Putte får tandläkarskräck …
När jag var tio bast skulle jag göra avgjutningar av mina tandrader för att få en tandställning som skulle fixa mitt saxbett (som aldrig besvärat mig, varken förr eller senare).
Det gick till så att käftis tryckte in en gigantisk form fylld med gegga i truten på mig och sa åt mig att sitta stilla och andas genom snoken i tio minuter en kvart.
Hade han klämt ur sig det innan han fyllde min käft med Play-Doh hade jag kunnat påpeka att jag var förkyld och täppt i båda näsborrarna.
Nu drabbades jag istället av panik när jag inte fick luft – och käftis fattade noll. Jag försökte få ut lerklumpen och han försökte hålla den kvar.
Till sist lyckades jag få ut eländet ur truten och förklara min belägenhet för Mr Evil Dentist from Hell.
Jag fick aldrig någon tandställning. Däremot fick jag med mig en jobbig tandläkarskräck som varade tills jag var sisådär tjugo år. Inte så att jag inte gick till tandläkaren, men jag var spänd som en fiolsträng och kallsvettig så länge jag låg i stolen. Så spänd att jag hade muskelvärk i flera dar efter varje besök.
Sen träffade jag en skitbra tandläkare som märkte att jag inte mådde något vidare när han skulle undersöka mina gaddar och som bokade in mig en gång i veckan under en månad (kostnadsfritt) bara för att hjälpa mig övervinna min fobi. Och det funkade.
Så … öh … Putte kolar vippen, för det var jag alldeles övertygad om att jag skulle göra, den där dagen för tjugosex år sen på folktandvården i Askersund.