Jonas Ferry
Swordsman
När jag spelledde scenariot "Prometheus misstag" från friformsboken "Från Atlantis till Blekinge" (är man intresserad kan man läsa mina kommentarer) försökte jag få spelarna mer rörliga. Tidigare i den här diskussionen har du sagt att du inte ser att friform är ett krav för rörlighet, men det kan helt klart underlätta.
Det vi gjorde var:
* Vi flyttade bort bordet och satt mellan scenerna i en ring av soffor och fåtöljer. Området i mitten av rummet var "spelområde", där handlingen skulle ageras ut.
* När jag spelade SLP:er agerade jag hela tiden stående, för att vara ett föredömme för spelarna.
* Jag beskrev vilka delar av spelrummet som innehöll vilka delar av rummet där rollpersonerna befann sig. Jag pekade och sa "Där borta står en säng, där ligger ett papper..."
* När spelarna ville att rollpersonen skulle utföra något, till exempel att undersöka pappret, fick de gå bort till den delen av rummet och skådespela att de undersökte det. Det räckte inte med att säga "Min rollperson undersöker pappret", utan man fick verkligen skådespela att man gjorde det.
Det var fortfarande svårt att få upp folk ur sofforna ibland, och spelarna trillade allt som oftast tillbaka till att berätta vad deras rollperson gjorde istället för att visa det. Det berodde enligt dem själva på att sofforna var bekväma och att det var svårt att "komma igång" när man väl satt sig ner. Alla var dock överens om att scenerna när vi verkligen stod upp allihop var mycket mer intensiva och involverande än de där vi satt ner. Det blev till exempel väldigt tydligt hur många rollpersonerna var när de gaddade ihop sig mot en vakt de ville förbi, och spelarna valde att omringa mig som spelade vakten.
Det hela beror såklart på vilken typ av spel man vill ha. Att plocka bort bordet gör det svårare att slå tärning, att ha rollformulär framme och att ha plats för snask och läsk. Men om man inte känner att man behöver ha utrymme för dem, eller att de till och med är i vägen, är det ett bra sätt för att få plats att stå upp. Jag tror dessutom på att "show, don't tell" är en bra princip för att uppmuntra mer rörligt agerande.
Det vi gjorde var:
* Vi flyttade bort bordet och satt mellan scenerna i en ring av soffor och fåtöljer. Området i mitten av rummet var "spelområde", där handlingen skulle ageras ut.
* När jag spelade SLP:er agerade jag hela tiden stående, för att vara ett föredömme för spelarna.
* Jag beskrev vilka delar av spelrummet som innehöll vilka delar av rummet där rollpersonerna befann sig. Jag pekade och sa "Där borta står en säng, där ligger ett papper..."
* När spelarna ville att rollpersonen skulle utföra något, till exempel att undersöka pappret, fick de gå bort till den delen av rummet och skådespela att de undersökte det. Det räckte inte med att säga "Min rollperson undersöker pappret", utan man fick verkligen skådespela att man gjorde det.
Det var fortfarande svårt att få upp folk ur sofforna ibland, och spelarna trillade allt som oftast tillbaka till att berätta vad deras rollperson gjorde istället för att visa det. Det berodde enligt dem själva på att sofforna var bekväma och att det var svårt att "komma igång" när man väl satt sig ner. Alla var dock överens om att scenerna när vi verkligen stod upp allihop var mycket mer intensiva och involverande än de där vi satt ner. Det blev till exempel väldigt tydligt hur många rollpersonerna var när de gaddade ihop sig mot en vakt de ville förbi, och spelarna valde att omringa mig som spelade vakten.
Det hela beror såklart på vilken typ av spel man vill ha. Att plocka bort bordet gör det svårare att slå tärning, att ha rollformulär framme och att ha plats för snask och läsk. Men om man inte känner att man behöver ha utrymme för dem, eller att de till och med är i vägen, är det ett bra sätt för att få plats att stå upp. Jag tror dessutom på att "show, don't tell" är en bra princip för att uppmuntra mer rörligt agerande.
