FÖRFATTARENS KOMMENTAR
Jag började spela rollspel när jag var tolv och året var 1986. Drakar och Demoner, Mutant och Chock var det som fanns eller blev tillgängligt och rollspelsbutikens engelskspråkiga hyllor började snart pocka på uppmärksamhet. Bland de första engelskspråkiga spelen fanns West End Games ”Price of Freedom”. Under de följande åren kom allt mellan himmel och jord att passera vårt spelbord och POF försvann efter en kort men intensiv period och fick finna sig förpassad sedan det hade överglänsts av modernare, fräschare produkter.
När man som jag börjar uppkomma i en viss ålder (om än ej en respektabel sådan) börjar man att i oroande utsträckning drömma sig tillbaka till barndomen. I gamla och goda vänners lag kommer vi därför lätt in på det som vid den tiden var en stor del av våra liv: Rollspel. Minnen av lustiga händelser, minnesvärda kampanjer och karismatiska rollpersoner passas över krogborden. Det dröjde inte länge förrän ett mönster kunde urskiljas i denna rollspelsromantik: Ett visst spel fick allt som oftast en dominerande plats vid dessa samspråk. Just det, Price Of Freedom.
Vad gjorde då att spelet fastnade? Det enkla men ändå realistiska systemet? Den spelardrivna och öppna approachen med total avsaknad av äventyr? Det faktum att man inte spelade en fiktiv rollperson utan sig själv? Eller blev det extra roligt för att vi lät spelet utspela sig i våra kvarter och i vår stad? Hade den där kopplingen till ungdomsårens favoritfilm Red Dawn något med glädjen att göra? Eller kanske en vilja att utmana och utforska den tidens påtagliga invasionsskräck? Jag vet faktiskt inte. En kombination säkerligen. Med dessa ledmärken har jag nu skapat Röd Gryning, ett homage till West End Games lilla pärla. Det är ett nytt spel. Vi delar ingenting förutom grundidén och förhoppningsvis känslan. Det är min förhoppning med denna produktion att om femton år kommer i alla fall några gamla rollspelsgrupper runt om i landet sitta på krogar och minnas Röd Gryning, precis som jag och min gamla spelgrupp idag minns Price Of Freedom.
Vad väntar du på? Fram med ryggsäcken, länsa huset på torrmat och konserver, ned med varma ombyten, tändstickor och en radio och tvinga till dig grannens jaktgevär! Ivan väntar....och kom ihåg:
Bättre död än röd!
Jaha, det där var förordet till Röd Gryning. Blir man sugen?
Egentligen är det bara 60 sidors vältrande i ungdomsnostalgi. Måste man har vart där (80-talet vill säga) eller kan det vara så smalt att man måste ha spelat Price of freedom för att uppskatta det?
Slå mig.
Jag började spela rollspel när jag var tolv och året var 1986. Drakar och Demoner, Mutant och Chock var det som fanns eller blev tillgängligt och rollspelsbutikens engelskspråkiga hyllor började snart pocka på uppmärksamhet. Bland de första engelskspråkiga spelen fanns West End Games ”Price of Freedom”. Under de följande åren kom allt mellan himmel och jord att passera vårt spelbord och POF försvann efter en kort men intensiv period och fick finna sig förpassad sedan det hade överglänsts av modernare, fräschare produkter.
När man som jag börjar uppkomma i en viss ålder (om än ej en respektabel sådan) börjar man att i oroande utsträckning drömma sig tillbaka till barndomen. I gamla och goda vänners lag kommer vi därför lätt in på det som vid den tiden var en stor del av våra liv: Rollspel. Minnen av lustiga händelser, minnesvärda kampanjer och karismatiska rollpersoner passas över krogborden. Det dröjde inte länge förrän ett mönster kunde urskiljas i denna rollspelsromantik: Ett visst spel fick allt som oftast en dominerande plats vid dessa samspråk. Just det, Price Of Freedom.
Vad gjorde då att spelet fastnade? Det enkla men ändå realistiska systemet? Den spelardrivna och öppna approachen med total avsaknad av äventyr? Det faktum att man inte spelade en fiktiv rollperson utan sig själv? Eller blev det extra roligt för att vi lät spelet utspela sig i våra kvarter och i vår stad? Hade den där kopplingen till ungdomsårens favoritfilm Red Dawn något med glädjen att göra? Eller kanske en vilja att utmana och utforska den tidens påtagliga invasionsskräck? Jag vet faktiskt inte. En kombination säkerligen. Med dessa ledmärken har jag nu skapat Röd Gryning, ett homage till West End Games lilla pärla. Det är ett nytt spel. Vi delar ingenting förutom grundidén och förhoppningsvis känslan. Det är min förhoppning med denna produktion att om femton år kommer i alla fall några gamla rollspelsgrupper runt om i landet sitta på krogar och minnas Röd Gryning, precis som jag och min gamla spelgrupp idag minns Price Of Freedom.
Vad väntar du på? Fram med ryggsäcken, länsa huset på torrmat och konserver, ned med varma ombyten, tändstickor och en radio och tvinga till dig grannens jaktgevär! Ivan väntar....och kom ihåg:
Bättre död än röd!
Jaha, det där var förordet till Röd Gryning. Blir man sugen?
Egentligen är det bara 60 sidors vältrande i ungdomsnostalgi. Måste man har vart där (80-talet vill säga) eller kan det vara så smalt att man måste ha spelat Price of freedom för att uppskatta det?
Slå mig.
Där fick jag för att inte fråga först! 
