tror att det är svårt. I övrigt tycker jag att det hela bygger lite på att man identifierar sig med RPN. Detta leder i sin tur att när man blir rädd (dvs både själv och rädd för sin rp), agerar man därefter.

Äsh, jag är trött. Hoppas du förstod vad jag menade. ^.~

 

[Quan'talis]

Som hängiven lurker på det här forumet tänker jag svara fast jag egentligen inte vet någonting om saken....

Hela diskussionen verkar ibland rätt onödig för en utomstående betraktare (mig, i det här fallet). Frågan är ju helt klart relevant, men diskussionen blir ganska lätt "skräckrollspel eller skräckrollspel?" och det är ju, så vitt jag förstår, bara en variant på det gamla vanliga "rollspel eller rollspel?"-temat. Med tanke på att de flesta avfärdar den diskussionen (Krille gör det till exempel i reglerna till Västmark) kan man ju undra varför just den här variationen skulle vara värd att bli upprörd över.

Men å andra sidan brukar det ju dyka upp en hel del intressant under diskussionerna (och de är utan tvivel roliga att läsa...), så jag tänker inte klaga *inser plötsligt att jag redan klagat. Oh, well...*

/JPS - inser att mitt inlägg är ett försök att diskutera en diskussion. Går och lägger mig.

 

[Eksem]

Inser själv (nu när jag sovit och nyktrat till lite) att mitt inlägg uppenbarligen har svårt att bestämma sig för om det skall vara ett debattinlägg eller ett tips.

Nåja, se det som ett tips, då. Så slipper du irriteras över saken (vi slänger mao diskussionen över bord).

 

[Anders]

Skrämma spelarna? Ring Hells Angels!

"Rädda spelare ger ofta rädda rollpersoner, men är det omöjligt att få rädda spelare genom rädda rollpersoner? Åtminstonde har jag fått det intrycket när jag läst inlägg här på forumet."

Ibland tycker jag mig också se tendenser till det du skriver och det är synnerligen egendomligt. Rollpersonerna kan rimligtvis bara styras av vad de upplever och deras eventuella rädsla kan absolut inte påverkas av vad som händer i vår värld.
Däremot finns ett samband åt andra hållet; att rädda rollpersoner kan innebära rädda rollpersoner. Lever man sig in i sin rollperson kan man som spelare känna lite av den rädsla som rollpersonen upplever. Ordet "rädda" måste här ses i sitt sammanhang; det är ju naturligtvis en jäkla skillnad på hur rädd rollpersonen respektive spelaren är. Den rädsla man kan känna genom rollpersonen är inte i närheten av den rädsla man kan uppleva i verkliga livet och som rollpersonen kan uppleva i spelet.

"De flesta (Krille) anser"

Är Krille de flesta? /images/icons/wink.gif

"att det intressanta är att spelarna tuggar armbågar, oavsett teknik."

Jag har ett gott råd till de som vill se sina medspelare skrämde och som inte bryr sig om hur det sker. Sälj alla skräckspelsgrejerna till hugade spekulanter och använd stålarna till att hyra in "tuffa gänget" från närmaste högstadieskola som får knivhota dina spelare på deras väg hem från spelmötet (ni får lira något annat än skräckspel eftersom du ju sålt dessa). Dina spelare kommer definitivt bli skrajare än vad de någonsin blir genom något rollspelande.

"Men riskerar man inte att glömma bort rollpersonerna,"

Definitivt, vilket innebär att man skjutit utanför målet: SKRÄCK-ROLL-SPEL. Tar man bort någon av komponenterna så är det inte skräckrollspel, så enkelt är det. Man kan (förenklat) säga att rollspel handlar om att leva sig in i en fantasiperson i en fantasivärld, uppleva vad den upplever där och gestalta vad den gör. Det som händer i vår värld har inte alltså egentligen med rollspelet att göra. Att en person spelar rollspel och är rädd innebär inte att vederbörande spelar skräckrollspel. Har själv varit med om att lira med ett gäng idioter som satt och jonglerade med knivar och karatepinnar under spelmötet och snackade om vilka grymma slagsmål de varit inblandade i. Jag var definitivt skraj under spelmötet (som slutade med att en kille fick tummen avsparkad) och jag spelade rollspel, men skräckrollspel - nej. Den skräck jag upplevde hade inte med min rollpersons upplevelser att göra.

"och kan det inte t.om. vara så att rädda rollpersoner ger rädda spelare (för att upprepa poängen med inlägget)?"

Jovisst, så kan det vara. Detta kräver dock enligt min mening INLEVELSE. Inlevelsen underlättas betydligt av att man har karaktär på sin rollperson; karaktärspel bidrar alltså till skräck som jag ser det, en uppfattning som inte delas av alla här på forumet. Helt nödvändigt är dock inte karaktärsspelet; man kan utan att ha någon direkt karaktär på sin rollperson ändå känna inlevelse i en specifik situation, men det är undantag. I princip tycker jag man ska akta sig för att få en för svag ROLL-bit i skräck-roll-spel eftersom det annars lätt bara blir samma "rädd att förlora"-känsla som man kan få i t ex Warhammer Fantasy Battle, och jag är ute efter mer än så i skräckrollspel.

"Jag vill i alla fall slå ett slag för spelledare som beskriver rollpersonernas rädsla så tydligt att t.om. spelarna blir rädda. Jag tycker att det är en ypperlig teknik."

Håller inte riktigt med (kanske missförstånd p g a begreppsförvirring eller nåt...). Det är inte själva rädslan som ska beskrivas utan det är källan till rädslan som ska beskrivas. Spelledaren ska skapa miljöer, SLP och intriger som kan skapa skräck hos rollpersonen, och beskriva och gestalta dessa på ett sätt som gör att spelarna känner inlevelse och engagemang och därmed skräck. Huruvida SL beskriver hur rollpersonen kallsvettas och skakar av rädsla gör vanligtvis varken till eller från då detta bara är effekter av skräcken inte skräcken i sig. Detta är kanske en orsak till de svårigheter som kan finnas att skapa skräck genom skräcktabeller av den typ som fanns i t ex den gamla hederliga monsterboken till DoD; de fokuserar på skräckens effekt.

Arcana

 

[Seraphim]

Skämd eller Skrämd?

"Rädda spelare ger ofta rädda rollpersoner, men är det omöjligt att få rädda spelare genom rädda rollpersoner? Åtminstonde har jag fått det intrycket när jag läst inlägg här på forumet."

Egentligen centrerar sig frågan till: Vad vill vi som spelar skräckrollspel få ut av det?
Vad är det vi vill uppnå?

Där har debatten (hittills) satt svaret till: "Vi (Skräckspelledarna) vill skrämma skiten ur spelarna." Vilket (förhoppningsvis) har som följd (debattmässigt) att spelarna vill bli skrämda skiten ur. /images/icons/crazy.gif

Mestadels ser jag det som ett sätt att hitta gemensam grund för vidare debatter, inte som något universiellt "så här är det" (vilket, om ni hängt med ett tag, borde ha framgått i de flesta debatter).

Naturligtvis finns det en mängd andra "filosofier" och tekniker i skräckrollspel, men den ovanstående tycks ändå lägga en brygga mellan rollspelare av ganska olika 'traditioner', så att en fruktsam debatt kan tas vid trots skillnaderna (som ibland tar upp merparten - ofta den dåliga delen - av de stora debatterna).

"riskerar man inte att glömma bort rollpersonerna, och kan det inte t.om. vara så att rädda rollpersoner ger rädda spelare"

- Med det sagt tänkte jag kommentera lite.

Rädda rollpersoner är något som antagligen förekommer rätt ofta i skräckrollspel. Men det är inte alltid det "märks" på spelarnas sätt att spela dem. Det betyder att det förekommer något slags "glapp" i rollpersonens sinnesupplevelser och spelarens förståelse av desamma. Det lättaste sättet att "överbrygga" glappet är att koncentrera sig på att skrämma spelarna. Som du säger; "Rädda spelare ger ofta rädda rollpersoner".

Men problemet har ju en annan sida också; vad är det som får spelarna att "glömma bort" sin karaktärs rädsla i situationen? Ofta kan det vara svårt för oerfarna rollspelare att relatera till känslor som inte är deras egna (litegrann som om någon skulle be dig vara rädd - har du inte j-ligt bra inlevelseförmåga är det ganska svårt att bli rädd "på kommando"), särskilt om det rör sig om rädslor som de inte har haft någon tidigare upplevelse av.
Exempelvis kan det vara svårt för en spelare som är väldigt social att rollspela en fobi mot grupper av människor. För att inte dra slutsatsen att "en karaktär som är lik spelaren" skulle vara "bäst" att spela (vilket visserligen kan vara sant i vissa situationer, men saknar en del av det rollspelande jag tycker om) så bör man hålla i åtanke att rollspelande (kan) gå ut just på att leva sig in i andra situationer. Därför kan det vara bättre att försöka ta fobier, som spelaren kanske inte har, men kan leva sig in i, eftersom de är lättare att förstå (som rädsla för ormar, eller lätt klustrafobi).

Situationen blir svårare när man talar om skräck som de flesta (!?) inte har en suck om att ha någon "verklig koppling" till, som skräcken inför "The Great Chthulhu" och obskyra böcker med sinnesvridande illustationer i marginalen. Då är det lättast om spelgruppen består av väldigt empatiska och inlevelsefulla personer som kan ta till sig den del av den skräcken som är förståelig och skrämmande. Annars hamnar man i situationen "Lovecraft - Horror eller Humor". Visst, precis som med Lovecraft, kan skräcksituationer stundtals hamna på ett så abstrakt eller absurt plan att det inte kan bli annat än humor - och alla scenarion är inte skräckframkallande, men i grunden handlar det mesta om spelarens inlevelseförmåga i karaktärens känslor - om man väljer att skrämma karaktären "istället för" spelaren.

I övrigt: Svamligt. Hoppas ni kan nysta ut något ur ordträsket. /images/icons/wink.gif

[color:red]- §eraphim.</font color=red>

 

[Seraphim]

Handgranat i motorcykelhjälmen.

...för ni har väl sett Dobermann?

"Rollpersonerna kan rimligtvis bara styras av vad de upplever och deras eventuella rädsla kan absolut inte påverkas av vad som händer i vår värld."

- Nu hadlar det ju naturligtvis inte om att "skrämselfokuset" på spelarna skulle ligga i den verkliga världen. Isåfall är det ju bara att, som du säger, "hyra in Hells Angels" och lajva "rånmordsöverfallet". Inte precis tanken.
Tanken, i den mån jag förstår den själv, är att SL ska koncentrera sig på skräck och rädslor som ligger spelarna nära till hands - och skrämma dem på ett "effektivt" sätt - i äventyret. På så sätt är det ju både spelare och karaktär som blir skrämda (finns undantag, förståss), vilket är det optimala (såvitt jag förstått det; det finns säkert folk med annan uppfattning där också).
Det är min tolkning, och jag vet att andra tolkar det annourlunda.

"Den rädsla man kan känna genom rollpersonen är inte i närheten av den rädsla man kan uppleva i verkliga livet och som rollpersonen kan uppleva i spelet."

- Det, och inlevelseförmågan, är problemet i ett nötskal. Metoden att skrämma spelarna är ett sätt att "gå runt" problemet. Annars håller jag med dig.

"Att en person spelar rollspel och är rädd innebär inte att vederbörande spelar skräckrollspel."

- Hmm... Kan man då spela skräckrollspel utan att för den sakens skull bli rädd? Det är faktiskt en viktig fråga; för i de debatter vi nu kallar "skräckrollspelande" finns en hel del "skräckkategorier" som ligger ute i kanterna av direkt "rädsla" och ändå uppskattas som just skräckrollspelande. Den mest tveeggade av dem måste ändå vara "mysskräcken", där man inte blir direkt rädd, utan mest medryckt ala bra "suspense"-noveller.
Om vi ska sitta och säga hur skräckrollspel är och inte är (dumt in the first place, tycker jag) så bör vi ju också hitta någon slags definition (nej, skiss) på vad som kan "räknas" som skräckrollspelande.
Mitt direkta antagande: föga fruktsam, men möjligtvis intressant debatt.
Däremot kan det vara kul med en "debatt" om vad för slags typer av skräckrollspel folk har spelat.

"Jag var definitivt skraj under spelmötet (som slutade med att en kille fick tummen avsparkad)"

- Live-action i sin fulländning. Eller varför inte citera lite: "Vaddå kroppspoäng!? Det är ju hur ont det gör som räknas!". /images/icons/wink.gif

"I princip tycker jag man ska akta sig för att få en för svag ROLL-bit i skräck-roll-spel"

- Som sagt; sådana här uttalanden brukar inte leda till särskilt konstruktiva debatter. Föst konstaterar du att man inte kan vara utan någon bit i "Skräck-Roll-Spel", för att sedan ge dig i kast med att säga att "bitarna" kan vara olika stora. Alltså, tolka mig inte fel nu - jag håller faktiskt med dig i sak, men jag tror fortfarande inte på "definitionsdebatter" som något konstruktivt. Skräckrollspel är vad man gör det till helt enkelt. Om det nu är en ruggig, systemlös spökhushistoria, en djupintrigerande vampiresession, blodig deckargåta i CoC eller en utforskning av karaktärernas egna psyken i Kult, så är det skräckrollspel om de deltagande anser det.

"Det är inte själva rädslan som ska beskrivas utan det är källan till rädslan som ska beskrivas."
+
Spelledaren ska skapa miljöer, SLP och intriger som kan skapa skräck hos rollpersonen, och beskriva och gestalta dessa på ett sätt som gör att spelarna känner inlevelse och engagemang och därmed skräck.

- Bra formulerat (pro-karaktärsspelarmässigt, alltså)!

Men just kopplingen mellan karaktärens skräck och spelarens skräck är inte alltid så lätt att överbrygga genom miljöer, SLP och intriger. Som jag förstått det (i debatterna hittills) så består världen till 90% av kassa spelledare (hur var det med spelarna nudå?), så där har vi ju inte så mycket att hämta när det gäller miljöer, SLP och intriger. Istället kan man då satsa på att skrämma karaktären och berätta hur skrämd karaktären är för spelaren (ja, språkpedanter, spelaren är väldigt skrämmande), eller skrämma skiten ur spelaren och strunta i karaktären, beroende på vilken inställning till skräck-roll-spel-ledande man har.
(måttligt seriöst) /images/icons/crazy.gif

I övrigt: Ta mark och backa i debatter in absurdum är jobbigt (och verkar inte "fungera" heller). Kanske borde skita i det. /images/icons/crazy.gif

[color:red]- §eraphim.</font color=red>

Den som lever får se.
[color:red]Disclaimer:</font color=red> Detta förutsätter att personen i fråga inte är blind, har väldigt dålig syn och att det som ska ses, verkligen kan ses. Definitionen av seende är i enlighet med paragraf §26 i Bonniers Lilla Läkarbok. Inga återbetalningar efter en (1) dags användande, eller bruten förpackning.

 

[Toggrikk]

Ursäkta en oinsatt...

"Situationen blir svårare när man talar om skräck som de flesta (!?) inte har en suck om att ha någon "verklig koppling" till, som skräcken inför "The Great Chthulhu" och obskyra böcker med sinnesvridande illustationer i marginalen."

Vad är "the great chthulhu" för något?
Har det bara med spelet att göra eller är det något annat också?

 

[Krille]

Re: Ursäkta en oinsatt...

"Vad är "the great chthulhu" för något? Har det bara med spelet att göra eller är det något annat också?"

Det har med Howard Phillip Lovecrafts noveller att göra. Spelet är sedan baserade på dessa. Läs novellen "The Call of Cthulhu" så har du en rätt god introduktion.

 

[Toggrikk]

Tackartackar nr2 idag...

Är du uppkopplad dygnet runt eller? Det tar bara några minuter så har du hunnit svara på mitt senaste inlägg.

Har du flera sådana här noveller etc på lager nån stans?

Tack så mycket en gång till, jag måste nog börja spela skräck.

 

[Pale Imp]

Är det inte samma sak att skrämma rollpersonen så att spelaren blir rädd, som att skrämma spelaren så att rollpersonen agerar därefter.

Jag menar; Alla de spelare som jag någonsin har lyckats skrämma i skräckrollspel har varit de som lever sig in i sin karaktär, och genom karaktären lever sig in i rollspelet. Och nästan alltid med "psykologisk" skräck istället för med blod och innälvor (helt OT).
Borde man inte då räkna den ena som den andra, jag menar det är ju trots allt ingen annan medverkande än spelaren som sitter och tänker sig in i rollen som rollpersonen.

Slutsatts; Eksem har ett komplicerat sätt att uttrycka 2 likadana åsikter på olika sätt /images/icons/wink.gif.

 

[Eksem]

Re: Skrämma spelarna? Ring Hells Angels!

"Det är inte själva rädslan som ska beskrivas utan det är källan till rädslan som ska beskrivas."

Nejnej, där håller jag inte med dig. Att tvinga på rollpersonerna (och i förlängningen, spelarna) en känsla KAN vara effektivt.

Givetvis är det vanligaste att jag beskriver källan till rädslan, men för mig är det garanterat lika skrämmande, om inte MER skrämmande, att bara beskriva skräcken i sig. Framförallt ger det mig som spelledare den enorma fördelen att utnyttja det faktum att ett lyckat sanityroll och ett misslyckat idea-roll (hoppas du spelat CoC, annars får jag skriva om det) blockerar ut vad rollpersonen faktiskt sett (utnyttjade det väldigt effektivt nu i söndags. Första delen i Masks of Nyarlathotep, en rollperson brände ner Juju-house, varpå något dök upp ur flammorna! Allt svartnade. Han vaknade senare, och upptäckte snart att han utvecklat en onaturlig rädsla för eld... ).

 

[Eksem]

"Är det inte samma sak att skrämma rollpersonen så att spelaren blir rädd, som att skrämma spelaren så att rollpersonen agerar därefter. "

Om du frågar mig, ABSOLUT INTE! Det finns flera gevägar runt rollpersonen. Man kan b.la. skrämma en spelare med regler (hinkar med T6 i Krilles fall), det finns en annan kul metod som diskuterats och dissikerats sönder i en tråd tidigare här på skräckforumet (tror jag). Kolla på sida 2, den är full av rubriker som anspelar på bomber.

Den uppmärksamme noterar givetvis att jag ofta hänvisar till Krille. Det är varken en slump eller helt medvetet. Det är mest det att han skriver hiskeligt mycket utan att för den sakens skull skriva goja. Det kommer helt enkelt mycket att diskutera ur den mannen (inga ordlekar med exkrementer tack).

 

[Rising]

Upp till bevis!

"Att tvinga på rollpersonerna (och i förlängningen, spelarna) en känsla KAN vara effektivt."

Nu måste du omedelbart ge ett överdjävulskt bra exempel som övertygar mig om att du inte ögonblickningen måste skickas till psykoanalytiska forskningsanstalten i Ukraina. Jag är iofs på ett ohälsosamt och rentutav nazistiskt vis emot alla spelledare som packar på känslor åt rollpersonerna, oavsett om det rör sig om skräck eller något annat. Det räcker med att du säger "Ni ser en köpman som ser rolig ut" så börjar jag demonstrativt gnissla tänder och tystlåtet mumla något om att "jag kanske inte tycker han är ett djävla DUGG rolig..." -och när det gäller skräck är det än värre! Jag kanske inte ALLS tycker att förvridna blodiga nefariter med ångande armeringsjärn inkörda genom ögongloberna är osmakliga. Faktum är att min tolvåriga rollperson tycker att han är jättesöt och vill gifta mig med honom, sådetså!

Äh, okej, jag överdrev nog lite. Klart att småkänslor måste beskrivas för att man som spelledare ska ha en chans att berätta om någonting överhuvudtaget med ett någorlunda levande språk. Men de där beskrivningarna som man verkligen skrämmer spelarna med måste väl ändå vara tämligen objektiva? Att komma tillbaka till lägret och finna det "tomt" helt enkelt, är hundra gånger värre än att den djävla spelledaren ska säga "du drabbas plötsligt av en gränslös panik när du kommer ut i gläntan och finner lägret tomt! Ditt blod fryser till is i dina ådror och det känns som om en rostig spik har körts in i ditt bröst och sedan, alltså sedan förstår du, ja då kommer den här, alltså den här KITTLANDE, krypande och helt fördjävla hårresande känslan som om hundra iskalla spindlar kröp upp för din ryggrad och byggde iskalla bon i din nackes hårsäckar! Förstår du? Skräcken är så förbländade att det är som om en magnesiumflamma tänds framför dina ögon och lämnar spöklika skuggor på din näthinna, och du faller ned på knän och skakar, förlamad av skräck och sedan... hörrö, vad håller du på med? Vad ska du göra med den där spikpistolen? Skulle vi inte spela rollspel? Du får fem EP om du siktar åt ett annat håll, Jonte. Kom igen, nu Jonte..."

Exemplet du tog upp med CoC är alldeles för speciellt. Det håller ju inte direkt som ett generellt sätt att skrämma spelare på. Tycker du verkligen (som spelare) att det är läskigt när rollpersonen blir skrämd utom din kontroll?

Jag är ju av naturen emot skräcktabeller, (och de står ju som monument över fenomenet du menar kan vara stämningshöjande ibland) men kommer du med ett riktigt bra exempel som menar att det är bra, då ger jag mig. (Tills vidare) ;^)

/Rising

 

[Eksem]

Re: Upp till bevis!

Hmmm, då rör det sig snarare om en smaksak om du är principiellt emot när spelledaren beskriver känslor. Min spelgrupp uppskattar det i alla fall, och för mig är det ett väldigt lätt sätt att intensifiera olika situationer.

Det är väl upp till var och en att testa olika sätt att spela på, och som jag redan skrivit var orginalinlägget snarare ett tips än ett debattinlägg.


"Tycker du verkligen (som spelare) att det är läskigt när rollpersonen blir skrämd utom din kontroll?"

Jag anser att CoC's regelsystem (som är det enda skräckrollspel) t.om. uppmuntrar sådant. Och mina spelare blir skrämda av det. Det har nog att göra med olika sätt att spela rollspel på, och jag gillar inte att sådana diskussioner.

Jag tror inte att en beskrivning av ett våra spelmöten skulle ändra din åsikt det minsta. Det är typ som att övertyga en gothare om hur bra D'Angelo är.


Men för att försvara mig så älskar jag STOR skräck. Jag älskar när huvudpersonerna i Lovecrafts noveller besöker världens högsta berg, hamnar i världens största och äldsta stad med världens äldsta och läskigaste varelser vars blotta existens är så fel att hela mänsklighetens syn på universum måste omvärderas.

Detta är förstås känslor som är svåra för your average Drakar och Demoner-spelare har svårt att identfiera sig med. Då är det effektivt att tvinga det på dem istället. Det jag vill säga är att det fungerar för oss, och att man inte ska låta fördomar om den typen av rollspel hindra en från att prova något nytt.

 

[Seraphim]

DoDskräck.

"Jag älskar när huvudpersonerna i Lovecrafts noveller besöker världens högsta berg, hamnar i världens största och äldsta stad med världens äldsta och läskigaste varelser vars blotta existens är så fel att hela mänsklighetens syn på universum måste omvärderas.
+
Detta är förstås känslor som är svåra för your average Drakar och Demoner-spelare har svårt att identfiera sig med. Då är det effektivt att tvinga det på dem istället. Det jag vill säga är att det fungerar för oss, och att man inte ska låta fördomar om den typen av rollspel hindra en från att prova något nytt."

- Ähum. Mina fördomar om den typen av rollspel säger mig att det (dvs. "superlativsjukan") är precis vad DoD (och D&D) spelare har lättast att identifiera sig med, eftersom de stöter på sådant stup i kvarten. Därför blir det "vardagligt" och därför ointressant, vilket i skräcksammanhang betyder tråkigt där det borde vara spännande.
Min teori om varför det (DoD/D&D problemet) kommer sig är att många börjar med sådant spelande, spelledarna är ovana och väljer att "öka" insatsen i spelandet genom att "öka" fiender, skatter, grottor och allt annat man kan sätta en beskrivning på. Till slut når man en punkt där allt blir så otroligt överdrivet att det inte är intressant längre.
Även kallat "För-Långt-Upp-I-De-Onämnbaras-Rektum"-syndromet, när det gäller skräckspelledare i framförallt CoC och Kult som glömt (eller aldrig upptäckt) subtiliteternas skönhet.

[color:red]- §eraflum.</font color=red>

[color:red]Disclaimer</font color=red>: Åsikterna i detta inlägg är mina. Jag tar inget ansvar för hur ni tolkar dem. Jag ställer mig inte heller bakom dem. Vad jag tycker är vad jag säger och vad jag säger växlar från dag till dag, beroende på vad som verkar intressant.
Alla likheter med personer, levande eller döda, är helt fiktiv och en produkt av Ditt överassocierande sinne.

 

[Seraphim]

Cheeky Bastard!

"Äh, okej, jag överdrev nog lite."

- *Nähä*

"Men de där beskrivningarna som man verkligen skrämmer spelarna med måste väl ändå vara tämligen objektiva?"

- Jag tycker att du siktar rätt, men missar kärnan.
Skälet till att de objektiva beskrivningarna oftast tilltalar spelarna är helt enkelt att spelledare (människor i allmänhet) inte kan beskriva subjektiva känslor på ett bra sätt. Det är helt enkelt för svårt att förmedla en känsla på ett sätt så att andra rycks med. Visst, det görs då och då riktigt bra, kanske främst bland skräckgenrens short stories-samlingar, där det är av yttersta vikt att förmedla känslor snabbt och att ge ett bestående intryck.
Min poäng är inte att det är omöjligt att förmedla känslor till spelarna. Inte heller att det nödvändigtvis medför att spelarna känner sig manipulerade till den grad att de inte upplever sig ha "kontrollen" över deras karaktär. Min poäng är att det är jävligt svårt att åstadkomma. Särskilt som spelledare har en rejäl tidspress på sig, till skillnad från skräckförfattarna.

"kommer du med ett riktigt bra exempel som menar att det är bra"

- Exempelkastande har vi väl ägnat oss åt tidigare här på forumet. Det funkade inte speciellt bra då, så jag har faktiskt ingen större lust att gå in på det igen.
Det jag kan säga är att jag har varit med om tillfällen (både som SL och spelare) där en känslobeskrivning har varit riktigt bra och stämningsfull. Jag har varit med om desto fler tillfällen då det har varit ett bra verktyg för SL att beskriva rollpersonens känslor inför en person, som spelaren haft svårt att bedöma. Jag har också varit med om oräkneliga tillfällen då tekniken slagit i sten och all (eventuell) stämning försvunnit helt.

För övrigt: Jag hade helt glömt hur illa jag tycker om formuleringen "upp till bevis". /images/icons/tongue.gif
Annars: En liten diskussion (till) om stämningsförmedlande i skräck kanske? Hur bör man egentligen gå till väga, inte berättarmässigt eller storymässigt - utan beskrivningsmässigt?

[color:red]- §eraphim</font color=red>, som inte håller med Rising. Personer med hjärtsvikt varnas. /images/icons/wink.gif

 

[Eksem]

Re: DoDskräck.

Subtiliteter? Vad är det för bjäfs ? =)

Nåja, låt mig förklara skillnaden. I DoD spöar du skiten ur den fruktansvärda demonen och skrattar gott åt hans plan att ta över världen. Det är mina spelare vana vid.

I CoC stöter man på det onämnbara och blir sanslöst galen precis när man inser de fulla vidden av alltets fruktansvärdhet. Det är i alla fall så jag skall avsluta Masks of Nyarlathotep. Rollpersonerna kommer inte "vinna", vilket man får förmoda är ganska ovanligt för inbitna DoD-spelare.

Du har förstås rätt om superlativsjukan. Det skall jag ta i beaktande.

Men mer kommentarer om superlativen. Det är lite taskigt att du ser ner på superlativ bara för att det inte är sättet som är "rätt" enligt dig. Vi kanske föredrar fantasy med flygande öar, drakar, mäktig trolldom osv framför grisodlande. På samma sätt kanske vi blir mer skrämda av alltets fruktansvärda oändlighet snarare än den den mystiske mannen på våningen ovanför.

 

[Seraphim]

Allvarsamt.

"Det är lite taskigt att du ser ner på superlativ bara för att det inte är sättet som är "rätt" enligt dig."

- Jag tycker att jag tjatat tillräckligt om det här, men tydligen har det inte framgått så klart som det borde; de åsikter jag uttrycker i mina inlägg är just mina, precis som dina inlägg förespråkar din åsikt. Om jag då anser att "superlativsjukan" är någonting negativt så är det min åsikt, grundad på någon slags erfarenhet. Debatten består i hurvida andras erfarenheter kan tyckas stämma överens med mina egna och reflektioner därikring.
Jag hävdar alltså inte att "superlativspelande" skulle vara den "lägsta" typens rollspelande, medan intrigerande i Vampire är det sofistikerade rollspelet i ett nötskal. Jag uttrycker bara en åsikt, och ett skäl till varför jag tycker det är så. I det här fallet var jag inte heller speciellt seriös, och jag har faktiskt inga svårigheter med att se tjusningen i ett klassiskt DoD (eller D&D) äventyr, med allt vad det innebär (för mig).

"På samma sätt kanske vi blir mer skrämda av alltets fruktansvärda oändlighet snarare än den den mystiske mannen på våningen ovanför."

- Allt beror på utförandet, eller hur. Mannen på våningen ovanför kan vara långt mer skrämmande än "alltets fruktansvärda oändlighet" och vise versa, beroende på hur äventyret genomförs, spelledaren, spelarna, lokalen, tillbehören och en rad andra egentligen ovidkommande variabler som ändå påverkar slutresultatet. Just därför kan ingen "metod" sägas vara bättre; det som kan sägas är att en metod kan vara bättre i vissa situationer och hur man bäst genomför en metod.

[color:red]- §eraphim</font color=red>

 

[Eksem]

Re: Allvarsamt.

"Jag hävdar alltså inte att "superlativspelande" skulle vara den "lägsta" typens rollspelande"

Kontra:

"Min teori om varför det (DoD/D&D problemet) kommer sig är att många börjar med sådant spelande, spelledarna är ovana"

Det är alltså inte den lägsta typen av rollspelande, utan nybörjartypen av rollspelande?