Re: Torr som en föreläsning i Oxford
Taskigt formulerat av mig. Jag syftade på kontrollerade vs okontrollerade förhållanden. Träningssparring i en dojo är kontrollerad av säkerhetsskäl. En duell är kontrollerad av rättvise- och hedersskäl. En normal strid i skarpt läge är inte kontrollerad, även om man inte tar hänsyn till snårig terräng och mörker
Jag är fortfarande övertygad om att vapenmästaren klår gröngölingen så gott som alltid förutsatt att mästarens träning innehållit alla förutsättningar för striden. Om vapenmästaren bara lärt sig stöta, hugga och parera med sitt svärd och den unge spolingen kastar sand i ögonen på honom springer fram och sparkar honom rätt i kulpåsen och börjar brottas med vapenmästaren så är nog utgången tämligen given åt det andra hållet om nybörjarens stil innehåller teknikerna Tjuvknep, Skrevspark och Brottning.
Men jag vill mena på att stridstekniker som baseras på ren duell inte finns i en värld med krig. Det finns ingen anledning att lära sig något så begränsat som duellkonst när tjuvknep är det som fungerar på slagfältet. Ingen behöver åka runt och duellera heller, strid får de nog av på slagfältet.
Vapenmästaren är därför en krigare med erfarenhet både under kontrollerade former av träning (som ändå inkluderar viss förberedelse för skrevsparkar och sandkast i ögonen genom t ex en gard med knäna ihop och slutna ögon (hmm dåligt exempel)) samt erfarenhet från just riktiga stridssituationer där inga regler finns.
Så även om nu mästaren och gröngölingen duellerar efter överenskommna regler så menar jag att mästaren mest troligt vinner.
Vad jag trots min sömnbrist vill minnas att jag ville ha sagt redan för några inlägg sen var att jag ville ha andra regler som passar bättre in på verkligheten. Enkelt utryckt typ såhär:
Anfallaren slår 2T10+FC. Försvararen slår 2T10+FC och måste komma upp i samma summa som anfallaren annars är han träffad. Om han bara väljer att placera något mellan anfallarens vapen och sin kropp får han det lättare. T ex kan han använda en sköld eller sitt eget vapen.
Att parera, styra bort motståndarens vapen, eller att undvika är svårare. Belöningen för att lyckas är däremot större - lyckas han inte bara lite bättre utan klart bättre än anfallaren får han omedelbart överta initiativet.
Systemet baseras inte på rundor (där 1 slag var femte sekund blir effekten) eller tidspoäng där det aldrig blir stillastående dötid. Man har Slagväxlingar och Fri tid. Under slagväxlingarna slår anfallaren vilt och försvararen antingen försöker blockera eller parera/undvika och kontra.
Under den Fria tiden står man på öppningsavstånd och letar ett ögonblick då motståndaren tappar koncentrationen och garden. Antingen väntar man bara och slår ett färdighetsslag som avgör vem som tappar koncentrationen först och efter hur länge (så man vet hur lång striden blir) eller så försöker man finta den andre personen så man får en öppning aktivt.
Detta leder till att strider under varierande tidsperiod blir lugna, avvaktande för att sedan bli snabba och blixtrande och sedan lugna igen.
Taskigt formulerat av mig. Jag syftade på kontrollerade vs okontrollerade förhållanden. Träningssparring i en dojo är kontrollerad av säkerhetsskäl. En duell är kontrollerad av rättvise- och hedersskäl. En normal strid i skarpt läge är inte kontrollerad, även om man inte tar hänsyn till snårig terräng och mörker
Jag är fortfarande övertygad om att vapenmästaren klår gröngölingen så gott som alltid förutsatt att mästarens träning innehållit alla förutsättningar för striden. Om vapenmästaren bara lärt sig stöta, hugga och parera med sitt svärd och den unge spolingen kastar sand i ögonen på honom springer fram och sparkar honom rätt i kulpåsen och börjar brottas med vapenmästaren så är nog utgången tämligen given åt det andra hållet om nybörjarens stil innehåller teknikerna Tjuvknep, Skrevspark och Brottning.
Men jag vill mena på att stridstekniker som baseras på ren duell inte finns i en värld med krig. Det finns ingen anledning att lära sig något så begränsat som duellkonst när tjuvknep är det som fungerar på slagfältet. Ingen behöver åka runt och duellera heller, strid får de nog av på slagfältet.
Vapenmästaren är därför en krigare med erfarenhet både under kontrollerade former av träning (som ändå inkluderar viss förberedelse för skrevsparkar och sandkast i ögonen genom t ex en gard med knäna ihop och slutna ögon (hmm dåligt exempel)) samt erfarenhet från just riktiga stridssituationer där inga regler finns.
Så även om nu mästaren och gröngölingen duellerar efter överenskommna regler så menar jag att mästaren mest troligt vinner.
Vad jag trots min sömnbrist vill minnas att jag ville ha sagt redan för några inlägg sen var att jag ville ha andra regler som passar bättre in på verkligheten. Enkelt utryckt typ såhär:
Anfallaren slår 2T10+FC. Försvararen slår 2T10+FC och måste komma upp i samma summa som anfallaren annars är han träffad. Om han bara väljer att placera något mellan anfallarens vapen och sin kropp får han det lättare. T ex kan han använda en sköld eller sitt eget vapen.
Att parera, styra bort motståndarens vapen, eller att undvika är svårare. Belöningen för att lyckas är däremot större - lyckas han inte bara lite bättre utan klart bättre än anfallaren får han omedelbart överta initiativet.
Systemet baseras inte på rundor (där 1 slag var femte sekund blir effekten) eller tidspoäng där det aldrig blir stillastående dötid. Man har Slagväxlingar och Fri tid. Under slagväxlingarna slår anfallaren vilt och försvararen antingen försöker blockera eller parera/undvika och kontra.
Under den Fria tiden står man på öppningsavstånd och letar ett ögonblick då motståndaren tappar koncentrationen och garden. Antingen väntar man bara och slår ett färdighetsslag som avgör vem som tappar koncentrationen först och efter hur länge (så man vet hur lång striden blir) eller så försöker man finta den andre personen så man får en öppning aktivt.
Detta leder till att strider under varierande tidsperiod blir lugna, avvaktande för att sedan bli snabba och blixtrande och sedan lugna igen.
