Vill mest säga att jag gillar dina trådstarter. De känns som diskussioner som man kan ha över en fika. Saknar lite den typen av ämnen som vi hade en gång i tiden.
---
Vi hade en stående regel i spelgruppen om att ingen fick vara en varelse som kunde flyga, då det löste för många problem för en äventyrargrupp.
I övrigt kan jag inte komma på någon som använde frostalv, några av hamnbytarraserna och minotauren. Frostalven hade klara begränsningar men resten ansågs antagligen vara för bra eller alltför utstående. Jag vet inte, för vi hade folk som spelade vargman, kattman och till och med hajman (med Järnnäve och bett!). Av samma anledning, fast tvärtom, var ingen råttman. De var för kassa. Jag vet inte, Monsterboken 2 kändes som om de knappt hade några tilltalande/spelbara raser utan alla var mest edge cases till spelvärlden. Fast nu när jag tittar i Monsterboken 1, älva, reptilman, nymf, rå och kentaur känns också rätt ospelbara. Satyren var ingen heller; för mig känns de för sagoaktiga (Narnia-vibbar).
Jag som spelledare (då i senare tonåren) var dock väldigt restriktiv i vilka raser folk kunde spela i Drakar och demoner. Jag svarade alltid "Människa" när en spelare frågade vad de kunde spela, då jag ville att världen runtomkring rollpersonerna skulle bestå av 90% människor. Tack och lov fanns det en uppsjö av mänskliga kulturer i Ereb Altor. Om en spelare verkligen var sugen på någonting annan ras kunde de fråga. Jag godkände det alltid, men jag gillade när alla spelade människor och jag kunde nämna en "alv" som något väldigt ovanligt i ett värdshus. Jag ville få en mystisk känsla kring alla icke-människor.
Lustigt nog var ankorna alltid de coolaste karaktärerna; de var comic reliefs, men comic reliefs på samma sätt som kapten Jack Sparrow. Vi ignorerade disneyfieringen helt; mycket tack vare ankbilderna i Sinkadus och Monsterboken 1.