Nekromanti Ravenloft - vad är det viktiga?

[God45]

Jag gillar alla de bra svaren och idéerna som kommit fram i cyberpunk tråden så jag tänker helt fräckt sno formatet men rikta in det på en mindre måltavla.

Ravenloft, en av de bästa fantasy världarna från 2ed D&D och en av de få som fortsatte in i 3ed, även om White wolf tog över bakom spakarna. Det är en gotisk skräck och mörk fantasy värld fylld med ironiska straff, mörka herrar i slottet uppe på kullen, vampyrer, varulvar, galna vetenskaps män, Zigenarna från The Wolfman filmen och spelarkaraktärer kidnappade från andra världar. Men vad är det viktigaste med världen? Bitarna som måste vara med i en Ravenloft kampanj för att få den att kännas "rätt"?

Några saker jag vill ska vara med är ironin, The dark Powers som styr Ravenloft har ett sinne för humor. Och du kommer önska att de inte hade det. Stradh kommer aldrig få kvinnan han älskar och att han själv satt sig i den situationen och egentligen bara plågar sig själv är vad som gör hans straff ironiskt. Vore det inte för att Stradh vägrar erkänna någon skuld hade straffet inte fungerat.

Vampyrer. Visst, det finns andra monster. Men Dracula vampyrerna är de som är mest Ravenloft. Vet du vad pluralet av Dracula är? Spring!!!

Du kan inte komma ut. Du är fångad i Ravenloft och där är ingen väg hem. Välkommen till hopplösheten.

Hammer horror känslan. Du vet den från de gamla skräckfilmerna med Peter Cushing som Van Helsing? Den känslan är guld!

Vad tycker ni är det viktigaste med Ravenloft?

 

[Arfert]

jag har bara spelat originalmodulen Ravenloft ...den kom som bekant 1983, till gamla AD&D. Men det du skriver passar nog in. Blir lite sugen på att spela Ravenloft nu.

 

[God45]

Original modulen är riktigt, riktigt bra och jag tror jag kommer starta mina spelare med den och sedan ta dem vidare till resten av Ravenloft som det presenterades i den senare kampanj världen

 

[Bolongo]

Glöm inte: avsvimmade damer med 80-talshår och ett ben bart.

För mer bevis att detta är fundamentalt för D&D, se:

 

[Blasphemy]

Ravenloft är en av mina favoritvärldar till rollspel (men då har jag också en grav fetish för gotik). Jag har samlat på mig en hel del böcker och boxar från de tidiga utgåvorna men trots att de fyller upp ett hyllplan och jag förnöjt kan bläddra i dem har jag varken spelat eller spellett i den världen.

En av anledningarna är väl att jag har haft annat att spela samt att jag inte orkat hitta ett lämpligt regelsystem till settingen (då jag inte anser att ett levelsystem passar då det gäller skräckromantik) som kan hantera de sociala bitarna likväl de "actionmässiga".

Men... bitarna som skulle behövas i en Ravenloftkampanj för att den skulle kännas rätt för mig:

Atmosfär och tematiska miljöer
Ravenloft är ju en setting med olika domäner fångade i ett underligt existensplan. Alla dessa har sin unika känsla. Detta är något som jag vill ta vara på. Allt från djupa skogar med slingrande rötter, isolerade byar, gamla kyrkogårdar, bergstoppar med borgruiner, träskmarker och dimmiga hedar. Känslan är viktigare än någonsin i ett gotiskt spel. Rollpersonerna måste känna sig isolerade/fångade i denna miljö. De måste vara utsatta. Men världen ska också ha en magisk känsla. Bergstoppar glittrar i solljuset och skimrar majestätiskt för att på natten bli mörka och hotfulla och tornar sig över den lilla dalgången.

Det sensuella och erotiska
Blottade halsar, blodiga läppar, en ung vacker manlig vampyr, en vistanikvinna som dansar runt elden och svänger med sina korpsvarta lockar. Det sensuella, erotiska och underliggande sexuella är alltid närvarande och ligger precis invid döden och det morbida. Likt röda rosor som slingrar sig runt en gammal gravsten. Det finns kärlek, passion, lust, åtrå och det mörka finns alltid i utkanten av eldskenet redo att komma in och beröva livet av det vackra och åtråvärda eller att det har tagit dess form.

Komplex ondska och tragedi
Ondskan är inte i form av ett monster i en grotta. De onda varelserna är inte onda. De är tragiska väsen som drivs av sina mörka lustar men har alla en sårad och sargad själ. Det finns något tragiskt över dem. Likaså är ondskan något som återkommer - man kan möta samma SLP igen och igen i olika situationer. Man kan lätt bli fångad i ett maktspel mellan två mörka makter som båda vill utnyttja rollpersonerna för deras vilja.

Att stirra ned i avgrunden
Rollpersonerna kanske börjar med goda avsikter. Men det finns alltid risken att de faller offer för sina mörka sidor. Att deras lustar drar dem ut från ljuset och in i mörkret.

Den personliga historien samt mer tragedi
Varje rollperson måste få sin egen historia berättad mot fonden som är Ravenloftsettingen. Dess innersta väsen måste nystas upp och speglas mot de faror de möter. Vissa faller, vissa korrumperas och några kommer bli som nya individer. De liv de bygger upp kommer bli indragna i fasorna. I slutändan ska äventyren som de är med om handla om dem själva.


För övrigt är Stephen Fabian som illustrerade många av de tidiga Ravenloftmodulerna en av de mest stämningsskapande illustratörerna enligt mig:

 

[Arfert]

För övrigt är Stephen Fabian som illustrerade många av de tidiga Ravenloftmodulerna en av de mest stämningsskapande illustratörerna enligt mig:

Det ser ut som en bild till romanen Dracula, i början, när Jonathan Harker precis har somnat och Draculas tre vampyrbrudar dyker upp...

 

[Blasphemy]

Japp... skulle säga att den är gravt influerad av Dracula. Men då är ju Dracula också en roman som verkligen sprutar Gotik runt sig.

Ravenloft släppte ju också modulen (boxen) Masque of Red Death som utspelar sig i vår värld i slutet på 1800-talet.

Men som sagt. Han har verkligen lyckats med den gotiska stilen:

 

[Troberg]

Spoony har nyligen gjort en lång utläggning om just detta, och jag håller med honom:

http://spoonyexperiment.com/2013/09/14/counter-monkey-die-hero-die-long-enough-see-become-villain/

Jag skulle gärna spela Ravenloft, men med ett lämpligare system. D&D känns som väldigt krystat i sammanhanget (och då är jag inte glad för det i även i bästa fall).

 

[God45]

Jag kollade upp Ravenloft novellerna för att se om de var något bra och jag hittade den bästa recensionen jag läst på länge :

By far the oddest psycho-sexual scene yet, however, occurs when Jander and Strahd bust out their flutes and pipe organs to have a vamp-bro jam: “A sweet, pure sound issued forth, a bird's call to the rumbling waterfall of Strahd's organ. The count looked up, and something like delight mingled with surprise on his pale face. Together, the vampires created spontaneous music. The clear tones of the flute danced and skittered like light over the organ's deep chords." I defy you to not read that as gay pr0n. At least they come away mutually satisfied: "Simultaneously they finished their songs..." If you know what I mean.

Länk till hela recensionen

 

[Blasphemy]

Jag har bara läst några av Ravenloft-novellerna och de var av varierande kvalité. Men en som jag läste var riktigt, riktigt, riktigt bra. I klass med de gotiska klassikerna + lite tantsnusk. Och den heter To sleep with evil. Så om man ska läsa någon av dem så tycker jag den passar.

Den är förvisso så lång ifrån som ett rollspelsäventyr skulle funka. Men den är härligt klaustrofobisk.