Skarpskytten
Ödestyngd världsvandrare
Jag har läst boken Of Dice and Men. The Story of Dungeons & Dragons and the People who Play it (2013) av David M Ewalt. Enligt blurben på baksidan av boken är det här en bok som ger en krönika över DnD utveckling från "to its apotheosis as father of the modern video-game industry". Den ska också utvärdera "its profound impact on our culture" och ha en "laser-vass analys".
Låt mig börja med att säga att det här är en välskriven bok. David M Ewalt är journalist och skribent på Forbes och han kan mycket riktigt skriva. Det är spänstigt, fyndigt och bitvis roligt skrivet. Boken saknar inte träffande (laser-vassa?) iakttagelser och är full av (nörd)popkulturella referenser. Den ger i alla fall sken av att vara väl underbyggd. David M Ewalt har gjort sin läxa.
Tyvärr uppvägs dock inte detta av bokens brister. Som historik över DnD är den bra, om ganska ytlig. Här finns en fin historik som börjar i stenåldern, som sväller ut från 1700-talet och blir fyllig från Braunsteins ärofyllda dagar. Men den slutar mer eller mindre i samband med att Gygax lämnade TSR i mitten på 80-talet. Resten av DnDs historia stuvar David M Ewalt snabbt undan, som om sidorna inte räckte till. David M Ewalt förklarar lite urskuldande att man kan läsa mer på hans hemsida om man vill. Fast det här skulle ju vara en bok om DnDs historia och "personerna" som spelar det, eller? Jag köper inte en bok för att behöva läsa hälften av det jag är intresserad av på författarens hemsida.
Samtidigt har sidorna räckt till till annat. Of Dice and Men är nämligen också David M Ewalts självbiografi som gejmer. Rent narrativt får David M Ewalt det att fungera bra; han klipper mellan intervjuer, historiska skildringar, beskrivningar av hur DnD går till med sina egna erfarenheter av DnD, förr och nu. Min enda invändning mot detta är att jag inte vill läsa om David M Ewalt och hans liv. Han skriver bra, men inte bra nog för att göra sitt eget liv särskilt intressant eller för att kompensera att blurben blåser läsaren. För jag vill fortfarande läsa om DnD och människorna som spelar det (det stod i blurben!). Okej, det stod att det var "memoar", men inte att 1/3 av texten var memoar. Detta är spelet som spelats av 30 miljoner människor (sägs det), och av dem träffar vi typ nio i den här boken.
Och detta med "its profound impact on our culture" - jodå, det kommer med, men det är inte mycket.
Jag har inte läst Playing at the World (än) och jag är inte någon expert på DnD. Därför lärde jag mig ett och annat av den här boken, och det är kanske gott så men jag känner mig något lurad. Jag fick inte riktigt det jag betalade för. Boken är välskriven men ganska ytlig och tämligen självupptagen och till och med lite självgod. Analyserna är knappast vassa och det beror delvis på att David M Ewalt inte kan spelet i alla dess utgåvor tillräcklig väl. Han kallar sig "nörd" tusen gånger i den här boken, men det framgår också att han faktiskt inte spelat så där väldigt mycket DnD totalt i sitt liv. Det finns folk på det här forumet (man hör dem viska ibland) som hade kunnat skriva den här boken bättre och gör den mer intressant. Synd att förlaget inte gav sina pengar till dem.
I min läshög - den är runt två meter hög - ligger en tjock lunta som heter Playing at the World. Of Dice and Men har gjort mig än mer sugen på att läsa den, även om den är avskräckande tjock.
Bonusrant: Och titeln alltså. Jag får kanske skylla mig själv som köpte en bok med en så dålig titel. För det första en dålig litterär allusion. För det andra sexismen. I boken framgår det faktiskt att kvinnor kan spela DnD, även om vi inte får träffa några (däremot några lavj-kvinnor, av skäl som jag inte förstår). Den här titeln är en riktigt fet okillad darling. Varför släppte förlaget igenom den? Eller var det David M Ewalt som insisterade? Alla dessa frågor.
Låt mig börja med att säga att det här är en välskriven bok. David M Ewalt är journalist och skribent på Forbes och han kan mycket riktigt skriva. Det är spänstigt, fyndigt och bitvis roligt skrivet. Boken saknar inte träffande (laser-vassa?) iakttagelser och är full av (nörd)popkulturella referenser. Den ger i alla fall sken av att vara väl underbyggd. David M Ewalt har gjort sin läxa.
Tyvärr uppvägs dock inte detta av bokens brister. Som historik över DnD är den bra, om ganska ytlig. Här finns en fin historik som börjar i stenåldern, som sväller ut från 1700-talet och blir fyllig från Braunsteins ärofyllda dagar. Men den slutar mer eller mindre i samband med att Gygax lämnade TSR i mitten på 80-talet. Resten av DnDs historia stuvar David M Ewalt snabbt undan, som om sidorna inte räckte till. David M Ewalt förklarar lite urskuldande att man kan läsa mer på hans hemsida om man vill. Fast det här skulle ju vara en bok om DnDs historia och "personerna" som spelar det, eller? Jag köper inte en bok för att behöva läsa hälften av det jag är intresserad av på författarens hemsida.
Samtidigt har sidorna räckt till till annat. Of Dice and Men är nämligen också David M Ewalts självbiografi som gejmer. Rent narrativt får David M Ewalt det att fungera bra; han klipper mellan intervjuer, historiska skildringar, beskrivningar av hur DnD går till med sina egna erfarenheter av DnD, förr och nu. Min enda invändning mot detta är att jag inte vill läsa om David M Ewalt och hans liv. Han skriver bra, men inte bra nog för att göra sitt eget liv särskilt intressant eller för att kompensera att blurben blåser läsaren. För jag vill fortfarande läsa om DnD och människorna som spelar det (det stod i blurben!). Okej, det stod att det var "memoar", men inte att 1/3 av texten var memoar. Detta är spelet som spelats av 30 miljoner människor (sägs det), och av dem träffar vi typ nio i den här boken.
Och detta med "its profound impact on our culture" - jodå, det kommer med, men det är inte mycket.
Jag har inte läst Playing at the World (än) och jag är inte någon expert på DnD. Därför lärde jag mig ett och annat av den här boken, och det är kanske gott så men jag känner mig något lurad. Jag fick inte riktigt det jag betalade för. Boken är välskriven men ganska ytlig och tämligen självupptagen och till och med lite självgod. Analyserna är knappast vassa och det beror delvis på att David M Ewalt inte kan spelet i alla dess utgåvor tillräcklig väl. Han kallar sig "nörd" tusen gånger i den här boken, men det framgår också att han faktiskt inte spelat så där väldigt mycket DnD totalt i sitt liv. Det finns folk på det här forumet (man hör dem viska ibland) som hade kunnat skriva den här boken bättre och gör den mer intressant. Synd att förlaget inte gav sina pengar till dem.
I min läshög - den är runt två meter hög - ligger en tjock lunta som heter Playing at the World. Of Dice and Men har gjort mig än mer sugen på att läsa den, även om den är avskräckande tjock.
Bonusrant: Och titeln alltså. Jag får kanske skylla mig själv som köpte en bok med en så dålig titel. För det första en dålig litterär allusion. För det andra sexismen. I boken framgår det faktiskt att kvinnor kan spela DnD, även om vi inte får träffa några (däremot några lavj-kvinnor, av skäl som jag inte förstår). Den här titeln är en riktigt fet okillad darling. Varför släppte förlaget igenom den? Eller var det David M Ewalt som insisterade? Alla dessa frågor.