Nekromanti Regelvetare

[entomophobiac]

Något som vållat problem ett par gånger är när spelare, en eller flera, vet mer om de regler som används än vad SL gör. Eftersom mitt intresse för regler är väldigt litet, om inte mindre, så brukar jag inte läsa regelkapitlen särskilt rabiat utan hoppa över till intressantare saker. Om jag inte på under en halvtimme kan förstå hur ett regelsystem fungerar så kommer jag nog aldrig läsa det helt och hållet. Och många specialeffekter kommer förbli oanvända.

Men för ett tag sedan, när vi spelade M:UA, så upptäckte jag nackdelen med detta. För där det normalt är jag i egenskap av bokägare och SL som framför ett spels regler, så blev jag denna gång konstant rättad av en av mina spelare, som själv inhandlat betydligt mycket fler böcker till nämnda spel än jag själv. Min tanke var att "äsch, varför ska jag läsa regler när det är BRP", men mycket mer fel kunde jag inte ha. (Kan ju tillägga att jag idag läst M:UA mer än en gång.)

Så hur tacklar man egentligen detta? Frångår man reglerna för att man som SL ska få behålla någon form av suveräninitet och slippa stanna upp så fort en ny regelsituation dyker upp för att en andra part ska få säga sitt?

Helt enkelt: improviserar man en lösning?

Eller är det bättre att låta regelmästaren briljera och förklara hur saker och ting fungerar för att sedan komplettera sin egen bild av reglerna?

Blandar man dessa två?

Vad gör ni om nämnda situation dyker upp? Dyker aldrig nämnda situation upp?

Själv blir jag nog en aning irriterad när regler tar överhanden. Det handlar nog inte så mycket om rampljus som om spelflöde, däremot, och ofta brukar jag lösa tvister genom att ignorera det under den pågående spelkvällen, läsa på efteråt och komplettera reglerna under nästa spelmöte.

 

[Gurgeh]

Jag ändrar alltid lite i reglerna (eftersom jag är klåfingrig), så oavsett hur bra spelarna kan reglerna kan jag dem bättre eftersom det är MINA regler.

Men jag gillar ju regler, så det kanske inte säger så mycket...

Upplever du det som ett problem att spelarna kan reglerna bättre än du? I sådana fall tycker jag att du ska förklara för dem att det är du som bestämmer reglerna och sedan improvisera en lösning om du stöter på en situation där du inte vet vad reglerna säger. Om du inte upplever det som ett problem, så är det inget problem. Var då glad att det finns personer vid spelbordet som kan hjälpa dig att hantera reglerna.

/tobias

 

[Bjorn]

Utnyttja resursen!

Dvs låt det inte bli en prestigefråga. Passa istället på att fråga spelaren som är "regelnörd" i förväg om saker du är osäker på och använd det som ett sätt att lära dig reglerna bättre.

Det som dock är viktigt är att reglediskusionerna inte får ta för stor tid på fel platts. Uttryck som "jag kör inte med den regeln nu" eller "vi tar det sen" är på sin platts om man börjar diskutera mindre regelfel mitt i en spännande strid eller i annat spänt läge.

En annan viktig sak är också att från början välja ett någorlunda regel-lätt spel som man tycker om ifall man nu har svårt att lära sig regler. Är man en "regelhatare" ska man förmodligen inte SL:a Eon t.ex. Nu är ju M:UA just ett sådant regel-lätt spel men alla spel kräver givetvis viss inpluggning.

För övrigt, så många böcker finns det väl inte till M:UA? Vad jag vet ett antal äventyr och två klassböcker. Har du inte klassböckerna kan du ju alltid säga att ni inte kör med dem, de är dock trevliga moduler som jag rekomenderar.

/Bjorn

 

[Feliath]

I mitt fall...

...ändrar jag mig om en spelare rättar mig om reglerna och visar sig ha rätt. Det är ju det reglerna är där för, liksom; en opartisk bedömningsgrund, och avbrottet i spelflöde har ju redan ägt rum i och med protesten. Jag har överlag svårt att se hur regeldiskussioner kan ta särskilt lång tid; åtminstone vi har alltid minst en uppsättning böcker tillhanda, så då står det ju där hur det är. (Och visst har jag husregler, men de glömmer jag alltsomoftast så spelarna måste rätta mig om dem också.)

Jag ser det alltså som rätt givet att spelare har rätt att protestera mina regeltolkningar. Allt annat skulle från mitt perspektiv urholka reglernas syfte. I och för sig finns det väl en sorts konsensus att min tolkning gäller om regeltexten kan tolkas på flera sätt, men jag kan inte på rak arm komma på ett tillfälle då jag behövt tillgripa det. Vanligen brukar vi i sådana lägen kunna resonera oss fram till vad andemeningen borde vara.

Sedan kan det väl hända nu och då att en spelare tycker att en regel inte borde appliceras när jag tycker det, men det är en annan sak...


/Feliath - many many barrels of pandas and tenors

 

[walium]

Jag är inte heller särskilt förtjust i regler. Oftast gör jag en eller ett par ordentliga genomläsningar av reglerna och sedan spelleder jag utan att egentligen titta i dem så mycket mer. När det gäller Eon, som vi spelar rätt mycket, så har jag nog inte läst igenom reglerna ordentligt på flera år. Hur magi fungerar är jag till exempel numera rätt osäker på.

De flesta av mina spelare är dock inte mer pålästa än mig, med ett undantag. Men han är rätt blyg, de gånger då han påpekar något angående reglerna så lyssnar jag i princip alltid. För det mesta har han rätt. Om jag inte tycker att regeln är helt absurd så brukar jag använda den. Jag har inga problem att ta råd ifrån mina spelare, i vissa fall är det rentav nödvändigt. Som när vi spelar USCM till exempel. Jag har inte ens gjort lumpen och mina spelare är mycket mer insatta än mig i hur det fungerar i det militära. Men där handlar det inte så mycket om regler som om hur vapen och militärteknologi kan tänkas fungera.

 

[Krille]

• Regelsystem som är så enkla att till och med en lat spelledare borde orka lära sig dem. Regler som inte används har ju förfelat sitt syfte, och ett regelsystem som kräver två års universitetsutbildning för att begripa kommer inte att användas. Således är det ganska naturligt att mina favvo-spel har snorenkla regler: det finns ett skäl till att Västmark har mycket gemensamt med till exempel Star Wars d6, Usagi Yojimbo och Babylon Project.
• Spelare som använder sitt regelvetande för att hjälpa spelledaren, inte för att sabba hans planer. Jag uppskattade den inbitne D&D-spelaren som under Star Wars d20-kampanjen hjälpte mig med att hålla reda på attacks of opportunity och multi-fire, för... blä! helt enkelt! Urk vilken satans uckig regel! Men tack vare en spelare som spelat D&D sedan nittonhundraåttikallt så gick det att hantera situationen. Trevligt nog så utnyttjade han sitt regelvetande även till rollpersonernas nackdel. Detta ska jämföras med en GURPS-spelare som jag känner, som använder alla specialregler till sin egen fördel för att sabba för spelledaren.

 

[walium]

"Om spelledaren ändå är så lat att han inte vill lära sig reglerna så vill jag förmodligen inte ha honom som spelledare. Men det är jag det. "

Det där känns som en lite väl besk kommentar i sammanhanget. Jag får inte intryck av att Entomophobiac ligger på divanen och äter vindruvor medan de stackars spelarna försöker anpassa sig till hans bristande regelkunskaper.

Jag tycker att du har en tendens att se saker och ting väldigt svart och vitt. Jag vet inte hur många gånger jag har läst kommentarer där du visar prov på närmast nolltolerans emot spelledarsvagheter eller misstag. Är det verkligen så svårt att spelleda Krister Sundelin?

 

[Krille]

"Det där känns som en lite väl besk kommentar i sammanhanget."

Speciellt om man lyfter kommentaren ur sitt sammanhang. Ta en valium, läs om den och placera den i sitt sammanhang igen.

"Jag vet inte hur många gånger jag har läst kommentarer där du visar prov på närmast nolltolerans emot spelledarsvagheter eller misstag."

Tja, jag vet inte hur många gånger jag har läst kommentarer där det uttryckts närmast nolltolerans gentemot spelarsvagheter eller misstag, så jag tycker att det är dags att balansera kontot lite.

"Är det verkligen så svårt att spelleda Krister Sundelin?"

Jag spelar rollspel för att ha kul. Jag tycker inte att det är kul att utsättas för spelledarens godtycke i den Heliga Ståryns och det Heliga Spelflytets namn. Tar man hänsyn till det är det hur lätt som helst att spelleda Krille.

Och är det så ämlans mycket begärt att spelledaren ska kunna reglerna i spelet han spelleder?

 

[walium]

"Speciellt om man lyfter kommentaren ur sitt sammanhang. Ta en valium, läs om den och placera den i sitt sammanhang igen."

Det där var en typisk Krille-kommentar på en typisk Krille-kommentar.

"Tja, jag vet inte hur många gånger jag har läst kommentarer där det uttryckts närmast nolltolerans gentemot spelarsvagheter eller misstag, så jag tycker att det är dags att balansera kontot lite."

Jag tycker att det här forumet faktiskt har varit förvånansvärt fritt ifrån sådana kommentarer. Dessutom måste de ju vara väldigt vanligt förekommande om det krävs att forumets allra flitigaste skribent går in och utgör motvikt.

"Jag spelar rollspel för att ha kul. Jag tycker inte att det är kul att utsättas för spelledarens godtycke i den Heliga Ståryns och det Heliga Spelflytets namn. Tar man hänsyn till det är det hur lätt som helst att spelleda Krille."

Finns det någon som inte spelar för att ha kul?

"Och är det så ämlans mycket begärt att spelledaren ska kunna reglerna i spelet han spelleder? "

Nej, men visst finns det nyansskillnader. Du erkänner ju själv att du tyckte att det var skönt att få hjälp av en spelare när det gällde Starwars regler. Det är inte så enkelt att en spelledare antingen är gudomligt begåvad och blir bättre eller en inskränkt diktator som bara kan bli sämre.

 

[Krille]

"Jag tycker att det här forumet faktiskt har varit förvånansvärt fritt ifrån sådana kommentarer."

Förmodligen på grund av mitt motviktande.

Men allvarligt, jag vet faktiskt inte hur många gånger som spelledarens regel 1 och 2 hävdas som svar på onda spelare som inte gör som spelledaren vill. Det förekommer oftare på de specifika spelens forum, det medger jag, men även detta har haft sin beskärda del.

"Finns det någon som inte spelar för att ha kul?"

En bättre fråga är om det finns någon som tycker att det är kul att utsättas för spelledarens godtycke i den Heliga Ståryns och det Heliga Spelflytets namn. Det är fullt möjligt och till och med troligt, men jag är inte en av dem. Så om spelledaren är en sådan spelledare så är han förmodligen inte rätt spelledare för mig.

Så då kommer frågan: är detta något att ifrågasätta, egentligen?

"Det är inte så enkelt att en spelledare antingen är gudomligt begåvad och blir bättre eller en inskränkt diktator som bara kan bli sämre."

Nej, men det är så enkelt att en spelledare antingen kan reglerna i sitt spel eller att han inte kan dem. Och om spelledaren inte kan dem är antingen reglerna för krångliga eller spelledaren för lat. Eller möjligen båda.

 

[Bjorn]

Att vara SL är inte svårt men avancerat!

Jaha, vad menar jag med detta då? Jo helt enkelt att och vara spelledare (och för den del även spelare) är något som man kan lära sig väldigt fort. Med rätt nybörjarspel så kan man i princip läsa igenom reglerna en gång, studera "hur spelar man rollspel" kapitlet, plocka fram introäventyret och köra igång med en drös lämpliga spelare. Samtidigt är det något som man alldrig kan hävda att man är fullärd på, det finns hela tiden saker man kan förbättra.

Själv har jag hålligt på med rollspel i snart 20 år och varit spelledare i kanske 50% av fallen under den tiden. Ändå känner jag att det är först under de senaste kanske 3-4 åren som jag blivit en riktigt bra SL. Innebär det att jag var helt värdelös de första åren jag spelledde? Antagligen inte. Hade jag och mina spelare inte kul då? Definitivt inte, förmodligen hade vi mer kul på den tiden på många plan. Men kraven man har både på sig själv, sina medspelare och på spelprodukterna ökar ju hela tiden, det är det som kallas utveckling!

Håller dock med om att en viss guru ser allt alldeles för svart&vitt. Dessutom måste man komma ihåg att folk ofta rollspelar av väldigt olika anledningar och därmed är väldigt olika som spelare och därmed ställer helt olika krav på SL.

För att på ett bra sätt spelleda för en grupp bestående av vad Robin Laws kallar "taktiker" skiljer sig helt från vad som är bra spelledande för en grupp av vad han kallar "storytellers". Faran med att ha en gammal go fast grupp man spelleder för (vet inte alls om detta gäller för er men hade själv den situationen tills för typ 2 år sedan) är att man lätt kan tro att just de preferenser denna har är universella...

Battle on!
/Bjorn

 

[Bjorn]

Nej, men det är så enkelt att en spelledare antingen kan reglerna i sitt spel eller att han inte kan dem. Och om spelledaren inte kan dem är antingen reglerna för krångliga eller spelledaren för lat. Eller möjligen båda.

Ähh, nog finns det väl gradskillnader av att inte kunna reglerna. Tar man ditt D20 exempel så är det ju t.ex. rätt så stor skillnad mellan att inte kunna exakt när man får en "attack of opportunity" eller att inte veta att för att lyckas med en handling skal man slå d20+bonus >= svårighetsgrad.

Har oftast själv inga större problem med spelledare som inte kan alla smådetaljer i reglerna som ett rinnande vatten. Det är först när man inte kan reglernas "fundamenta" som det blir ett stort problem tycker jag. (Hur många kan egentligen säga att de KAN alla frivilliga regler till Eon t.ex???)

/Bjorn

 

[walium]

"Men allvarligt, jag vet faktiskt inte hur många gånger som spelledarens regel 1 och 2 hävdas som svar på onda spelare som inte gör som spelledaren vill. Det förekommer oftare på de specifika spelens forum, det medger jag, men även detta har haft sin beskärda del."

Och i princip alltid är det en eller flera som påpekar att de tycker att dessa regler är föråldrade. Du är inte ensam i din kamp mot det totalitära spelledarskapet.

"En bättre fråga är om det finns någon som tycker att det är kul att utsättas för spelledarens godtycke i den Heliga Ståryns och det Heliga Spelflytets namn. Det är fullt möjligt och till och med troligt, men jag är inte en av dem. Så om spelledaren är en sådan spelledare så är han förmodligen inte rätt spelledare för mig."

Hur många spelare och spelledare har du egentligen förbrukat under årens lopp? Är det så många som man får intryck av efter att ha läst dina inlägg eller är den riktige Krille lite mer tolerant än den kärve forum-Krille?

"Nej, men det är så enkelt att en spelledare antingen kan reglerna i sitt spel eller att han inte kan dem. Och om spelledaren inte kan dem är antingen reglerna för krångliga eller spelledaren för lat. Eller möjligen båda. "

Hur vet man då vilket som är vilket? Visst kan man ställa upp det sådär men jag menar ändå i grund och botten att det är sällan som spelledaren är uppebart hopplöst dålig eller ett fantastisk underbarn. De flesta kan bli och blir bättre om de får chansen. Därför tycker jag att det är fel att kategoriskt döma ut dem hela tiden. Spelledaren är lat, sparka ut honom ur gruppen. Spelarna hade inte skitkul under hela spelmötet sparka ut spelledaren. Spelledaren rälsade, sparka ut honom ur spelgruppen. osv, osv. Dock vill jag tillägga att de exempel ,som du vid ett flertal tillfällen dragit upp och som numera är välkända på forumet, är solklara fall av dåligt spelledarskap. Men det är dock sällan som det är så uppenbart.

 

[Johan K]

För min del så läser jag igenom reglerna såpass noga så att att jag har en hyfsad eller god koll på vad som gäller. Sen så känner jag efter om de passar mig eller inte. Kommer det sedan en disskution om regler så känns det som jag som Sl har företräde p.g.a att det är jag som är Sl & kör med MINA regeltolkningar.

 

[GrottrolletNaug]

Min regelogillande SL

Min SL är tämligen oförtjust i regler och vi spelar Eon
Oförtjust i regler, men han älskar Mundana, det är därför vi spelar Eon. Har ju iofs tagit ett krafttag och lärt sig det mest grundläggande stridssystemet. Men det avancerade stridssystemet har han endast ögnat på. Magisystemet har han lite bättre koll på men han är långt ifrån att bemästra det.


Hans lösning är som följer:
"En regel kommer inte användas förrän en spelare påpekar den."


Detta får en lite lustig effekt i spelgruppen. Vi har fyra spelare varav två kan reglerna mycket väl och två kan dom nästan inte alls. De två som kan dom spelare magiker och bard, de två som inte kan dom spelar präst och riddare.

De "regeltunga" yrken är traditionellt krigaren och magikern. Så jag som spelar magiker kan sitta och opta väldigt mycket. Nu gör jag inte det så där hemskt mycket, ty jag är förtjust i att låta min karaktär kunna göra andra saker än kasta stora eldbollar (typ prata en kasse språk, ha lite kunskapsfärdigheter och kunna kasta många små magiska besvärjelser).

Den lustiga effekten blir som den, att när strid nalkas och riddaren ska slåss så sitter jag och killen som spelar barden och coachar killen som spelar riddaren. Med varsin kopia av regelboken så sitter vi och bläddrar efter obskyra regler som kan användas till hans fördel medan han mest håller tummarna

"Ställ dig på bordet, du får –Ob1T6 att anfalla honom!"
"Gör kvicka anfall, han får svårare att parera då enligt den här regeln *pekar vilt i boken*"
"Hörrö Erik (SL) glöm inte bort att anteckna utmattning för motståndaren nu, våran strategi bygger på att trötta ut honom"

o.s.v.

Nu är inte strider så hemskt relevanta i våran kampanj utan mest att betrakta som ett lite skoj action-moment. Så så det är inte lika allvarligt som det låter.


/Naug, går och äter lunch

 

[Krille]

"Och i princip alltid är det en eller flera som påpekar att de tycker att dessa regler är föråldrade."

Jo, jag vet. Jag brukar vara en av dem.

"Hur många spelare och spelledare har du egentligen förbrukat under årens lopp?"

Inte inräknat alla de konventsspelledare som jag har råkat ut för och som jag inte har kunnat ha någon kontinuerlig erfarenhet av, rätt många. Fast det beror oftast på att de flyttar från stan efter avslutat utbildning. Men det har förekommit ett par tre fall då jag har tröttnat på spelledaren av ovan nämnda skäl och helt enkelt lämnat spelgruppen.

"Hur vet man då vilket som är vilket?"

Jag ska inte hänfalla åt argumentet "det vet man" - det vore att komma för billigt undan. Den riktlinje som jag har är att de regler som används (inklusive specialfall) ska kunna sammanfattas på en eller två A4-sidor.

Så varför denna mängd? Jo, därför att mer än så är svårt att hålla i huvudet med bibehållen detaljnivå, och kräver pluggande och repeterande för att det ska sitta. Och jag tänker aldrig kräva av en spelledare att han ska råplugga för att kunna sitt regelsystem. Det vore för mycket till och med för mig.

Av samma skäl förordar jag att rollpersonernas bakgrund inte bör uppta mer utrymme än en halv A4, emedan mer än så är för mycket för de flesta spelledare att hålla i huvudet och i många fall ens orka läsa.

"Därför tycker jag att det är fel att kategoriskt döma ut dem hela tiden."

Då läser du mina inlägg som fan läser bibeln. Jag menar inte "sparka ut spelledarjäveln", utan snarare "skärp dig! du har ett ansvar, puckade spelledare!" Att jag ställer krav på spelledaren innebär inte att jag kastar ut honom direkt, utan att jag kommer att göra det om han inte skärper sig. Och jag kommer att tala om vad han felar på - till skillnad från många andra spelare som jag har pratat med. Det var en tråd om spelledare som inte fick kritik från spelledaren för ett tag sedan, och om jag inte minns fel så var Basenanji en del av den.

Det är inte bara att ge spelledaren chansen att bli bättre, utan även att tala om vad han ska bli bättre på. Utan den hjälpen så svamlar han mest i mörkret. Måhända att jag är bitsk och hetsk om den saken, men allvarligt talat, hellre bitsk kritik än ingen kritik.

 

[entomophobiac]

Och är det så ämlans mycket begärt att spelledaren ska kunna reglerna i spelet han spelleder?

Problemet är väl att mina spelare är alldeles för snälla, kanske. De klagar väldigt sällan över reglerna eftersom jag allt som oftast är antingen den som skrivit dem eller den som råkar ha grundboken i hyllan. Detta gäller nog nio av tio av de scenarier jag spelleder.

Och sedan tycker jag faktiskt det är rätt mycket begärt att SL ska kunna alla regler. Låt mig istället vända på det hela: är det så mycket begärt att spelarna ska kunna koncentrera sig på själva rollspelet istället för att grubbla över om de har en attack of opportunity eller om attacken de gjorde överskred SLPns traumatröskel? Spelar sådana saker någon roll i sammanhanget?

Regler ser jag som kosmetika, det är den gemensamma interaktiva berättelsen som är det väsentliga, därför är en regeltvist något som bryter flödet.

Så visst, jag kan förstå att du spyr galla över Den Heliga Storyn, men Det Heliga Spelflödet kommer det ändå finnas ett altare till i mitt hem.

Sedan om du finner mer nöje i att slå tärningar och veta exakt hur den eller den regelmekaniken fungerar, då tycker jag nog spel som Britannica är bättre lämpat än rollspel. Faktiskt.

 

[entomophobiac]

Och om spelledaren inte kan dem är antingen reglerna för krångliga eller spelledaren för lat. Eller möjligen båda.

För lat?

Det är nog bland det dummaste jag någonsin sett i forumet, faktiskt. Jag är månne lat, men mitt regelogillande handlar knappast om lathet - snarare om att det berättelsemedium jag föredrar inte fungerar lika bra om det finns femhundraelva regler att hålla reda på.

Jag menar, det finns skäl till att jag gillar spel som använder BRP och Unisystem. Två system som är snabba, enkla och otroligt lätta att modifiera. (Även om jag tydligen missade saker i M:UA.)

När jag köper ett spel så köper jag inte det om det står "fem nya raser, femtio yrken, bra stridssystem med tusen olika manövrer" på baksidan. Varför? För att det intresserar mig inte. Jag har redan sett olika versioner av samtliga.

Står det däremot ett trevligt koncept på baksidan som förklarar vad spelet går ut på så kan jag köpa det oavsett hur vedervärdigt systemet är.

Så det handlar tamigtusan inte om lathet, snarare om preferenser. Och själv föredrar jag spel som inte kräver miniräknare.

 

[Krille]

"Och sedan tycker jag faktiskt det är rätt mycket begärt att SL ska kunna alla regler."

Det beror helt klart på regelsystem. När det gäller Rulewaster och AD&D så håller jag med dig. När det gäller Mutant: Undergångens Arvtagare, Star Wars d6 eller Usagi Yojimbo så är det inte för mycket begärt.

"Låt mig istället vända på det hela: är det så mycket begärt att spelarna ska kunna koncentrera sig på själva rollspelet istället för att grubbla över om de har en attack of opportunity eller om attacken de gjorde överskred SLPns traumatröskel? Spelar sådana saker någon roll i sammanhanget?"

Det kan mycket väl göra det: om min rollperson kilar vidare på grund av att spelledaren sket i min attack och opportunity eller spelledarpersonens traumatröskel så berövar det mig mitt bidrag till den gemensamma interaktiva berättelsen. Jag vet inte hur det är med dig, men jag ser interaktionen och samberättandet som mer heligt än spelflytet. Jag kan inte vara interaktiv eller gemensam i en berättelse om jag är död*, men ett tillfälligt avbrott i flödet är per definition tillfälligt.

Dessutom undrar jag hur ni gör med pissepauser, matpauser, telefoner, syskon, det faktum att ni sitter i en soffa och inte är era rollpersoner och andra saker som bryter flödet i ståryn.

* Tja, såvida vi inte spelar spelar Wraith då, fast det är väl mest undantaget som bekräftar regeln...

 

[entomophobiac]

Dessutom undrar jag hur ni gör med pissepauser, matpauser, telefoner, syskon, det faktum att ni sitter i en soffa och inte är era rollpersoner och andra saker som bryter flödet i ståryn.

Tja, sådana saker är till skillnad från regler ofrånkomliga. Det går att tumma på regler. Det går också att tumma på spelledarens intentioner. Men börjar man tumma på spelmötets integritet genom att ifrågasätta saker och ting - då blir det enligt mina erfarenheter inte heller särskilt roligt.

Jämför det med fotbollsmatchen där klacken börjar slåss för att domaren ansågs ha dömt fel. Spelar det egentligen någon roll? Är det inte bättre att konstatera att domaren dömde fel och fortsätta utan att dämma upp flödet med en och en halv timme regelkäbbel?

Kort sagt: jag gillar respekt. Både för spelare och spelledare. Detta innebär att spelledaren kan rätta sin bild av situationen om spelarna påpekar uppenbara brister, men också att spelarna kan tumma på reglerna för att flödet inte ska brytas.

Det är, som jag påstått tidigare, roligare att övervinna hinder än att gnälla bort dem. Oavsett om man har rätt eller ej.