Krickdala Rehabilitera enter

[Sinisa_]

Jag älskar Tolkien, även om det var decennier sedan jag faktiskt läste böckerna. Och ju mer jag snickrar på Tistelriddare, ju mer uppskattar jag hur elegant han omvandlar traditionella sagor och myter till en sammanhängande, mysig, och urgammal värld; ofta sitter jag och grubblar på hur jag ska lösa ett eller annat, till exempel hantera en viss miljö eller arketyp — havet, älvor, drakar — bara för att inse att Tolkien redan har gjort det på ett mer eller mindre perfekt sätt, för en viss lågmäld sorts fantasy som jag tänker att Tistelriddare också rör sig i.

Nu till enterna. Man älskar dem, såklart. Oceaniskt långsamma, envisa levande träd. Skogens herdar. Fast någonstans tror jag att jag önskar att de inte hade ben och vandrade omkring, för det känns som att det reducerar det mytiska och majestätiska i träd, och gör dem mer till ”trädgolems”, ”trädjättar”. Jag vet inte, jag letar nog bara efter en egen ingång, ett sätt att göra något eget och lite annorlunda av träden, i min egen storskog. För jag har kommit på, nu när jag i stort sett är klar med fåglarna och multiversum och dödsriket och amfibiernas uråldriga rike, att det första äventyret i ett sagospel såklart måste utspela sig just där: i den täta, knarrande, susande skogen i norr.

Här är mina tankar och frågor om träd.

*

Träd är uråldriga. Deras kraft kommer från deras orörlighet och ålder. Träd är som levande berg.

Bärnsten är magisk, för den härbärgerar trädens långsamhet och stilla styrka.

Poetiskt lagda smådjur med brustna hjärtan knyter pilträdskvistar till kransar och kronor; sorgkung, sorgdrottning. Det griper tillbaka på en halvt bortglömd föreställning om att de första pilträden en gång var levande varelser som förvandlades till träd av sin sorg. Kanske var de en gång en sorts gudar; kanske tillhörde de det släkte av urtidsjägare som blev till rösefolket; kanske var de första pilträden de jägare som lämnades kvar när deras syskon och familjemedlemmar trädde ner under marken och förvandlade sig till odödliga vålnader.

Det finns träd som drömmer. Alla som sover under dem drömmer samma dröm, och möts i drömmen. Smådjur drabbade av förbjuden kärlek söker ibland upp sådana träd, för att gifta sig i sina drömmar, då de inte kan göra det i verkligheten. Men vilken sorts världar drömmer träden om? Kanske bara stora susande skogar.

Hur gör träd för att skydda sig från yxhugg och eld? Nog finns träd vars grenar och rötter kan komma till liv, och slingra sig runt varelser som kommer i närheten, men det känns just lite ”entigt”, lite ”stryparträdsaktigt”. Jag älskar det inte.

Jag tror att träd som är levande är kraftfulla telepater, även om ingen i spelvärlden Annwyn skulle använda det ordet om dem, och även om deras tankar är så främmande att man kanske inte skulle förstå dem som kommunikation, eller som tankar, utan snarare som — vad? Galenskap, smärta? Om träden lever mycket långsammare kanske man blir liksom förstenad, paralyserad, under flera år, medan träden uttalar en enda mening? Skogssjukan -- det känns nästan som att det fanns sådant hemma i Småland -- "Han gick till skogs och blev tokig. Nu ligger han bara hemma och stirrar upp i taket, som om han lyssnar på någon röst som ingen annan hör."

Vid kanten till en ekande ravin, djupt inne i urskogens snår, står ett stort pilträd. I dess stam öppnar sig en mörk mun, nästan som en strömvirvel av kvistar och löv. Det sägs att det är en port till dödsriket, men i själva verket är det — en världsbrunn? Antagligen.

Det finns läketräd, som suger i sig sjukdomar och skador om man utför en ritual där man knyter sitt liv till trädet, och under ritualen ger trädet samma skada, symboliskt eller konkret, som man själv bär på: man skär av en gren, droppar gift eller blod och var på dess rötter. Sedan läker man i takt med att trädet läker sin skada. På så sätt kan man faktiskt få tillbaka en förlorad svans eller tass. Men ens liv är å andra sidan för evigt knutet till trädet: om hösten och vintern blir man långsam och kraftlös och verkar nästan död, och tappar stora tussar päls.

Det finns legender om jättelika, svarta granar, djupt inne i skogen, som gett livet åter åt de döda. Dessa återupplivade varelser — ja, vad? Luktar granbarr? Lever bland de sina i sju år, men måste sedan återvända till skogen, och bli till en mörkare version av ”skogens herdar”? En sorts halvt vandöda, halvt ”Lasarusaktiga” Vidstigefigurer.

Jag har en tanke om att det i någon sorts mytiskt, ”atlanteanskt” förflutet fanns åtta magiska torn i världen, som kodifierade Skimret — ”kraften” — till formella besvärjelser, som många traditionella trollkarlar fortfarande använder, trots att tornen sedan länge har raserats.

Det gröna tornet, som har att göra med just Grönt Skimmer — växtlighet, helande, animism — var, enligt legenderna, levande, och blommade och spred frön varje sommar, och jag undrar om det finns något mystiskt och majestätiskt med att just ”det gröna Atlantis” är det enda som finns kvar i världen, i form av vissa träd, eller i form av själva skogen.

Ofärdiga tankar. Är såklart, som alltid, hemskt tacksam för infall och feedback. Gärna sådant som kan göra "storskogen" spelig och dynamisk, på olika sätt.

 

[Cybot]

Har någon andats in ett urträds pollen så har trädet etablerat en länk. Skogssjukan som gör folk vilda och asociala. Huggarskräck som ibland drabbar skogshuggare (kanske precis när de är på väg att sätta yxan i ett urträd eller dess favoriter) som driver dem galna av fruktan och kan få dem att springa iväg, ylande i okontrollerad fasa tills de kommer utanför grenarnas skugga.

Det är kanske också här vi hittar "dryader", smådjur som ett träd har fattat tycke för, bundit till sig och gett lite av sitt långa liv och stilla styrka, som lever i närheten av sitt träd och sköter om det. Päls som blir grönaktig och kanske blir en aning barr-lik.

För övrigt när det gäller "återupplivade" smådjur. Uråldriga träd är ju ofta kloner (som Old Tjikko, en gammal gran. Stammen är några hundra år, rotsystemet är över 9500 år gammalt). Är det verkligen smådjuret som har återupplivats, eller är det en trädklon med smådjurets minnen och känslor?

 

[Dimfrost]

Hur gör träd för att skydda sig från yxhugg och eld? Nog finns träd vars grenar och rötter kan komma till liv, och slingra sig runt varelser som kommer i närheten, men det känns just lite ”entigt”, lite ”stryparträdsaktigt”. Jag älskar det inte.

Jag tror att träd som är levande är kraftfulla telepater, även om ingen i spelvärlden Annwyn skulle använda det ordet om dem, och även om deras tankar är så främmande att man kanske inte skulle förstå dem som kommunikation, eller som tankar, utan snarare som — vad? Galenskap, smärta? Om träden lever mycket långsammare kanske man blir liksom förstenad, paralyserad, under flera år, medan träden uttalar en enda mening? Skogssjukan -- det känns nästan som att det fanns sådant hemma i Småland -- "Han gick till skogs och blev tokig. Nu ligger han bara hemma och stirrar upp i taket, som om han lyssnar på någon röst som ingen annan hör."

Svarar du inte på frågan i första stycket i i det andra?

Men vilken sorts världar drömmer träden om? Kanske bara stora susande skogar.

Eller något oerhört främmande, något som förhåller sig till en verklig skog som en miljonstad förhåller sig till en liten by. Inte bara större, utan något oerhörda gånger mer komplext.

Sedan undrar jag om inte träden kan fungera som kollektiva organismer, också, inte bara att de ibland är kloner utifrån samma rotsystem som Cybot var inne på, utan att de snor ihop sina rotsystem, och lever i symbios med underjordiska svamporganismer, och därför är ett slags komplicerat system som utbyter information och där det är oklart var en individ slutar och nästa tar vid.

 

[Cybot]

Sedan undrar jag om inte träden kan fungera som kollektiva organismer, också, inte bara att de ibland är kloner utifrån samma rotsystem som Cybot var inne på, utan att de snor ihop sina rotsystem, och lever i symbios med underjordiska svamporganismer, och därför är ett slags komplicerat system som utbyter information och där det är oklart var en individ slutar och nästa tar vid.

Kan väl tänka mig att skogar kan variera mellan 100% dumskog till platser där skogen har blivit lokalt medveten (bokar kring en förtrollad glänta, en mörk tjärn där granarna växer så tätt att de nästan trycker sig mot varandra, en lite höjd med en uråldrig ek) till viskande skogar där alla träd är en del av en telepatisk koloni, kanske inte alla är vakna träd men till och med dumträd har en slags sovande intelligens.

Den sistnämnda tänker jag mig är platser där till och med ugglor flyger med försiktighet.

 

[Leon]

Coolt. Tycker att det är väldigt snyggt eko av Tolkien (Hourner, Old man willow - och någon sorts eko av Telperion och Laurelin i den gröna pelaren) samtidigt som det har de där Myazaki-aktiga nästan lite lovecraftianska dragen.

 

[lupmet]

Håller med om att trädgolemer inte är så roliga, men uråldriga träd som lever länge har också gott om tid och de kan flytta sig genom att skjuta ut rötter så att säga "dra" sig emot en ny plats. Trees that can walk up to 20m per year - BBC Travel

 

[Sinisa_]

För övrigt när det gäller "återupplivade" smådjur. Uråldriga träd är ju ofta kloner (som Old Tjikko, en gammal gran. Stammen är några hundra år, rotsystemet är över 9500 år gammalt). Är det verkligen smådjuret som har återupplivats, eller är det en trädklon med smådjurets minnen och känslor?

Åh, så bra.

"När lille Tigo blev biten så illa att han dog, visste vi inte vad vi skulle ta oss till. Vi tog honom till svartgranen. Vi vet att korparna har förbjudit det, och vi blir väl bannlysta om de får veta det, men vi ville ha tillbaks vår lille pojk. I fyra dagar gick vi med honom invirad i löv och filtar, över mossa och stenar, allt djupare in i skogen. Och så gjorde vi som sagorna sa att man skulle göra. Vi grävde ner honom vid den stora, susande granens rötter. Jag minns att jag tittade upp i trädet. Stammen, alldeles fjällig och svart, som drakpansar. Barren och grenarna som skuggade himlen. Jag satte en liten vit sten över graven, för att... ja, jag vet inte. Jag trodde väl inte att det skulle fungera, egentligen, och jag ville ha en plats att komma tillbaka till. Så gav vi oss av hem. Och efter sju dagar, precis som i sagorna, så knackade det på dörren, och där stod han, vår lille pojk, och ville bli insläppt. Han hade svårt att minnas ett och annat, men han var levande, och han var hemma.

Jag vet inte varifrån infallet kom. Kanske tyckte jag att det var nåt underligt och lite fel med pojken. Med hans lukt och röst. Två år efter händelsen återvände jag till svartgranen. Och stenen stod där jag lämnat den. Och när jag grävde upp graven, då låg pojkens ben där, precis där vi lämnat dem. Så vem var det i så fall som gick hemma på gården med oss?

De säger att folk som svartgranen väckt bara stannar hos de sina i sju vintrar, och sen måste sig av, in under trädens kronor. Bli till skogens herdar, för att återbetala skulden. Jag brukade bäva inför dagen när lille Tigo skulle ge sig av igen, efter att vi en gång fått tillbaka honom. Och nu går det istället inte en dag utan att jag tittar på... saken som ser ut som Tigo, och som sover i Tigos säng, och tänker att den dagen inte kan komma snart nog."

 

[Sinisa_]

Eller något oerhört främmande, något som förhåller sig till en verklig skog som en miljonstad förhåller sig till en liten by. Inte bara större, utan något oerhörda gånger mer komplext.

Sedan undrar jag om inte träden kan fungera som kollektiva organismer, också, inte bara att de ibland är kloner utifrån samma rotsystem som Cybot var inne på, utan att de snor ihop sina rotsystem, och lever i symbios med underjordiska svamporganismer, och därför är ett slags komplicerat system som utbyter information och där det är oklart var en individ slutar och nästa tar vid.

Jag tror att alla träd drömmer samma dröm, om en ändlös, susande urskog. Svagt lysande sporer och insekter svävar i dunklet under de tunga lövkronorna. Marken består av rötter, mossa, krälande insekter, och under marken finns bara mer skog, ytterligare stammar och grenar.

Den gröna drömmen är trädens gemensamma medvetande. På något plan är de alla del av samma kollektiva organism, samma långsamma, lite melankoliska, underliga tanke.

Om man somnar under vissa, mycket starkt drömmande träd, hamnar man inte i sin egen dröm, utan i den gröna drömmen.

Jag tror att det frö ur vilket rösefolket önskade fram älvorna kom ur den gröna drömmen. Och jag tror att andra varelser också kan komma därifrån. Vildare, mer skrämmande sådana.

 

[afUttermark]

Jag brukade bäva inför dagen när lille Tigo skulle ge sig av igen, efter att vi en gång fått tillbaka honom. Och nu går det istället inte en dag utan att jag tittar på... saken som ser ut som Tigo, och som sover i Tigos säng, och tänker att den dagen inte kan komma snart nog."

Fy, vad läskigt inte riktigt Krickdalamys. Me like.

 

[afUttermark]

Finns det dumdjur i skogen?

 

[Sinisa_]

Skogssjukan som gör folk vilda och asociala. Huggarskräck som ibland drabbar skogshuggare (kanske precis när de är på väg att sätta yxan i ett urträd eller dess favoriter) som driver dem galna av fruktan och kan få dem att springa iväg, ylande i okontrollerad fasa tills de kommer utanför grenarnas skugga.

Jag tror att det kanske ska vara mer "mystiskt" och bortomvärldsligt än pollen. Att det är trädens tankar. Deras drömmar. Fast de kanske blåser i vinden som pollen, i och för sig.

Men, alltså älskar att det finns något som heter skogshuggarsjukan, som är patologisk skräck för träd, som drabbar folk som råkat sätta yxan i fel träd. Och en annan sjukdom som gör dem letargiska, får dem att bara ligga hemma i sängen i åratal, och sedan ibland vakna upp och... veta saker om skogen. Det känns som att det här kan skrivas som en in-game-text, typ en journalanteckning från någon som tar hand om såna här stackare på ett improviserat sanatorium i ett gammal grodslott en dagsresa söder om Krickdala, och som framkastar och halvt om halvt avfärdar just olika teorier om pollen och vibrationer, och avslutar med: "Jag drar mig för att nedteckna dessa ord, men jag tror att det som hänt alla dessa stackars själar, är att de smittats av trädens... tankar. Av skogens stora, gåtfulla dröm."

 

[Sinisa_]

Kan väl tänka mig att skogar kan variera mellan 100% dumskog till platser där skogen har blivit lokalt medveten (bokar kring en förtrollad glänta, en mörk tjärn där granarna växer så tätt att de nästan trycker sig mot varandra, en lite höjd med en uråldrig ek) till viskande skogar där alla träd är en del av en telepatisk koloni, kanske inte alla är vakna träd men till och med dumträd har en slags sovande intelligens.

Den sistnämnda tänker jag mig är platser där till och med ugglor flyger med försiktighet.

Ja. Stora delar av storskogen är bara vanlig, susande skog, som kan vara nog så kuslig när den växer tät och vild. Men så, när man går där i snåren och ormbunkarna, börjar man få en känsla av att vara onaturligt dåsig och trött, och stegen känns tröga och tunga, och man märker att man gått i cirklar. Man tycker sig minnas en stor ek, som man passerade. Om man bara hittar tillbaka till den, så kommer man vara på rätt väg igen. Eller? Man minns inte. Gräs och kvistar snor sig kring stövlarna, som för att hålla fast en. Och man tycker att något kallar på en, djupt nere i bröstet, en röst som både kommer inifrån en själv och oändligt långt bortifrån. Och så ser man den, till slut, i en glänta: en väldig, förvriden ek, vars krona susar och viskar. Den kallar på en, och man vill lägga sig och sova en stund i skuggan under dess grenar...

*

Jag tänker att med tanke på att storskogen också rymmer älvornas boningar, och rösefolkets stencirklar, och vanliga rövargäng med bågskjutande vilda, lömska vesslor och rävar och illrar som inte har tagit Barfotakungens löfte, och alltså inte alltid nöjer sig med att råna förbipasserande resenärer, utan då och då faktiskt tillagar och äter upp dem, så räcker det med att skogen bara på enstaka, rätt väl definierade platser, är såpass vaken att smådjuren kan uppfatta och påverkas av det.

 

[Sinisa_]

samtidigt som det har de där Myazaki-aktiga nästan lite lovecraftianska dragen.

Det var det finaste jag hört sen jag konfirmerade mig!
Jag konfirmerade mig visserligen inte, men... tack! Mizayaki är ju en av spelets stora inspirationskällor, i synnerhet i sitt sätt att hantera de fantastiska elementen och ge dem en viss på samma gång kuslig och lite melankolisk ton.

 

[Leon]

Det var det finaste jag hört sen jag konfirmerade mig!
Jag konfirmerade mig visserligen inte, men... tack! Mizayaki är ju en av spelets stora inspirationskällor, i synnerhet i sitt sätt att hantera de fantastiska elementen och ge dem en viss på samma gång kuslig och lite melankolisk ton.

Ja, kanske lite Per Åhlin (resan till Melonia) också kanske?

Myazakiinspirationen märks

 

[afUttermark]

skogen måste ju vara hem åt all sköns insekter. Tusenfotingar och gråsuggor. Hästmyror och bålgetingar. Insekter är ju sådär lagom roliga om man är en hasselmus

 

[Sinisa_]

Fy, vad läskigt inte riktigt Krickdalamys. Me like.

Det är ju precis det som är Krickdalamys. Nej, det är det väl inte. Mardrömsbränsle åt dottern.

Finns det dumdjur i skogen?

Just nu ser taxonomin i Annwyn ut såhär:
Alla däggdjur och amfibier är intelligenta, kan tala, och bär kläder. Vargen är en mytologisk best. Han och hans avkomma, ulvarna och varulvarna, är, ja, de är någon egen kategori som jag inte riktigt har tänkt på än.

De största däggdjuren är egentligen rävar, och inte ens de är riktigt så stora som de är i vår värld, i relation till till exempel möss och insekter. Det finns inga hov- eller klövdjur. Inga grisar, hjortar, etc. Sådana fanns i någon mån i urtiden, men utrotades av en sorts istidsjägare, som senare begick ett kollektivt, magiskt självmord och blev odödliga vålnader -- rösefolket.

Bland däggdjur som är rovdjur som äter andra däggdjur -- dvs vesslor, rävar, osv -- har de som lever bland andra smådjur avgett något som kallas för Barfotakungens löfte, vilket betyder att de inte äter andra djur som kan tala. Men i storskogen finns förvildade varianter av sådana djur, som fortfarande går runt i kläder och använder verktyg och talar, men som helt enkelt äter möss, råttor, sorkar, osv.

*
Bland kryp, fåglar, fiskar och reptiler finns det högre och lägre ordningar. De lägre krypen, fåglarna, fiskarna och reptilerna är egentligen dumdjur: flugor och arbetsmyror, maskar, spindlar, makrillar, abborrar, kopparödlor och stora ekoxar som drar kärror, kameleonter som sorkarna i östern rider på, sparvar och duvor och så vidare. De kan ibland lära sig ett ord eller två av smådjurens tal, och i synnerhet kan alla fåglar lära sig enkla spel, och kan räkna, och så där. Men de är dumma. Möjligen ska fåglarna bort ifrån den här kategorin, det är lite oklart än.

De högre insekterna, fåglarna, fiskar och reptilerna är intelligenta, men främmande i sin intelligens på olika sätt. Insekterna och fiskarna är mest främmande. Bidrottningar, myrdrottningar, trollsländor, kanske någon sorts "kungssyrsor" och stora fjärilar; varianter av "jättespindel", antagligen; gamle gubben malfisk på flodbottnen, etc. De gör upp planer, har ambitioner, önskningar, skriver poesi, bär ibland klädesplagg av typen plommonstop eller halsduk, röker kanske pipa, osv. Möjligen blir vissa lägre djur högre djur helt enkelt när de blir mycket gamla. De högre fåglarna är förstås ugglor, korpar, hökar, alla sådana arter. Påfåglar osv.

Och alla sorters djur finns i riklig mängd i storskogen.

 

[lupmet]

"Där upp ligger Gamla Mor Anna stuga. Akta dig för henne – om hur hör henne muttra måste du sjunga sången jag lärt dig, lova mig det? – alla aktar sig för henne, även träden. Uppe vid hennes stuga kan den modige se hur träden tycks undvika stugan, de har dragit sig undan, undan ifrån Gamla Mor Anna och hennes stuga."

 

[folketsfiende]

Har lurkat i dessa trådar ett tag nu, och allt detta låter fantastiskt! Det är mycket stämningsfullt, och inspirerande. Jag har försökt hitta någon huvudtråd, där helheten sammanfattas, men har gått bet. Finns det någon sådan? Vad kommer att hända med detta material när det är "klart"?

 

[Sinisa_]

Har lurkat i dessa trådar ett tag nu, och allt detta låter fantastiskt! Det är mycket stämningsfullt, och inspirerande. Jag har försökt hitta någon huvudtråd, där helheten sammanfattas, men har gått bet. Finns det någon sådan? Vad kommer att hända med detta material när det är "klart"?

Hej och tack! Det finns nog ingen huvudtråd riktigt. Däremot arbetar jag just nu mot att få klart ett samlingsdokument för spelet, eller i alla fall för världen. En beta-beta kallar jag det. Den texten är inte så långt ifrån att vara klar. Den är i första hand tänkt att användas av mig själv när jag spelar med dottern och frun, men jag kommer att göra den i alla fall lite halvtillgänglig för andra -- jag tänker att man kommer kunna få filen om man skickar ett pm här. Jag meddelar när den är klar. Äter väl en liten lämplig bakelse och lägger upp ett meddelande här.

Jag drar mig för att göra texten fullständigt offentlig, typ bara slänga upp en öppen länk till ett dokument här, för jag har nog trots allt i bakhuvudet att jag vill göra ett eller annat professionellt med alltihop, förr eller senare. Antagligen senare. Men räkna alltså med att det kommer finnas ett samlingsdokument som man kan hojta efter om en knapp månad!

 

[Sinisa_]

skogen måste ju vara hem åt all sköns insekter. Tusenfotingar och gråsuggor. Hästmyror och bålgetingar. Insekter är ju sådär lagom roliga om man är en hasselmus

Ja, verkligen. Fast jag försöker tvinga mig själv att skriva i nån sorts harmonisk riktning, också. Det märks inte här förstås. Men jag tänker att insekterna mest bara surrar runt och är vänliga och förunderliga, och att de enda konflikter som egentligen finns är sådana som ligger direkt inbakade i äventyden, på nåt sätt. Jag överväger att låna något från Wanderhome, och göra slumptabellerna som inte är olika fiender, utan typ:

- "Ni kommer till en skogstjärn, och när ni böjer er fram för att dricka av det klara vattnet, ser ni era egna spegelbilder. Alla som berättar vad de tänker och känner när de ser sig själva reflekterade i den dallrande ytan, får ett extra Ödespoäng. Förvånar det dig att du är så gammal, eller att du ser så sorgsen ut, eller blir du varm i hjärtat därför att du ser hur lik du är din mamma, som har dött?"

- "En storm av trollsländor svirrar förbi er vid flodstranden. Beskriv hur du försöker tala med dem, och kanske mata dem med socker, och hur de reagerar på din vänlighet, för att få ett extra Ödespoäng."

Alltså jag vet inte vad Ödespoäng är, jag bara drar till med nåt.

Jag spelar ju med min dotter, och hennes lösning på problem är aldrig att slåss, utan att lösa saker genom att vara snäll och generös, och eftersom jag själv ju är lagd åt Lovecraft och mysskräck och egentligen bara kan konstruera berättelser utifrån konflikter, blir det en rätt fin, absurd blandning.

Men jo, det är fullt med tusenfotingar, bålgetingar och gråsuggor och annat i storskogen...