"Jag tror faktiskt inte så mycket på att ens fobier spelar så stor roll i rollspel, dessvärre."
Det beror väldigt mycket på hur man utför det. Ett exempel är att någon är rädd för hundar. Genom att låta en hund skälla i bakgrunden kan man på ett subtilt sätt öka skräckupplevelsen för denna person. Att kasta på personen en bunt hundar hjälper föga. Det är de små sakerna som gör det.
"Min största fobi just nu är nog rädslan för att göra bort sig på öppen plats, som om jag skulle bajsa på mig mitt i stan eller nåt. Åtminstone är det sånt jag oftast drömmer mardrömmar om. Kanske inte just bajs, men att jag skulle gå till jobbet naken är en skräckklassiker."
Detta är något som är svårt att överföra till rollspel, men en idé är att spela rollspel offentligt. Sätt dig i ett köpcentrum och spela rollspel med personer som har fobi för mycket folk och liknande.
"Nå, det lämpar sig förstås inte så bra i skräckrollspel, men jag kommer ihåg när jag gick i mellanstadiet och var fobiskt rädd för hajar, och mina spelledarkompisar alltid trodde att jag skulle bli jätterädd om de bara bussade hajar på mig i rollspelen. Well, nej. Rollspel är en muntlig berättarkonst, och att bara SÄGA "spindel" eller "haj" gör nog inte ens überfobikerna rädda. Tror inte det, i alla fall."
Definitivt inte. Att utsätta en rollperson för de saker som spelaren är rädd för är bara tråkigt och resulterar på sin höjd i lite obehag. Det gäller att utsätta spelaren i sig. Om de hade gjort rätt hade de letat reda på en ful och otäck hajstaty som de sen ställt i ett skumt hörn. Du hade med största säkerhet sneglat med hörnet mer än en gång för att försäkra dig om att statyn inte tittade på just dig eller rörde sig.
"En klassisk setting är att avskärma rollpersonerna från alla andra människor, sätta dem i radioskugga, långt långt ute på en gudsförgäten plats utan möjligheter att få tag i hjälp från utomstående. Overlook Hotel i filmen The Shining är ett solklart fall av denna kategori."
Detta grundar sig till viss del i agorafobi, fobi för stora tomma platser. Om spelarna inte är rädda för ensamhet och tomhet så skapar det visserligen lite stämning, men inbjuder mer till äventyr än skräck. (Vilket iofs inte behöver vara fel.) Spelare som är vana vid att kunna falla tillbaka på en kontakt, en hjälpreda eller kanske polisen kommer att känna sig väldigt malplacerade här och när det verkligen går upp för dem att de är bortom all utomstående hjälp, det är då den rena skräcken börjar tassa in...
"En annan är "konspirationen". Man låter dem isoleras mitt i samhället, alltså, istället för att skicka iväg dem någonstans. Den här är äcklig, för nu står man mitt ibland en massa människor och har ingen att lita på. Tar man kontakt med polisen är det konspirationens hantlangare man stöter på, ringer man någon så buggas ens telefon osv."
Passar också folk som är vana att kunna lita på andra. För att ytterligare späda på skräcken kan man låta dem ana att det är just dem som alla andra vill åt och göra konstiga saker med. (Om de ville döda oss hade de antagligen gjort det, vad vill de egentligen! Experiment? -Oh, nej. Det menar du inte? -Kanske är det därför vi får leva. Så länge....) O.s.v. Fobin förknippad med detta är vanlig folkskräck och främlingsfientlighet. Om t.ex. någon spelare har fördomar om kineser, låt det komma fram att deras mest betrodda allierade har jobbat för kinesiska regeringen.
"En tredje setting skulle kunna vara den som Vampire bygger upp, där månniskorna helt enkelt är "fienden", och man själv står för konspirationen. De ovanstående är dock de vanligaste, och HÄR tror jag att alla spelare har en variant som skrämmer dem mer än den andra."
Vampire är iofs inte skräck längre. Skräcken skulle ju vara för "den inre besten" jada jada, men det blev mer hack-n'-slash för intellektuella. Skall man använda den här sortens skräck så är det väl att man spelar det man är rädd för. Jag ser dock mer obehag än ren skräck.
"Går monstret att resonera med? Om det inte går, så känner sig spelaren maktlös och känner sig hotad."
Fel. En rollperson utan vapen kan kanske känna sig maktlös, men för en spelare är det oftast bara ännu en knepig situation att ta sig ur.
"Om man KAN resonera med monstret är det kanske ännu läskigare, för det betyder ju att man i bara ett illa valt ord kan kosta en massor av bekymmer. Åtminstone tycker jag att Hanibal Lecter är läbbigare än Jason."
Resonemang tyder på intelligens och intelligens tyder på mänsklighet. Ett ointelligent djur kan man slakta hur som helst, men om en tentakelfiende bjuder på te och vill diskutera eventuella mellanhavanden så kan man inte bara skjuta denne. Detta är något som går igen hos alla människor med respekt för mänskligt liv. (Ja, jag vet att det finns många rollspelare som enbart löser konflikter med sitt bredsvärd, men dessa individer är djupt olyckliga innerst inne och behöver inte skräckrollspel utan hjälp.)
"Fast å andra sidan tycker jag att varulvar är läskigare än vampyrer, så jag är nog ganska flexibel på den här punkten."
Vampyrer har spärrar som man kan spela på (gillar jungfrur, är nobla) och det räcker med ett kors och lite vitlök så håller de sig borta. Dessutom har de sällan figurerat i svensk mytologi eller folktro. Varulvar däremot passar mer in i Sverige och berättelser om dem har funnits länge här, särskilt i Småland och andra skogstäta områden. Varulvar är dessutom bara känslig mot silver och har inga hämningar alls.
"Detaljerade, påtagliga monster är läskiga för att spelledaren kan ge spelarna all information de behöver för att visualisera monstret, och kan därmed fokusera deras föreställningsförmåga på att bearbeta sin rollpersons skräckupplevelse. Ingen tanke slösas bort på att "begripa" monstret, utan varende gnutta fantasi kommer användas för att uppfylla spelaren med ren, outspädd skräck."
Eftersom energin inte behövs till att begripa hotet så fokuseras den till att fundera på hur man skall avvärja hotet. Detta gör ofta att skräcken kommer i andra hand och bredsvärdet före.
"Ett monster som spelaren inte har riktig koll på hur det ser ut använder sig av spelarens fantasi för att skapa osäkerhet. Om han inte vet något om vad som jagar honom, kan det också vara vad som helst. En människas fantasi är ofta den mest troliga att skrämma slag på personen i fråga."
Detta är den linje jag går på helt. En spelares fantasi kommer att måla upp det hemskaste alternativet till monster just han kan komma på. En skugga har en ungefärlig storlek och form, inte mer. Om man alltid har varit rädd för fula gubbar som våldtar flickor så kommer monstret att vara den hemskaste fula gubbe man kan tänka sig.
"Nå, de här får räcka tillsvidare. Jag tror ändå att vi alla har TEMATISKA ömma punkter på vilka vi enklare blir riktigt skrämda. Om det sedan handlar om råttor, mörka grottor, vinterlandskap eller köttätande växter tror jag är av mindre vikt."
Det är sant, men då är det ju också en form av fobi. Därför kvarstår min fråga, oavsett om det rör sig om händelser, situationer, platser, stämningar eller saker. Detta är helt enkelt en liten koll på vad rollspelare i allmänhet blir rädda för.
/staffan
