Möller
Hubert Hortlax
- Joined
- 28 Sep 2008
- Messages
- 3,202
På Lekberg's sammankomst i Stuvsta i November förra året införskaffade jag två spel - Snowdonia och Yggdrasil. Jag tänkte recensera båda två när jag spelat dem 3ggr, vilket jag nu gjort med det senare.
Yggdrasil är ett förhållandevis tematiskt co-op-spel för en till sex spelare skapat av franska Ludonaute. Mina spelomgångar har legat på runt 1,5 timmar. Det är ett bättre Arkham Horror-light än FFGs egna Elder Sign. Visst saknas inlevelse-biten från AH, men temat är starkare än i t.ex. Pandemic.
Ja, vad är då temat? Asatro, såklart! Spelarna porätterar var sin gud; Oden, Tor, Heimdall, Tyr, Freja eller Frej. Varje gud har såklart sin lilla specialegenskap.
Mot gudarna står sex stycken fiender (Loke, Hel etc.). Varje spelar-tur dras ett kort som visar vilken fiende som avancerar. Spelarna förlorar när tillräckligt många fiender avancerat tillräckligt långt. För att vinna ska hela fiende-leken gå åt. Hitintills har jag aldrig vunnit spelet, så det är inte busenkelt.
Spelarna tar turer i vilka de gör olika handlingar; slåss mot fiender, hämtar vapen i dvärgsmedjan etc. Spelets främsta mekanik är lite udda: för att ha goda chanser att besegra en fiende krävs att man spenderar vikingar. Vikting-markörerna kan man plocka från fyra olikfärgade påsar, men där i ligger också eldjättar som inte är bra att plocka. Spelarna måste ägna sig åt »bag management«, plocka från rätt påse och hålla förhållandena vikingar-eldjättar bra.
Att man kan vara upp till 6 spelare är trevligt, men spelet är nog bäst (enklast) på bara 3. Färre spelare gör att rundorna är enklare att planera.
Spelmekaniken är rätt enkel, men det finns många val och riktigt hur spelet bäst ska spelas är svårt att begripa. Reglerna är väl förklarade i häftet och nästan allt finns dessutom sammanfattat på brädet. Risken för kommittéspel är ganska stor, men det är den ju i nästan alla co-op-spel.
Temat är stark, men inte otroligt häftigt heller. Nästan allt du kan komma på från asa-myterna är med, plus lite till, men temats inflytande på själva mekaniken är begränsat. De många isjättarna har alla riktiga namn, men de gör samma sak.
Personligen gillar jag brädet och »det fysiska« i allmänhet. Brädet lyckas med att både vara riktigt snyggt och ha med mycket info. Men alla mina spelkamrater har inte hållit med, och visst kanske det är lite plottrigt och mörkt. Jag gillar lådan också, fint format.
Överlag så är Yggdrasil ett bra spel. Det är ett av en handfull spel jag känner är lämpliga att spela med folk som befinner sig i en fas mellan familjespelen och de riktigt tunga och tematiska spelen.
Yggdrasil är ett förhållandevis tematiskt co-op-spel för en till sex spelare skapat av franska Ludonaute. Mina spelomgångar har legat på runt 1,5 timmar. Det är ett bättre Arkham Horror-light än FFGs egna Elder Sign. Visst saknas inlevelse-biten från AH, men temat är starkare än i t.ex. Pandemic.
Ja, vad är då temat? Asatro, såklart! Spelarna porätterar var sin gud; Oden, Tor, Heimdall, Tyr, Freja eller Frej. Varje gud har såklart sin lilla specialegenskap.
Mot gudarna står sex stycken fiender (Loke, Hel etc.). Varje spelar-tur dras ett kort som visar vilken fiende som avancerar. Spelarna förlorar när tillräckligt många fiender avancerat tillräckligt långt. För att vinna ska hela fiende-leken gå åt. Hitintills har jag aldrig vunnit spelet, så det är inte busenkelt.
Spelarna tar turer i vilka de gör olika handlingar; slåss mot fiender, hämtar vapen i dvärgsmedjan etc. Spelets främsta mekanik är lite udda: för att ha goda chanser att besegra en fiende krävs att man spenderar vikingar. Vikting-markörerna kan man plocka från fyra olikfärgade påsar, men där i ligger också eldjättar som inte är bra att plocka. Spelarna måste ägna sig åt »bag management«, plocka från rätt påse och hålla förhållandena vikingar-eldjättar bra.
Att man kan vara upp till 6 spelare är trevligt, men spelet är nog bäst (enklast) på bara 3. Färre spelare gör att rundorna är enklare att planera.
Spelmekaniken är rätt enkel, men det finns många val och riktigt hur spelet bäst ska spelas är svårt att begripa. Reglerna är väl förklarade i häftet och nästan allt finns dessutom sammanfattat på brädet. Risken för kommittéspel är ganska stor, men det är den ju i nästan alla co-op-spel.
Temat är stark, men inte otroligt häftigt heller. Nästan allt du kan komma på från asa-myterna är med, plus lite till, men temats inflytande på själva mekaniken är begränsat. De många isjättarna har alla riktiga namn, men de gör samma sak.
Personligen gillar jag brädet och »det fysiska« i allmänhet. Brädet lyckas med att både vara riktigt snyggt och ha med mycket info. Men alla mina spelkamrater har inte hållit med, och visst kanske det är lite plottrigt och mörkt. Jag gillar lådan också, fint format.
Överlag så är Yggdrasil ett bra spel. Det är ett av en handfull spel jag känner är lämpliga att spela med folk som befinner sig i en fas mellan familjespelen och de riktigt tunga och tematiska spelen.
En gick så långt som att säga att hen knäckt hela mekaniken. Det verkar som folk vunnit även på 5-6 spelare - de som tycker grundspelet är enkelt spelar ensamma.
