Ymir;n181050 said:
I humanioras natur ligger väl ändå att vi sällan kan empiriskt bevisa något i ett enskilt fall? Historia jobbar bättre med att uttolka -tendenser- och identifiera strukturer, liksom.
Det som är intressant (men också stört mig lite) med den diskussionen om historieämnet som akademisk disciplin som kommit som sidotråd i den här diskussionen, är de ibland lite väl obefogat relativistiska inläggen om att allt i forskningen blir myt, så fort det kommer i kontakt med något annat än väldigt insatta forskare. (Nu parafraserar jag lite...
)
Men det detta - iaf den senare delen - håller jag med om.
Jag skulle dock säga att den första delen av citatet nog kanske var lite oklart formulerad. Då tänker jag på "enskilt fall". I ämnet historia är det ju just enskildheter som _kan_ bevisas. "Riddare så och så satte sitt sigil på brevet si vid tillfälle så." Detta enskilda faktum kan sedan användas för att bevisa eller motbevisa olika teorier. "Det betyder att han inte kan ha omkommit i 'slaget vid Tvetaberg', eftersom det inträffade först sex år senare..." osv.
Tendenserna och strukturerna bygger på att enskildheterna, sammantaget, gör vissa teorier mer trovärdiga, mer underbyggda, än andra.
Och sammaledes för arkeologiämnet. Men det är inte alltid de två vetenskaperna är överens, vare sig metodologiskt, eller på något annat sätt.
I bästa fall är de något så när kongruenta, när det gäller de övergripande tolkningarna - men det betyder inte heller alla gånger att de är det, vad gäller enskildheter. Och ibland kan de ge upphov till helt motstridiga tolkningar och teorier.
Detta ska dock inte blandas ihop med litteraturgenren "populärhistoria" - där många forskare i historia också då och då är verksamma. Men forskare som skriver böcker avsedda för allmänheten, ges ibland lite väl stor "forskarauktoritet" bara för att de är verksamma i ämnet. *host* Dick Harrysson *host*.
Den verksamheten är inte nödvändigtvis "ren myt", bara för att den inte har samma höga krav på empirisk underbyggnad.
Det handlar mer om att förstå villkoren.
En metafor jag brukar använda, är förhållandet mellan "årstider" och faktiska väderförhållanden. Om vi säger en sån sak som "om sex månader är det vinter", så är det i någon väldigt vag mening en förutsägelse. Men det betyder inte att vi säger något specifikt om vilken temperatur det kommer att vara en viss dag om sex månader, även om (det meteorologiska begreppet "vinter" har en mer precis definition, som förutsätter att det iaf råder en viss dygnsmedeltemperatur under en viss tidsrymd).
Alltså, när vi pratar om "historia" på nivån "maya folket var si och så", så vore det fel att tolka det som att "exakt så här var det" - eftersom det vore som att förutsätta att om någon säger "om sex månader är det vinter" så menar de "den 18 november kommer dygnsmedeltemperaturen att vara under noll grader celsius".
De säger på sin höjd att den antagligen är det, någon gång där i korkarna...
Och det är inte det samma som att alla sådana lite vagare uttalanden är "fel". De ska bara inte tolkas som exakta förutsägelser.
Allt som inte är en akademisk uppsats är inte automatiskt på samma (låga, ibland rent av obefintliga) "sanningsnivå" som myter eller ren fiktion heller. Det är att gå för långt åt andra hållet. Det är att säga "hallå! vi kan inte veta _någonting_ om vilket väder det är om sex månader!"