Det här är nog alldeles för sent påkommet, men...
något har gnagt på mig ett tag utan att jag kunnat sätta fingret på vad det var, men nu när jag insett det måste jag fråga.
Det påpekas ju flera gånger att exceptionella slag INTE skall ses som crits och fumbles, det vill säga inte som att den som utför handlingen har presterat bättre, utan att någon yttre faktor genom tur/otur har intervenerat. Detta är en bra princip eftersom det ger en impuls att skapa mer variation i beskrivningar av händelseförloppet.
MEN det finns faktiskt ett antal ställen i reglerna där exceptionella slag behandlas på ett helt traditionellt sätt, alltså som steg i en linjär prestationsskala. Mest påfallande i stridsreglerna (s. 66, 68, 71), men även på ett ställe angående sejd (s. 80). Detta är de exempel jag hittar vid en snabb genomskumning (av korrektur-versionen).
Att jag inte såg inkonsekvensen tidigare beror nog på att den traditionella varianten sitter i muskelminnet på mig, och därför ifrågasatte jag inte när den dök upp. Det går också att förklara bort den med att de angivna reglerna inte säger något om VARFÖR det exceptionella lycket råkar vara ett snäpp bättre än det vanliga, det går fortfarande att ge en narrativ beskrivning som följer grundprincipen och samtidigt förklarar det mekaniska utfallet. Fast i längden känns det litet märkligt om VARJE gång du lyckas slinka förbi någons Gard för att göra skada direkt på Hälsa, så berodde det bara på röta och inte på din egen skicklighet.
Kanske måste man bara acceptera att just strider får vara ett undantag, eftersom de innefattar så väldigt mycket tärningsrullande och det behövs relativt enkla mekanismer för att behålla flytet?
något har gnagt på mig ett tag utan att jag kunnat sätta fingret på vad det var, men nu när jag insett det måste jag fråga.
Det påpekas ju flera gånger att exceptionella slag INTE skall ses som crits och fumbles, det vill säga inte som att den som utför handlingen har presterat bättre, utan att någon yttre faktor genom tur/otur har intervenerat. Detta är en bra princip eftersom det ger en impuls att skapa mer variation i beskrivningar av händelseförloppet.
MEN det finns faktiskt ett antal ställen i reglerna där exceptionella slag behandlas på ett helt traditionellt sätt, alltså som steg i en linjär prestationsskala. Mest påfallande i stridsreglerna (s. 66, 68, 71), men även på ett ställe angående sejd (s. 80). Detta är de exempel jag hittar vid en snabb genomskumning (av korrektur-versionen).
Att jag inte såg inkonsekvensen tidigare beror nog på att den traditionella varianten sitter i muskelminnet på mig, och därför ifrågasatte jag inte när den dök upp. Det går också att förklara bort den med att de angivna reglerna inte säger något om VARFÖR det exceptionella lycket råkar vara ett snäpp bättre än det vanliga, det går fortfarande att ge en narrativ beskrivning som följer grundprincipen och samtidigt förklarar det mekaniska utfallet. Fast i längden känns det litet märkligt om VARJE gång du lyckas slinka förbi någons Gard för att göra skada direkt på Hälsa, så berodde det bara på röta och inte på din egen skicklighet.
Kanske måste man bara acceptera att just strider får vara ett undantag, eftersom de innefattar så väldigt mycket tärningsrullande och det behövs relativt enkla mekanismer för att behålla flytet?