Jag fick hem den nya upplagan av Paranoia i veckan, nu har jag läst igenom den och... här kommer några första intryck. Inte någon seriös recension.
Det fysiska formatet är ovanligt och intressant: 4 små böcker i en liten låda. Lådan är ca 15 x 23 cm. Allt är i fyrfärg på glansigt papper. Jag antar att papperskvaliteten gör färgerna klarare, men glansigheten skapar också reflektioner som gör det litet svårare att läsa. Layouten är OK, inget märkvärdigt på något sätt. Banderollerna är i en något för mörk färg, vilket gör texten på dem svårläst, men den är ändå bara fluff.
Uppdelningen på böckerna är som följer: en med bakgrund om miljön för spelarna, en med regler för spelarna, en med regler för spelledaren, och en med äventyr (en kort introduktions-kampanj som är ny, plus en konvertering av ett gammalt klassiskt äventyr).
Jag har inte spelat, eller ens läst igenom, någon annan upplaga av detta spel sedan den första. Har en vag medvetenhet om att det skett minst ett par uppdateringar under mellantiden, men har som sagt ingen koll på dem. Så hoppet från 80-tal till 10-tal blir ganska drastiskt för mig. Hoppet i regler allra mest så, men jag tänkte börja med miljön.
Spelets teman handlar om att leva i en Kafka-esque totalitär övervakningsstat, och det har inte ändrats. Vad som ändrats är för det första formerna för övervakningen. På 80-talet skedde det mest genom CCTV och angiveri. I den nya upplagan har framtiden en mer avancerad variant av vår tids teknologi: alla kloner har implantat som hela tiden strömmar deras sinnesdata till molnet, där algoritmer scannar efter nyckelord som har med förräderi, terrorism, hemligheter eller mutationer att göra. Så kallade "döda zoner" i wifi-täckningen existerar absolut inte, och är i vilket fall förrädiska. Rapportera eventuella döda zoner omedelbart, medborgare. Den andra ändringen är att på 80-talet uppfattade Datorn kommunister som det stora yttre hotet, medan det numera är terrorister. Naturligtvis har denna förändring i terminologi noll och ingen praktisk effekt. Den teknologiska uppdateringen tror jag kommer att ha en effekt på exakt hur Problemlösarna måste göra för att tjalla på varandra och dölja sina egna snedsteg, men de kommer fortfarande att göra precis samma saker.
Spelets regler har däremot transformerats helt, från ett traditionellt simulerande system av medium crunchiness, till ett hippie-dippie indie-spel. Tärningspölar, inget tärningsrullande för SL, och precis alla av det senaste decenniets impro-inspirerade buzzwords. Oh well. Det är nog egentligen en bra passform för känslan som eftersträvas, och jag gillar en hel del av stödet som ges för hur man skall spelleda, men det finns en del oklarheter - typiskt nog just när det gäller strid. Det är alltid strid som är det jobbiga, eller hur?
Tillsammans med ett par oklarheter i äventyren är detta exempel på behovet av en djupare korrekturläsning. Allting är polerat på ytan, det finns så gott som inga språkliga fel, men de borde ha satt någon med sinne för logik på att säkra att allting hänger ihop under ytan också.
Slutligen är jag, som så ofta när gamla spel återupplivas, inte helt säker på hur en nykomling kan uppfatta allt detta. Denna upplaga ger mycket mindre bakgrundsinfo om hur Alfakomplexet är uppbyggt och fungerar till vardags, även om mycket av det jag minns sedan gammalt uppenbarligen fortfarande är underförstått sant. Men det kanske inte spelar någon roll, eftersom det nya imperativet är att improvisera mera och sträva efter en känsla, inte detaljtrohet.
Det fysiska formatet är ovanligt och intressant: 4 små böcker i en liten låda. Lådan är ca 15 x 23 cm. Allt är i fyrfärg på glansigt papper. Jag antar att papperskvaliteten gör färgerna klarare, men glansigheten skapar också reflektioner som gör det litet svårare att läsa. Layouten är OK, inget märkvärdigt på något sätt. Banderollerna är i en något för mörk färg, vilket gör texten på dem svårläst, men den är ändå bara fluff.
Uppdelningen på böckerna är som följer: en med bakgrund om miljön för spelarna, en med regler för spelarna, en med regler för spelledaren, och en med äventyr (en kort introduktions-kampanj som är ny, plus en konvertering av ett gammalt klassiskt äventyr).
Jag har inte spelat, eller ens läst igenom, någon annan upplaga av detta spel sedan den första. Har en vag medvetenhet om att det skett minst ett par uppdateringar under mellantiden, men har som sagt ingen koll på dem. Så hoppet från 80-tal till 10-tal blir ganska drastiskt för mig. Hoppet i regler allra mest så, men jag tänkte börja med miljön.
Spelets teman handlar om att leva i en Kafka-esque totalitär övervakningsstat, och det har inte ändrats. Vad som ändrats är för det första formerna för övervakningen. På 80-talet skedde det mest genom CCTV och angiveri. I den nya upplagan har framtiden en mer avancerad variant av vår tids teknologi: alla kloner har implantat som hela tiden strömmar deras sinnesdata till molnet, där algoritmer scannar efter nyckelord som har med förräderi, terrorism, hemligheter eller mutationer att göra. Så kallade "döda zoner" i wifi-täckningen existerar absolut inte, och är i vilket fall förrädiska. Rapportera eventuella döda zoner omedelbart, medborgare. Den andra ändringen är att på 80-talet uppfattade Datorn kommunister som det stora yttre hotet, medan det numera är terrorister. Naturligtvis har denna förändring i terminologi noll och ingen praktisk effekt. Den teknologiska uppdateringen tror jag kommer att ha en effekt på exakt hur Problemlösarna måste göra för att tjalla på varandra och dölja sina egna snedsteg, men de kommer fortfarande att göra precis samma saker.
Spelets regler har däremot transformerats helt, från ett traditionellt simulerande system av medium crunchiness, till ett hippie-dippie indie-spel. Tärningspölar, inget tärningsrullande för SL, och precis alla av det senaste decenniets impro-inspirerade buzzwords. Oh well. Det är nog egentligen en bra passform för känslan som eftersträvas, och jag gillar en hel del av stödet som ges för hur man skall spelleda, men det finns en del oklarheter - typiskt nog just när det gäller strid. Det är alltid strid som är det jobbiga, eller hur?
Tillsammans med ett par oklarheter i äventyren är detta exempel på behovet av en djupare korrekturläsning. Allting är polerat på ytan, det finns så gott som inga språkliga fel, men de borde ha satt någon med sinne för logik på att säkra att allting hänger ihop under ytan också.
Slutligen är jag, som så ofta när gamla spel återupplivas, inte helt säker på hur en nykomling kan uppfatta allt detta. Denna upplaga ger mycket mindre bakgrundsinfo om hur Alfakomplexet är uppbyggt och fungerar till vardags, även om mycket av det jag minns sedan gammalt uppenbarligen fortfarande är underförstått sant. Men det kanske inte spelar någon roll, eftersom det nya imperativet är att improvisera mera och sträva efter en känsla, inte detaljtrohet.
