Rätt kampanj, fel rollperson

[2097]

Ja, det skulle ha varit fel om det hade gått emot spelpremissen.

Det är därför jag försöker argumentera för en spelpremiss som inte går ut på att acceptera slaveri och andra kyriarkala strukturer.

"Jag har gjort en spelvärld, och spelarna gjorde rollpersoner som finns i den spelvärlden och engagerade sig emotionellt i den spelvärlden men dom gjorde inte dom sakerna som jag hade tänkt mig att dom skulle göra" är en stor skillnad från "Jag gjorde en spelvärld, och spelarna gjorde rollpersoner som inte hör hemma där".

Om man vill detaljstyra vad protagonisterna gör så skriv en roman istället.
Eller ha regler vars mekaniker direkt leder till den typen av handlingar & utfall som ens premiss är.

I ett "generic-style RP" där det finns, uh, "fysik"-baserade regler dvs det går att typ försöka göra dom flesta saker så får man förvänta sig lite slavuppror. Det är det jag tycker är ballt med rollspel. Att det är som en holodeck där det går att pilla och vrida och vända på saker och se vad som händer

Annars får man ha väldigt hårt reglerade moves i spelet såsom "anropa tribunal", "quorum call", "privatmöte med senator" osv. Men då börjar det närma sig att ett brädspel eller dataspel kanske är bättre för att skapa den upplevelsen.

 

[Lupus Maximus]

Det är därför jag försöker argumentera för en spelpremiss som inte går ut på att acceptera slaveri och andra kyriarkala strukturer.

Ah. "one twue way" och "bad wrong fun". Got it.

Helt upp till dig att aldrig spela med en sådan premiss, eller ens spela utan den premissen med någon som kan tänka sig spela med en sådan premiss.

Själv föredrar jag rollspel från Star Trek där det är helt oacceptabelt hos rollpersonerna till rollspel där man spelar Romare som tycker det deras födslorätt att äga sina servus.

Som jag nämnt tidigare, personligen spelleder jag sandlådor, och jag lyckas inte ens detaljstyra huvudpersonerna när jag skriver en roman.

 

[Mogger]

Om vi tar Rom som exempel, som fanns det mäktiga och inflytelserika kvinnor, trots en kultur som var sexistisk nog att använda löpnummer på döttrarna istället för att ge dem namn.

Sönerna med. Inget försvar av sexism, men namnbruket praktiserades brett

 

[2097]

twue

Men lägg av!

 

[Mogger]

Ah. "one twue way" och "bad wrong fun". Got it.

Helt upp till dig att aldrig spela med en sådan premiss, eller ens spela utan den premissen med någon som kan tänka sig spela med en sådan premiss.

Nu hänger jag inte alls med. Tycker du på riktigt att det är en god idé att inleda en spelsession med att proklamera att "i denna setting existerar slaveri. Det är en cementerad del av samhället och inget som ni på något sätt överhuvudtaget kan påverka eller förändra".

Att försöka bryta normer, göra uppror och överlag agera rebelliska underdogs är väl ett av de absolut vanligaste sätten att spela rollspel på; bankrånare i Old West, Rebeller i Star Wars, murderhobos i valfri grotta, muntra tjuvskyttar i kungens skog, gladiatorer som slår sig fria, spioner i Berlin etc, etc, etc.

Eller missförstår jag dig? Är det mer "one true way" att bortse från detta än att vilja öppna för möjligheten?

 

[Lupus Maximus]

Nu hänger jag inte alls med. Tycker du på riktigt att det är en god idé att inleda en spelsession med att proklamera att "i denna setting existerar slaveri. Det är en cementerad del av samhället och inget som ni på något sätt överhuvudtaget kan påverka eller förändra".

Tja... T.ex. "Ni har växt upp i systemet, och ser slaveriet som en självklar del eller nödvändigt ont" kan vara en möjlighet. Att vara emot att de själva är slavar, men inte mot slaveriet, utan drömmer om att själva vara på toppen är en annan. Så ja, jag kan spelleda med att det är en hyfsad cementerad del av samhället, något som rollpersonerna aldrig kan ändra på.

I andra rollspel kan det vara att de behöver börja i den änden, men är fria att låta deras rollpersoner omvärdera de åsikterna under spel, samt ha makten att faktiskt göra något åt det.

Att försöka bryta normer, göra uppror och överlag agera rebelliska underdogs är väl ett av de absolut vanligaste sätten att spela rollspel på; bankrånare i Old West, Rebeller i Star Wars, murderhobos i valfri grotta, muntra tjuvskyttar i kungens skog, gladiatorer som slår sig fria, spioner i Berlin etc, etc, etc.

Vanligt; ja. Enda; nej.

Jag har inget problem med att det finns de som inte vill röra den spelstilen ens med tång. Men, det är en personlig preferens, precis som att det är en personlig preferens att spela i settings med rollpersoner som har värderingar långt från våra egna.

 

[Gurgeh]

MODERERING

Det känns som om ni just nu är nedgrävda djupt i varsin skyttegrav och försöker tolka varandra så illa som möjligt. Ta det lugnt!

 

[Dilandau]

Handlar inte allt det här bara om spelarens intention? En spelare vill spela förrymd slav i en kampanj som handlar om dekadenta romerska ädlingar för att hen tror det kommer förhöja upplevelsen för alla. En annan vill spela samma sak för att hen inte gillar spelledaren som person och vill sabba. En tredje väljer slaven för att hen vill sno så mycket uppmärksamhet som möjligt. Etc.

 

[Lupus Maximus]

Handlar inte allt det här bara om spelarens intention?

Delvis kan det nog göra det i alla fall.

En spelare vill spela förrymd slav i en kampanj som handlar om dekadenta romerska ädlingar för att hen tror det kommer förhöja upplevelsen för alla.

Tja, här kan ju responsen bli...
1. Alla andra håller med, och man väver in hur det kan bli en "berättelse" av det.

2. De andra håller inte med, och spelaren säger okej och kommer upp med en annan idé för sin rollperson.

3. De andra håller inte med, men efter en diskussion om vad det är man är ute efter modifieras idéerna tills man hittar andra sätt att få utlopp för vad alla vill ha ut av spelandet.

4. De andra håller inte med, och spelaren är inte intresserad av att spela något annat och vänligt avböjer deltagandet.

5. De andra håller inte med, och spelaren börjar bråka eller väljer att vara med ändå för att kunna sabba.

Det finns antagligen fler alternativ, men av de jag listat tycker jag att alternativ 1-4 är bra resultat.

Alternativ fem ser jag bara som ett annat alternativ av detta:

En annan vill spela samma sak för att hen inte gillar spelledaren som person och vill sabba.

...och är någon som i alla fall jag inte vill ha vid ett spelbord jag deltar vid.

En tredje väljer slaven för att hen vill sno så mycket uppmärksamhet som möjligt. Etc.

Och jag ser även detta som en problemspelare. Gillar jag att umgås med personen i övrigt kan jag eventuellt kunna tänka mig att köra något one-on-one. Så får personen allt av spelledarens uppmärksamhet utan att någon annan blir drabbad.

 

[Mogger]

Tja... T.ex. "Ni har växt upp i systemet, och ser slaveriet som en självklar del eller nödvändigt ont" kan vara en möjlighet. Att vara emot att de själva är slavar, men inte mot slaveriet, utan drömmer om att själva vara på toppen är en annan. Så ja, jag kan spelleda med att det är en hyfsad cementerad del av samhället, något som rollpersonerna aldrig kan ändra på.

I andra rollspel kan det vara att de behöver börja i den änden, men är fria att låta deras rollpersoner omvärdera de åsikterna under spel, samt ha makten att faktiskt göra något åt det.


Vanligt; ja. Enda; nej.

Jag har inget problem med att det finns de som inte vill röra den spelstilen ens med tång. Men, det är en personlig preferens, precis som att det är en personlig preferens att spela i settings med rollpersoner som har värderingar långt från våra egna.

Ok, ja så kan man absolut spela. Jag har själv aldrig valt det utan tycker tvärtom att RPs absoluta agens är det viktigaste inslaget. Jag brukar tvärtom säga åt mina spelare att de INTE ska låta sina RP "hitta äventyret" och liknande.

Just nu spelar vi en slags hybrid men alla vet att sandlådan är helt öppen för all slags lek.

Om min SL skulle försöka diktera min RPs värderingar så hade jag blivit lite förvånad. Och inte så pepp. Speciellt inte om det rör ganska sunkiga inslag som slaveri.

 

[Lupus Maximus]

Ok, ja så kan man absolut spela. Jag har själv aldrig valt det utan tycker tvärtom att RPs absoluta agens är det viktigaste inslaget. Jag brukar tvärtom säga åt mina spelare att de INTE ska låta sina RP "hitta äventyret" och liknande.

Just nu spelar vi en slags hybrid men alla vet att sandlådan är helt öppen för all slags lek.

Om min SL skulle försöka diktera min RPs värderingar så hade jag blivit lite förvånad. Och inte så pepp. Speciellt inte om det rör ganska sunkiga inslag som slaveri.

Då det inte finns uttalat så brukar det finnas en massa outtalade.

Jag är fullt medveten om att vad jag är intresserad av är en ganska snäv nisch. Men ibland överlappar det med vad andra vill. Star Trek må överlappa värderingsmässigt med moderna värderingar, men få verkar uppskattar det som rollspelssetting.

Det viktiga är nog just att vara medveten om att det finns flera sätt att spela, så man slipper de värsta kulturkrockarna medans man försöker hitta kompatibla medspelare.

 

[erikt]

Tja... T.ex. "Ni har växt upp i systemet, och ser slaveriet som en självklar del eller nödvändigt ont" kan vara en möjlighet. Att vara emot att de själva är slavar, men inte mot slaveriet, utan drömmer om att själva vara på toppen är en annan. Så ja, jag kan spelleda med att det är en hyfsad cementerad del av samhället, något som rollpersonerna aldrig kan ändra på.

De kan ju vara emot slaveri också för den delen, men utan att ha någon chans att ändra systemet. Försöka ändra det kan de alltid, men att lyckas skall de inte räkna med.

 

[Troberg]

Ang det nya trådnamnet:
Det är skillnad på att vara typ en mario-sköldpadda i en diskbänksdramedi om 1970-talets oljekris eller nåt annat som är helt utanför genren, jämfört med det som @Troberg protesterade mot: att vara någon (ex vis en förrymd slav) som lever och finns och andas i spelvärlden men vill bryta mot dess normer och inte vara nermald av dess kyriarkier.

Visst finns det skillnader, men det är enligt min erfarenhet oftast samma saker som driver spelaren (för det är oftast bara en i gruppen) i båda fallen.

Oavsett, i båda fallen är problemet detsamma: Det finns en planerad kampanj. Den behöver inte följas slaviskt, men man vill inte heller ha den sönderbombad till grus på första speltillfället för att en spelare prompt vill spela en karaktär som gör att hela grupper kommer totalt på kant med hela samhället.

Jag har absolut inget mot att stå upp mot normer, i spelet eller utanför, men i spelet finns en gräns där det bara blir störande och förstör för alla utom just den spelaren.

 

[afUttermark]

De kan ju vara emot slaveri också för den delen, men utan att ha någon chans att ändra systemet. Försöka ändra det kan de alltid, men att lyckas skall de inte räkna med.

Men om det är alla spelares innersta önskan att slaveriet i Romariket slutar så kanske man kan skapa en kampanj om det och då är helt plötsligt Spartacusläge, fast eftersom det är rollspel kommer ju spelarna vinna till slut.

 

[Lupus Maximus]

De kan ju vara emot slaveri också för den delen, men utan att ha någon chans att ändra systemet. Försöka ändra det kan de alltid, men att lyckas skall de inte räkna med.

Visst. Men om det är rollpersoner som växt upp i den settingen, och planen inte är just att köra med det fokuset, så är åsikter om slaveri ett av mina litmus-tester för att snabbt rensa bort de spelare som inte alls är intresserade av att skapa en rollperson som har värderingar från settingen, utan envisas med att spela med våra moderna värderingar (vilket jag inte har något emot om deras rollpersoner t.ex. teleporterats från nutid).

Inget fel med att vilja rollspela någon som är emot slaveriet. Men beroende det är inte alltid en kompatibelt med vad som är tänkt att spelas.

 

[Mogger]

Visst. Men om det är rollpersoner som växt upp i den settingen, och planen inte är just att köra med det fokuset, så är åsikter om slaveri ett av mina litmus-tester för att snabbt rensa bort de spelare som inte alls är intresserade av att skapa en rollperson som har värderingar från settingen, utan envisas med att spela med våra moderna värderingar (vilket jag inte har något emot om deras rollpersoner t.ex. teleporterats från nutid).

Inget fel med att vilja rollspela någon som är emot slaveriet. Men beroende det är inte alltid en kompatibelt med vad som är tänkt att spelas.

Ah! Nu förstår jag vad du menar! Typ att man spelar i en medeltida setting och en spelare envisas med att hens RP är modern ateist som är för sekularisering odyl?

Ja, det kan jag absolut hålla med om. Med tiden skapar ju spelgruppen med största sannolikhet någon form av kontrakt kring detta, beroende på vad man anser är viktigt och intressant.

Just att vara emot slaveri och vilja kullkasta systemet skulle jag kanske inte själv placera där. Däremot borde det vara omöjligt att genomföra med tanke på att ekonomin var uppbyggd kring det.

 

[Lupus Maximus]

Ah! Nu förstår jag vad du menar! Typ att man spelar i en medeltida setting och en spelare envisas med att hens RP är modern ateist som är för sekularisering odyl?

Exakt

Ja, det kan jag absolut hålla med om. Med tiden skapar ju spelgruppen med största sannolikhet någon form av kontrakt kring detta, beroende på vad man anser är viktigt och intressant.

För närvarande är jag mer för att försöka hitta spelare med liknande spelstil, än att rollspela med gamla kompisar där man försöker kompromissa om spelstilen. För med tiden kom jag fram till att det inte var värt tid och resväg på att spela på ett sätt jag inte är intresseras av.

Just att vara emot slaveri och vilja kullkasta systemet skulle jag kanske inte själv placera där. Däremot borde det vara omöjligt att genomföra med tanke på att ekonomin var uppbyggd kring det.

Vilket är helt upp till dig.

Men beroende på setting så styr det kampanjen rätt mycket, och jag föredrar i sådana fall att rollspela i en annan setting eller grundpremiss inom settingen. Så då blir frågan om jag just nu försöker hitta spelare till spel X med premiss Y, eller om jag försöker hitta ett spel att spela tillsammans med person A, B, och C.

 

[2097]

Visst finns det skillnader,[...]Jag har absolut inget mot att stå upp mot normer, i spelet eller utanför,

Gud vad skönt att få medhåll på den detaljen

men det är enligt min erfarenhet oftast samma saker som driver spelaren (för det är oftast bara en i gruppen) i båda fallen.

Oavsett, i båda fallen är problemet detsamma: Det finns en planerad kampanj. Den behöver inte följas slaviskt, men man vill inte heller ha den sönderbombad till grus på första speltillfället för att en spelare prompt vill spela en karaktär som gör att hela grupper kommer totalt på kant med hela samhället.

Jag kan köpa att problemet/konsekvensen blir väldigt lik men eftersom jag tycker drivkraften/anledningarna är så väsensskilda så blir även lösningarna det.

Att ta settingens premisser&ramar at face value och försöka interagera med dom och sätta sina egna spår i spelvärlden (a la slaven i Rom) är motsatsen mot att lolla åt settingens premisser&ramar. Båda sakerna kan göras bra och båda kan göras dåligt. Den första är "OK, det här är världen jag har framför mig, vem kan jag vara i den och vad kan och vill jag göra i den. Det andra är "hmm vilda västern? lol ok isf rullar jag upp en cyberninja".

"Den revolterande slaven i Rom" kommer från ett närmast anti-griefar–håll. Det är en person som helt köper settingen och låter sig drabbas av den och reagera på den. Medan "cyberninjan i Oak Gulch" kommer från nån som inte verkar bry sig om att ta reda på vad spelvärlden är och vad den går ut på. (Båda kan bli dåliga och båda kan bli bra. Sturgeons law of rollpersoner...)

Om SL kommer och säger "det här är spelvärlden, det finns det här, det här, det här och det här…" och spelaren reagerar med ett "wow jag vill vara en sån! ser fram mot att in character börja försöka spjärna mot bojorna som fjättrar min roll i världen! En missla som vill vara stor! En tirak som vill vara ömsint! En filifjonka som är rädd för katastrofer!" så är det väsensskilt mot om SL kommer och säger "det här är spelvärlden, det finns det här, det här, det här och det här…" och spelaren säger "nej allt det verkar skit. din värld suger, SL. Jag vill istället vara en sån här istället, jag vill ha ett maskingevär mot hatifnattarna".

Dom två sakerna, dom har ändå ett gemensamt och det är i att dom kan vara disruptiva. Och, ja, det kan dom. Det finns många bra texter som skrivits i syfte att lovorda dom som rollspelar "boring" (c.f Play Unsafe), att om alla målar innanför linjerna kan helheten bli fantastisk och att i mötet mellan det som är mitt tråkiga och uppenbara "Senat-intriger i Rom? OK, jag blir pepp på att rulla upp en intrigerande senator!" och ditt dito så kan utfallet ändå överraska och glädja oss båda. Spela straight-forwardly utan att krångla till det (som sko-shoppandet i "Impro") eller att försöka imponera på nån så blir helheten bra. Men för att förstå och lösa problemet så är det bra att förstå hur störningen uppstod. Att den ena sortens kommer från en längtan att engagera sig, att ge sig hän, medan den andra kommer från en motvilja att göra det är väl ändå rätt intressant…?!

För att lösa "slaven i Rom": sätt upp en tydligare ram av vilken undergenre vi spelar. "Republic of Rome" inte "Ben-Hur". Vi kanske spelar rymdopera och "i settingen finns alla möjliga sorters varelser men jag bad er rulla upp spioner".

För att lösa "cyberninjan i Oak Gulch", där är disruptionen på en annan nivå. Diskutera vilka roller ni har. När har ni "setting-skapar–hatten" på er och när har ni "spelar-hatten" på er? Osv.

 

[2097]

Läste "Beating the Story" av Robin Laws nyligen och en grovindelning av historier i tre kategorier som han gör (och givetvis finns det hundra undantag, är bara en grovsortering) är i dramatic, procedural (iconic hero) och procedural (transformative hero). Dom två sistnämnda typerna av berättelser kan verka väldigt lika för det handlar om hjältar Som Gör Grejer™ men dom har många väldigt grundläggande olikheter. I en iconic story har vi nån typ Sherlock Holmes eller Stålis som vecka ut och vecka in ska lösa monster of the week medan i en transformative story så ska antingen hjälten själv, eller hjältens omvärld, i grunden omvälvas. Luke Skywalker exempelvis.

Så om någon rollspelare som har som sina idoler dom mer transformativa hjältarna a la Luke osv (och dom därför vill vara "slaven i Rom") kan det krocka med en spelledare som hade förväntat sig mer ikoniska hjältar a la Zorro eller Fox Mulder. Lösningen är därför ganska annorlunda än mot en griefer eller rambrytare tänker jag.

 

[2097]

Typ att man spelar i en medeltida setting och en spelare envisas med att hens RP är modern ateist som är för sekularisering odyl?

Många av dom intressantaste fiktionerna om medeltiden har ju iofs såna teman, ex vis delar av Sirenens sång. Det kan göras goofy som ett lol eller det kan göras som en seriöst menad dekonstruktion om förutsättningarna för tillvaron under kyrkan osv.
Om man kommer dit och försöker droppa citat av Hitchens och Dawkins och sånt kan det klinga väldigt falskt men att rollspela en tvivlare som börjar se — och försöker vidga — sprickorna i kyrkans fogar? Kan bli intressant! Sturgeon's Law som vanligt!

Disclaimer om nån från min församling läser detta: jag älskar religion! Men jag är intresserad av förhållandet mellan människorna och Gud, och mellan människorna och varandra, och maktens strukturer! osv osv