Frankrike föll som förrädare bör falla, snabbt och under kvalfyllda skrin mot en oförlåtande stjärnströdd himmel. I hemlandet Portugal varade firandet i tre månader. Det tillbads och knullades om vartannat. Stärkta av sina diverse erövringar i gudarnas namn vände flottan hemåt. Mongolernas erövringar hade under tiden lett dem allt närmare Portugal, de riktade in sin flotta mot Portugisernas allierade småstater, också de gudsfruktiga folk...
En liten notis om kriget: Till skillnad från det svekfulla folket av Frankrike måste tillbörlig respekt ägnas de hedersamma mongolerna som förklarade krig mot Portugal istället för att upprätthålla ett sken av vänskap medan de besegrade våra allierade. Inte heller kan man påstå att Mongolerna i skydd av vänskap eller ens i skydd av mörkret smög sig in för ett dolkhugg i natten, såsom de nesliga Frankerna.
Den Portugisiska flottan hann hem i tid för att göra sågspån av Mongolernas belägringsflotta som omgav Panama City, långt bort från sina egna farvatten, och djupt in i det Portugisiska riket. Men firandet fick vänta för det fanns fler småstater som måste räddas undan förtryck och, skulle det visa sig, fler skepp under Mongolernas flagg. Så, där vi en gång seglade österut mot Frankrike bar oss nu vindarna västerut mot Mongoliets farvatten. När flottan väl nådde fram beslöts det att den skulle delas upp i två grupper för att den ena gruppen snabbt skulle kunna hjälpa Genoa vars murar hade rämnat när de ansatts av Mongolerna, men som ännu stod.
Den andra gruppen befriade samtidigt två småstater i de sydvästra farvattnen. Striden kring Genoa blev hård och många var de som dog, även på de rättrognas sida. Dock hade vid det här laget Portugals fokus på vetenskap gett dem ett plötsligt övertag gentemot Mongolerna, som tidigare kunnat skryta med sin läskunnighet.
Efter befrielsen av småstaterna slöts en skakig fred mellan Mongolerna och Portugiserna. Under freden byggde Portugiserna en snabb expansion precis i närheten av Skarasommarland, Mongoliets huvudstad. Här kunde Portugal bygga om sina ångbåtar till FÖRSTÖRARE. I Mongoliet hade man inte förstått hur man kunde få stål att flyta på vatten, så man blev vettskrämd (intalade vi oss när reaktion uteblev). Portugal förberedde sig ändock på strid, då det med en så närliggande utpost mot det Mongoliska riket var en ofrånkomlighet att blod mellan de båda folken återigen skulle störta som läbbiga röda vattenfall av blod.
Så kunde man snart börja skymta skepp på horisonten, Mongolerna hade sänt resten av sin flotta mot gränsen. Portugiserna stirrade misstroget på de gamla timmerskeppen, slog sig för bröstet eller rullade på golvet skrattandes. Men skeppen fortsatte anlända tills hela horisonten så långt ögat kunde se var fylld av frigatter och buccaneers. Portugiserna kunde inte tro sina ögon där de med sina tiotalet skepp tittade ut över en armé med över trettio tusen snedögda män och kvinnor ur den mongoliska stridsmaskinen. Förstörarnas överlägsna stridsstyrka mot en vansinnesarmé som tycktes sprungna ur själva helvetet... Modet i Portugisernas bröst sviktade.
Fortsättning följer.
