Döden i Grytan
Den här recensionen innehåller spoilers för de som ska spela DIG. Jag kan inte undvika det, för det känns omöjligt att kommunicera vad spelet handlar om utan att ge faktiska exempel.
Du ligger och sover. Utanför ditt fönster klättrar en grupp goblinlika varelser upp på fasaden och pumpar in en sövande dimma som försätter dig i en djup sömn. De bryter sig in hos dig, lyfter ut dig ur fönstret och forslar dig till ett hål i marken någonstans i Vitryssland. Där kastar de ner dig, och du vaknar, fallande, för att landa på vad som beskrivs som "en enorm, hårig finne" som tar emot ditt fall. Du är i Grytan. Tillsammans med dig finner du en grupp andra människor från världens alla hörn som likt dig kidnappats och kastats ned här. Ni har alla hjälpsamt fått en "viskande vårta" i örat som simultantolkar allt era kamrater säger.
Detta är inledningen i "Döden i Grytan", en av de mest bisarra rollspelsprodukter jag ens hört talas om, och ett sådant där spel man funderar på om det verkligen är tänkt att spelas. Men vi kommer till det. Vad som följer på denna inledning är ett grottkräl i en miljö som liknar en korsning mellan Alice i Underlandet och Ass-Goblins of Auschwitz. Miljön är smockfull av kroppsöppningar, fallosar och pubertala ordskämt. Rollpersonerna försöker att ta sig ut ur Grytan och inser snart att de har hamnat i en sorts bisarr dokusåpa, konstant filmade för goblinerna som skrattar hejdlöst åt deras tragiska öden. Det här spelet kan läsas som en parodi på både skräckspel fyllda med gore och chockerande sexualism, och gonzo-grenen inom OSR-rörelsen (för att inte tala om hela dokusåpa-genren).
Det är lätt att avfärda Döden i Grytan som ett dåligt skämt inte på allvar tänkt att spelas, men vad som gör spelet briljant är att allting tas på fullaste allvar. Grytan må ha både våldtäktsålar, "hallongrottan" (ja, bägge de saker det ordet får dig att tänka på är en korrekt association) och en bajsgolem, men skrattet fastnar alltid i halsen när dessa koncept utforskas på ett skrämmande verklighetsnära sätt. Detta kan ge både bokstavligt talat skitig realism (rollpersonerna kommer snart att lära sig att de måste vara försiktiga när de gör nummer två, då all avföring i Grytan animeras och springer iväg, och kommer att hämta bajsgolemen, som man inte vill möta) och svåra beslut (spelets namn är inte bara en hänvisning till Grytan som plats, utan även till att nästan all mat är förgiftad, och rollpersonerna blir tvugna att ta beslut om hur de ska testa maten för att se om den är säker att äta).
Allra tydligast blir detta när rollpersonerna möter en boliviansk man vid namn Marcelo Suarez som tack vare en tidsloop varit fast i Grytan i 20 år. Hans ansikte har förvandlats till en bakdel och han fiser istället för att prata, och hans händer är stora testiklar. Men det sätt boken beskriver hans smärta, ensamhet och skam över vad som hänt med honom är hjärtskärande, och det finns inte en tillstymmelse möjlighet till att skratta åt honom. Eller rummet med en videoskärm där rollpersoner som har barn ges möjligheten att tala med dem inifrån Grytan (vid det laget har de dessutom sannolikt genomgått diverse underliga förvandlingar och deras barn kanske inte ens känner igen dem).
Regelsystemet är inget särskilt; det är ganska standard OSR såvitt jag kan se (jag är ingalunda expert). Rollpersonsgenereringen innehåller en hel del slump, till exempel en T100-tabell med yrken som, även om det finns ett par udda som telenovelaskådis eller chakraterapeut, till största delen ger dig en vanlig medelsvensson från någonstans i världen. Det är högstadielärare, butiksbiträden och revisorer som kastas i Grytan, inte kommandosoldater och presidenter. Och om man inte får en TPK så kommer rollpersoner förr eller senare att återvända till den vanliga världen, traumatiserade, förändrade, och kanske med en fallos i pannan. Där slutar spelet, men man får känslan av att deras lidande bara börjat.
Döden i Grytan är allt på samma gång. Det är satir, det är grottkräl med mycket spelarskicklighet, det är hjärtskärande drama och allt är inpackat i ett omslag av könsdelar och avföring. Man kastas brutalt mellan fniss, vämjelse och ångest. Det är på många sätt en briljant text, men jag vet inte hur bra det skulle vara att spela. Och framförallt vet jag inte om jag vågar pitcha det för min spelgrupp. Jag finner det omöjligt att ge ett annat betyg är 5/5. Man kan argumentera om huruvida det här är ett spel som borde finnas. Men om det ska finnas så är det såhär det ska göras.
