Träden i skogen minns. Mycket långt tillbaka. I sorg och vrede över de träd som fällts för att bli ved och skepp. Även för mycket längesen. Stubbarna vilar och sörjer i sin avhuggna smärta. Kanske vill några av träden i skogen hämnas?
Måste ett fällt träd var sorg? Träd borde vara medvetna om livets kretslopp: deras löv förmultnar och ger dem näring nästkommande år. De är nog snarare sorgsna över de träd som fälls och förs iväg för att bli skepp eller hus då de inte kommer förmultna och ge sina frön mylla att gro i.
De kloka som bor nära en stor skog bär gärna ut spisens aska och sprider den i skogen istället för att sprida den på sina åkrar av respekt för skogens träd.
Vad vill Gubben Skördekniv? Vad skulle hände – eller inte hända – om någon kom med yxan och lyckades fälla granen? Vilka skeenden skulle utebli om så skedde? Som han är nu är han bara en intressant berättelse för spelledaren men vad skall spelledaren använda Gubben till?
Väldigt bra alltihop.
Jag tänker följande.
Ålderträden skyddar sig visserligen från yxa och hugg med en sorts telepatisk attack -- "Skogshuggarsjukan" -- men jag har nog aldrig riktigt köpt föreställningen att träd sörjer träd som huggs ner, eller hatar dvärgar och orcher för att "de kommer med yxor och hugger ner oss". Alltså, om
jag var ett träd så skulle
jag tänka så, och i Sagan om Ringen funkar det fint. Men i Annwyn så vill jag poängtera att det är
träd som är träd, och jag tänker att de är annorlunda än oss på följande sätt:
1. På ett sätt är deras tidsuppfattning oerhört mycket
långsammare: i den mån de agerar i världen har de ett mycket längre perspektiv än djur och människor: där vi planerar för nästa år, planerar de för nästa århundrade; där vi tänker på vår ålderdom som något som kommer om tio år, tjugo, eller kanske femtio år, så tänker de på själva världens slut. Det gör deras "handlingar" främmande och märkliga för oss, ungefär så som en vuxens handlingar ser ut för ett väldigt litet barn. Min treåring och jag kunde till exempel ha ett sånt här samtal:
"Är det min födelsedag imorgon?"
"Nej. Det är långt tills dess."
"Efter imorgon?"
"Nej. Din födelsedag kommer om många, många dagar. Först ska det bli vinter igen, och sen vår, och sen sommar."
"Hur många dagar är det?"
"Det är flera månader."
"Vad är en månad?"
Och ungefär sådär tänker jag att djurens samtal med träden skulle låta, fast vi skulle säga:
"Hjälper ni oss om tio år? Hundra år? Om tusen år?"
"Nej, nej. Försök förstå det såhär, lilla sork. Först ska den stora isen komma åter, och sedan ska värmen komma tillbaka. Och när sedan den stora isen kommer igen, för femte gången i världens historia, då kommer vi att hjälpa smådjuren i kampen mot mörkret, och då kommer allt bli bra, bara vi gör det vi ska nu, idag. Ha inte så bråttom."
Och ett smådjur som har sugits in i trädens tid, och handlar utefter trädens tankar och planer, skulle verka kontraproduktiv, galen, träaktigt envis, seg och tålmodig.
Möjligen skulle trädens tankar också ha en kaosmatematisk aspekt; de skulle så att säga kunna ha en instinktiv känsla för fjärilseffekten.
Och nu ser jag att medan jag suttit och skrivit detta har
@Genesis skrivit följande fantastiska tanke som ju tangerar de tankarna:
Jag har en gammal spelidé där rollpersoner får otroliga krafter av att utföra uppdrag från främmande, uråldriga, utomvärldsliga gudar. Grejen är just att deras agendor och viljor är just så främmande att det för människor är rakt av omöjligt att ens förstå. Någon ska bygga en enorm pelare av sten, en annan ska grunda en religion som dyrkar en ung matbespisningstant i Sibirien, en tredje förgifta en hel skog med kärnavfall, en fjärde sätta stopp för någon som håller på att samla en enorm hög av använda tofflor. Alla dessa saker har någon sorts mening eller poäng, får man förmoda, i de här gudarnas outgrundliga sinnen, men kan i spel lika gärna slumpas, för de har ingen logik som en människa kan förstå.
Så man kan ju göra något sådant. Att Gubben kan ha en vilja, försöka göra något, som för smådjuren och alla som har någon sorts vanligt förstånd verkar helt menlöst eller vanvettigt, och det går inte att på något sätt kommunicera med Gubben på ett sätt som gör att man kan förstå varför den vill det här, eller vad konsekvenserna blir, om några alls, för alla andra.
Det där uttrycker mycket bättre vad jag själv famlade efter. Jag tycker om idén med handlingar som framstår som surrealistiska, nästan som konstverk, därför att deras konsekvenser utspelar sig i en annan tidsskala än den mänskliga (eller i det här fallet, djuriska). Jag tror inte jag kan göra något av det följande, men jag har en känsla av att det skulle vara fint om växter som blommar -- som alltså har färgglada kronblad -- har en bättre känsla för fjärilseffekten, dvs för vilka "tokiga" små handlingar som kommer förändra den avlägsna framtiden -- och att mycket gamla träd, istället har en bättre känsla för den djupa tiden, för hur världen var för miljoner år sedan, och hur den kommer vara efter nästa istid, och planerar utefter det; typ att deras mål är att det ska finnas tillräckligt med näringsrik jord i en viss dal.
I Revelation Space, som jag ofta återkommer till, finns en ras av aliens som programmatiskt utplånar allt annat avancerat liv i galaxen, därför att det är det enda sättet att bevara
möjligheten till liv i en avlägsen framtid; om stora, rymdfarande civilisationer har förbrukat allt väte och helium kommer livet, när två galaxer kolliderar om miljoner miljoner år, inte kunna fortsätta alls. Så kanske har träden ett konkret mål i ett sånt perspektiv, som också får dem att vilja göra något mer konkret men "bortom-moraliskt" i världen, nu? Vad det skulle kunna vara vet jag inte. Något trädigt och mystiskt.
Nå. Nu behöver jag bara veta vad träden vill åstadkomma på andra sidan nästa istid. Näringsrik jord? Frön som bevarats? Koldioxid i luften? Känns som att jag behöver surra runt på wikipedia inatt för att se om jag hittar nåt i vetenskap eller myt.
*
Och dessutom, en andra aspekt:
2. Delar av träden föds och dör ju varje år, med årstidernas skiftningar, på ett sätt som nästan för tankarna till buddhism: död och återfödelse i ett ständigt kretslopp. Lidandets hjul. Vad det betyder för deras moral och vilja vet jag inte, men nog har det någon inverkan på dem; liksom det faktum att de ibland hänger ihop med rötterna och sådär, och inte riktigt förstår sig själva som individer. Kanske talar de om ett kosmiskt hjul, eller en kosmisk ring. Ringar inuti ringar.
Om inte annat så kanske våld för dem är att skada eller förstöra någontings rötter, inte att döda en individ, eller en "kropp". Och därför kan de både lite slarvigt döda och använda andra djur, och -- och det här gillar jag -- om de verkligen vill straffa eller skada någon, så
gräver de upp dennes rötter; vad det skulle innebära för ett djur vet jag inte, men jag tror inte att det är något trevligt. Utradera dennes familj och förflutna? Kanske. Det är i alla fall en lite mysryslig och framförallt spelig tanke. Att trädens agenter -- nån sorts halvgalna druider -- skulle smyga omkring och utplåna alla spår av någon i böcker och foton, och kanske också döda hans eller hennes förfäder om de lever, och rasera skolan där han gick, och bedriva krig mot den ideologi han tillhörde, och så vidare; därför att det är så de tänker sig att de "dödar" någon; att bara göra sig av med en individ är som att knäcka en gren på ett träd: en ny, likadan filur kommer ju att växa fram om ett par år, och upprepa dårskapen som fick honom straffad till att börja med.