Nekromanti Regellätta rollspel på Engelska

[Kraetyz]

Sedan Tales from the Loop släpptes har jag typ inte spelat något annat. Senaste två veckorna har jag frossat på Kult: Divinity Losts beta-pdfer och redan börjat planera karaktärer. Jag beställde Ribbon Drive förra helgen. Jag drömmer fortfarande om att få spela Prosopopee med Genesis en gång till.

Alla dessa är på brittländska (eller ja, Prosopopee på fransk), och väldigt regeltunna system som sätter stort fokus på berättande. Nice! Men nu vill jag ha MER. Noir finns bara på svenska (? right), Null State är svenskt, Järn är svenskt, Bläck (bless) är svenskt... gawd dem it.

Hade en vän från Amerikat fråga mig om spel med berättarfokus han kunde spela (de tröttnade på AW och behöver alternativ) och insåg att jag har sjukt få förslag. Så då kommer man till berget Wrnu i hopp om insikt och uppvaknande:

Vad finns det för bra hippierollspel på Engelska? Kan vara en specifik setting eller något generiskt, vad som än funkat för er.

 

[wilper]

Jag fick en snarlik fråga när jag var gäst i Fummelpodden, då svarade jag:

Zombie Cinema - Världens bästa finska zombiefilmsrollspel. Spelledarlöst. Passar bra för att spela alla typer av katastrof-filmer, men det är skrivet för zombie-scenarier.

Polaris - Spela riddare på nordpolen. Poetiskt spel där man förhandlar om utgången av handlingar snarare än att slå tärningar. Det finns minst tre olika spel som heter Polaris, jag pratar om det av Ben Lehman.

While the World Ends - Sci fi-rollspel där spelarna tävlar mot varandra. Spelledarlöst. (Varning: Jag har skrivit det här spelet och är antagligen partisk.)

-

Hade jag fått hållas och prata vidare hade jag kanske tagit med:

A Taste for Murder - Spela ett mordmysterium på ett engelskt lantgods. Spelledarlöst. Utredningen handlar egentligen bara om att fiska efter folks motiv, det är inte ett spel där _spelarnas_ geniknölar gnuggas. Själv tycker jag att det börjar bli rätt repetitivt efter typ tre genomspelningar. Men fram till dess är det förvånansvärt skoj.

Montsegur 1244 - Spela en förföljd religiös minoritet på medeltiden. Spelledarlöst. Ångest och elände, spelet slutar alltid med att rollpersonerna bränns på bål för kätteri.

The Daughters of Verona - Spela en komedi. En komedi är en berättelse som slutar med kalas och bröllop för de älskande. Spelledarlöst. I grunden samma regler som ovan Montsegur 1244, men här omstilade för att göra spelarna så glada som möjligt. Skratta tills du får ont. (Varning: Jag har skrivit det här spelet och antagligen partisk.)

 

[Kraetyz]

Zombie Cinema låter som ett måste för mig att testa, Montsegur också. Hur fungerar While the World Ends, med att spelare tävlar mot varandra? Hoppas att det inte blir några sura miner runt bordet på grund av det

 

[wilper]

Jag har inte sett några sura miner än. Men jag kanske haft tur i valet av medspelare. Det finns en massa spelrapporter länkade från https://wilhelmsgames.wordpress.com/while-the-world-ends om du vill ögna genom vad folk gjort med spelet.

 

[Björn den gode]

Oj, det finns så oerhört mycket bra spel i den här genren, och även om vi har några riktiga guldkorn på svenska (och några på franska) så känns det ändå som att majoriteten är på engelska.

Min egen topp-5 lista på engelska rollspel just nu (av vilket en händelse alla faller inom den här genren):

1. Montsegeur 1244, det här är helt enkelt det bästa rollspelet som gjorts än så länge. Kättare belägrade av inkvisitionen alla kommer brinna på bål eller avsvära sig sin tron. Snyggt. Lagom mycket inspirerande regler. Ingen spelledare eller tärningar. Och fasta roller vilket gör det lättare att komma in i en många andra spel eftersom du direkt har något att börja med.

2. Dream Askew, det här spelet är som AW fast bra. Det har tagit bort allt det dåliga med AW som spelledare och tärningar och behållit det bra som moves och apokalyps. Tycker också att queer-twisten fungerar oerhört bra (undertiteln är Playing through the queer apocalypse) även om den får olika mycket fokus i olika omgångar.

Efter dom 2 så får jag erkänna att det blir väldigt mycket svårare och att jag nog valt lite för att belysa olika genrer snarare än att djupsyna mig om vilka jag själv faktiskt tycker är topp-5.

3. Archipelago III, flaggskeppet i "norwegian style" som även om jag inte förstått vad det är tilltalar mig väldigt mycket. Till skillnad från de ovan så är det här specifikt designat för kampanjspel och att spela långsamt. Bästa mekaniken är "öden" som skrivs inför varje spelmöte där vi får reda på vad som kommer hända de olika rollerna och sen är det play to find out för att ta reda på hur detta kunde inträffa. Resolutionsmekaniken är lite meh.

4. Prime Time Adventure, simulera en TV-serie, också helt nödvändigt att köra kampanj i för att få många av fördelerna men så himla värt det. Bästa mekaniken är "Previous on" där vi i början av spelmötet sammanfattar vad som hänt tidigare och samtidigt hintar om vad av det som hänt tidigare som kommer att bli viktigt den här gången. Resolutionsmekaniken är lite meh. Har spelledare av någon anledning men finns ju dom som gillar det.

5. Wilderness of Mirrors, ett bättre spion/heist spel. Ett av de första spelen som dekonstruerar en genre och skapar ett oerhört roligt genresimulerande spel. Författaren konstaterar att i spion (även om jag egentligen tycker det passar bättre som Ocean's 11 än Bond, men passar helt klart för båda) så är planerandet bland det roligaste, så låt oss lägga mycket av spelet vi planeringen. Nästa sak är tidspress, så låt oss efter planerandet spela ut heisten så att varje 10de minut IRL så blir alltingen svårare. Och så är det kul med twister där gänget förråder varandra så låt oss ge bonusar för det. Och här ett spel som faktiskt har bra användning för en spelledare med en tydligt definerad (och ganska faciliterande) roll.

 

[DeBracy]

3. Archipelago III, flaggskeppet i "norwegian style" som även om jag inte förstått vad det är tilltalar mig väldigt mycket. Till skillnad från de ovan så är det här specifikt designat för kampanjspel och att spela långsamt. Bästa mekaniken är "öden" som skrivs inför varje spelmöte där vi får reda på vad som kommer hända de olika rollerna och sen är det play to find out för att ta reda på hur detta kunde inträffa. Resolutionsmekaniken är lite meh.

Ja, Archipelago är awesome! Fast jag har aldrig använt ödesmekaniken, utan kör med preppen från In A Wicked Age (aka Wicked Archipelago) som typ gör det till Player vs Player... ^^


Fortsätter trenden med att namedroppa gamla indiespel: om det kan vara aktuellt med nåt som anknyter lite mer till klassiskt rollspelande så är The Shadow of Yesterday/Solar System värt att spana in.

 

[Genesis]

Fler röster på Montsegur 1244 och Dream Askew. De levererar alltid!

Vill man ha lite glättigare spel kan jag rekommendera Lasers & Feelings och dess olika hack (men framförallt originalet). Star Trek-pastich!

Don't Rest Your Head har massor av skön stämning och ett väldigt smart regelsystem men faller tyvärr lite på att det inte berättar hur det ska spelas.

Daughters of Verona är jätteroligt. Det står i reglerna.

Lovecraftesque är en riktigt bra Lovecraftsimulator. Ett rollspel som producerar fiktion som liknar H.P. Lovecrafts noveller. En huvudperson, roterande spelledarskap, krypande mystiska ledtrådar och en tentakelexplosion i slutet.

InSpectres är också åt det flamsigare hållet, men en gedigen indiespelsklassiker.

Väldigt många gillar Fiasco. Jag gör det inte, men många andra människor gör det.

Personligen är jag också mindre förtjust i Zombie Cinema och A Taste for Murder.

Men mera hissa mindre dissa! The Shab al-Hiri Roach är rätt kul om man gillar akademia, morbid humor och tankekontrollerande kackerlackor.

Follow är bra, men svårpitchat. Man spelar en grupp människor som vill åstadkomma något, och kanske har lite olika syn på hur och varför detta ska åstadkommas. Väldigt enkelt att sätta igång. Behöver knappt ens läsas igenom i förväg.

Durance är helt okej. Fångar och fångvaktare på en ogästvänlig planet. Utpost gör såklart detta bättre, men det är ju inte på engelska.

Jag har inte spelat Annalise, men jag tror att det är bra! Vampyrrollspel där man inte spelar vampyrer, utan offer.

Remember Tomorrow är ett skönt cyberpunkrollspel.

In a Wicked Age är rätt skönt (framförallt oraklen som Debbie snodde till Archipelago!), men boken är svår att förstå.

Jag tror att Lacuna Part 1: The Creation of the Mystery and the Girl from Blue City har stor potential, men jag har ännu inte spelat det.

SEA DRACULA!

Jag har bara spelat Bliss Stage en gång, för skitlänge sedan, men det var helt underbart! Oklart hur mycket detta var spelets förtjänst och hur mycket det var Arvids, men Frans hissade det till skyarna nyligen, så jag vill gärna återbesöka det.

---

Ställ gärna frågor om något av ovanstående om du vill veta mer. Jag kan nog klämma ur mig en hel del till, men detta borde räcka en bit.

 

[DeBracy]

Jag har inte spelat Annalise, men jag tror att det är bra! Vampyrrollspel där man inte spelar vampyrer, utan offer.

Oh hey, jag har ju spelat Annalise! Utan vampyr dock, vi spelade i Warhammer-världen. Jättemycket meta på ett sätt jag gillade (efter varje tärningsrull väljer man på vilka delar av slaget man vill lyckas med – det finns alltid både risker och mål – sen går man runt bordet och ser om nån vill spendera poäng för att ändra resultatet, när alla sagt nej händer det som tärningarna visar). Fränt och lite/men pilligt liksom.

 

[Björn Wärmedal]

Lasers & Feelings har jag tänkt spelleda på SävCon i höst, om jag inte kommer på någon idé som känns bättre till dess (förra året var jag vääldigt sent ute med att få färdigt mitt scenario, så i år har jag börjat med att ha en backup-plan). Funkar det bra på konvent? Blir ett fyratimmarspass lagom för ett äventyr?

 

[Genesis]

Funkar det bra på konvent?

Definitivt ja. Det är ett perfekt spel att ha med sig på konvent. Lätt att pitcha, simpla regler, en högläsningstext som får alla att fnissa lite, och ganska rättframt att spelleda. Det är knappast ett kampanjrollspel.

Blir ett fyratimmarspass lagom för ett äventyr?

Fyra timmar är en lång L&S-omgång. Jag har haft något pass som har legat däromkring, men jag har också haft pass som legat runt tvåtimmarsstrecket. Som SL är det rätt lätt att köra sin egen pacing, men jag skulle nog räkna med tre timmar snarare än fyra, för att undvika att det blir tradigt. Spelet gör sin grej bra, men det är inte så varierande i längden.

 

[gustaf s]

Det finns ju som du märker precis hur många hippiespel på engelska som helst. Flera av mina favoriter är redan nämnda, men vad som är bra osv är ju förstås upp till var och en (och en jättelånglista kan såklart vara bökigt att skaffa sig överblick över)... Men gillar du Ribbon Drive (jag gillar verkligen Ribbon Drive) så kanske grotta ned sig i Avery Alders produktion kan vara nåt (jag gillar henne väldigt mycket). buriedwithoutceremony.com är stället att hitta hennes spel, det finns de som är gratis och de som inte är de. Ett ställe för att sondera den engelskspråkiga "indiescenen" är Indie+.

 

[Kraetyz]

2. Dream Askew, det här spelet är som AW fast bra. Det har tagit bort allt det dåliga med AW som spelledare och tärningar och behållit det bra som moves och apokalyps. Tycker också att queer-twisten fungerar oerhört bra (undertiteln är Playing through the queer apocalypse) även om den får olika mycket fokus i olika omgångar.

5. Wilderness of Mirrors, ett bättre spion/heist spel. Ett av de första spelen som dekonstruerar en genre och skapar ett oerhört roligt genresimulerande spel. Författaren konstaterar att i spion (även om jag egentligen tycker det passar bättre som Ocean's 11 än Bond, men passar helt klart för båda) så är planerandet bland det roligaste, så låt oss lägga mycket av spelet vi planeringen. Nästa sak är tidspress, så låt oss efter planerandet spela ut heisten så att varje 10de minut IRL så blir alltingen svårare. Och så är det kul med twister där gänget förråder varandra så låt oss ge bonusar för det. Och här ett spel som faktiskt har bra användning för en spelledare med en tydligt definerad (och ganska faciliterande) roll.

Dream Askew verkar ju inte ha någon fysisk bok än! Hemsidan nämner en Kickstarter som borde varit ute nu... OCH DET ÄR DEN.
https://www.kickstarter.com/projects...ew-dream-apart
Upptäckte mid-post. Welp, då har jag något att backa.

Varför tycker du att Wilderness of Mirrors gör sig bättre med spelledare än andra spel, t.ex. Primetime Adventures som du också nämner?

Vill man ha lite glättigare spel kan jag rekommendera Lasers & Feelings och dess olika hack (men framförallt originalet). Star Trek-pastich!

Don't Rest Your Head har massor av skön stämning och ett väldigt smart regelsystem men faller tyvärr lite på att det inte berättar hur det ska spelas.

Lovecraftesque är en riktigt bra Lovecraftsimulator. Ett rollspel som producerar fiktion som liknar H.P. Lovecrafts noveller. En huvudperson, roterande spelledarskap, krypande mystiska ledtrådar och en tentakelexplosion i slutet.

Durance är helt okej. Fångar och fångvaktare på en ogästvänlig planet. Utpost gör såklart detta bättre, men det är ju inte på engelska.

Lasers & Feelings ser mysigt ut, gillar spel som bara är en A4. Du sade att tvåtimmarspass är ganska lagom för spelet, men känns det bra om man spelar det ofta? Eller är det mer än engångsupplevelse?

Jag har spelat... en halv session DRYH, för många år sedan. Minns att jag tyckte reglerna var häftiga och passande för spelet, men jag skulle nog behöva mycket mer prep om jag faktiskt skulle spela det igen.

Lovecraftesque ser ju ballt som fan ut. Hur fungerar det regelmässigt?

Läste lite snabbt om Durance - om jag förstår saken rätt har varje spelare två karaktärer. Funkar det bra, eller är det vanligt att man "fastnar" för en av dem och bryr sig mindre om att hantera den andra sidan av konflikten?

Det finns ju som du märker precis hur många hippiespel på engelska som helst. Flera av mina favoriter är redan nämnda, men vad som är bra osv är ju förstås upp till var och en (och en jättelånglista kan såklart vara bökigt att skaffa sig överblick över)... Men gillar du Ribbon Drive (jag gillar verkligen Ribbon Drive) så kanske grotta ned sig i Avery Alders produktion kan vara nåt (jag gillar henne väldigt mycket). buriedwithoutceremony.com är stället att hitta hennes spel, det finns de som är gratis och de som inte är de. Ett ställe för att sondera den engelskspråkiga "indiescenen" är Indie+.

Jag upptäckte Avery Alder genom A Quiet Year, vilket jag älskade! Det var därför jag beställde Ribbon Drive, och ja, resten av hennes spel lockar mig väldigt mycket också. Dream Askew blir backat as-of-this-post.

 

[Björn den gode]

Dream Askew verkar ju inte ha någon fysisk bok än! Hemsidan nämner en Kickstarter som borde varit ute nu... OCH DET ÄR DEN.
https://www.kickstarter.com/projects...ew-dream-apart
Upptäckte mid-post. Welp, då har jag något att backa.

Varför tycker du att Wilderness of Mirrors gör sig bättre med spelledare än andra spel, t.ex. Primetime Adventures som du också nämner?

Åh fasen, att den skulle komma som bok har jag helt missat, jag antar att det här blir dagen då jag till slut skaffar ett kickstarter konto....

När det gäller spelledare så har PTA en ganska klassisk spelledare vars uppgifter är att sätta scener, driva storyn, spela spelledarpersoner, beskriva miljöer och dylikt, typiskt sådana saker som jag oftast tycker fungerar bättre om spelarna själva tar ansvar för, alternativt någon slags rotation.

I Wilderness of Mirrors så är spelledarens uppgift att under planeringsfasen där spelarna hittar på vad de ska göra samt alla problem de kan stöta på anteckna och komma ihåg vad spelarna säger. Sedan när själva uppdraget utförs (under tidspress) så ska spelledarna plocka fram de här anteckningarna och om möjligt skapa komplikationer genom att vända spelarnas egen plan mot dom. Eftersom spelet ändå till viss del går ut på att spelarnas roller ska förråda varandra så tycker jag den funktionen hade fungerat sämre om den lagts på spelarna själva. Sedan gör spelledaren även här vissa saker som att beskriva miljöer, spela SLPer och dylikt men det baseras helt på det som spelarna redan har planerat.

Exempel: [Planeringsfasen] Spelare: "Vi har upptäckt att kocken är både paranoid och perfektionist, så hon tillåter ingen annan att vara i köket, så om vi kan få bort kocken därifrån så kan vi ostört använda oss av köket som basen för vår stöt".
[...]

[Senare under utförandefasen] Spelare: Jag försöker övertala kocken om att följa med mig ut i matsalen. SL: Fast det här är en paranoid och perfektionistisk kock det finns ingenting du kan säga som får henne att lämna sin sufflé i ugnen, vill du bli av med henne så måste du använda våld.

 

[Genesis]

Lasers & Feelings ser mysigt ut, gillar spel som bara är en A4. Du sade att tvåtimmarspass är ganska lagom för spelet, men känns det bra om man spelar det ofta? Eller är det mer än engångsupplevelse?

Det är en engångsgrej. Passar super för kvällar när inte alla dök upp, eller när man har ont om tid, eller på konvent. Jag har mest spelat det på konvent, framförallt när folk kommer in och säger "Vi har två timmar på oss". Då finns det inte så många andra spel som funkar.

Jag har spelat... en halv session DRYH, för många år sedan. Minns att jag tyckte reglerna var häftiga och passande för spelet, men jag skulle nog behöva mycket mer prep om jag faktiskt skulle spela det igen.

Som sagt, det stora problemet är att spelet inte talar om vad man ska göra i det. Det finns den här galna staden fylld med en massa mardrömmar och du har fått superkrafter och … sedan inget mer. Ingenting om varför man skulle vilja ge sig in i den galna staden, eller om hur de olika rollpersonerna skulle hänga ihop, eller liknande. Och svårare blir det av att nästan alla i den galna staden antingen är lokalinnevånare (vilket innebär att de är ganska generiska och själlösa) eller mardrömmar.

Lovecraftesque ser ju ballt som fan ut. Hur fungerar det regelmässigt?

Det ÄR ballt som fan. En av mina nya favoriter. Har lirat det mycket på konvent på sistone. Du har en huvudperson som roterar mellan spelare. Reglerna sätter begränsningar för vad som kan visas i spel (inget direkt våld, inga direkta bevis på övernaturligheter), och varje scen ska avslutas med en ledtråd. Efter varje scen skriver alla spelare ned sin egen teori om vad som försiggår egentligen, utan att visa för de andra. Allteftersom fler ledtrådar dyker upp blir spelarnas teorier mer lika varandra. I slutet gör huvudpersonen en "Journey into Darkness" som leder till slutscenen, The Horror Revealed, där dem hemska sanningen uppenbarar sig och tentakelmonster, ohyggliga riter och annat obeskrivligt uppenbarar sig. Det är inte relationsdrama och inte rollpersonsimmersivt, men det genererar stämningsfyllda berättelser som känns väldigt lovecraftiska.

Läste lite snabbt om Durance - om jag förstår saken rätt har varje spelare två karaktärer. Funkar det bra, eller är det vanligt att man "fastnar" för en av dem och bryr sig mindre om att hantera den andra sidan av konflikten?

Det funkar bra, tycker jag. Ibland händer det att någon rollperson inte dyker upp så mycket, men det gör knappast något om det sker. Rollpersonerna har eder i stil med "Jag skulle aldrig döda någon" eller "Jag skulle aldrig kunna svika min hustru", och man spelar tills tillräckligt många har brutit sin ed. Det är coolt! Det lider dock något av ett ganska menlöst konfliktsystem. Eller, det är inte ens ett konfliktsystem. När man vill slå tärningar så slår man tärningar, och får ett resultat i stil med "Savagery", och sedan ska man vägledas av det i hur fiktionen utvecklar sig. Den biten funkar inte super. Dock har spelet ett asballt system för att generera planeten och fångkolonin!

 

[Genesis]

Det är en engångsgrej.

Alltså en gång i taget. Inte lämpligt för att spela varje vecka. Men inte så att man bara kan spela det en gång.

 

[Lemur]

Ingen verkar ha nämnt Fate, så nu gör jag det.