Krickdala Rehabilitera enter

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,738
Location
Helsingborg
De högre insekterna, fåglarna, fiskar och reptilerna är intelligenta, men främmande i sin intelligens på olika sätt. Insekterna och fiskarna är mest främmande. Bidrottningar, myrdrottningar, trollsländor, kanske någon sorts "kungssyrsor" och stora fjärilar; varianter av "jättespindel", antagligen; gamle gubben malfisk på flodbottnen, etc. De gör upp planer, har ambitioner, önskningar, skriver poesi, bär ibland klädesplagg av typen plommonstop eller halsduk, röker kanske pipa, osv. Möjligen blir vissa lägre djur högre djur helt enkelt när de blir mycket gamla. De högre fåglarna är förstås ugglor, korpar, hökar, alla sådana arter. Påfåglar osv.
Amatörentomologen i mig påpekar att trollsländors ögon gör att de inte har någon plats för en hatt. Jungfrusländor å andra sidan skulle lätt kunna ha på sig en käck hatt lämplig för jakt i hög hastighet.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
Men vad kallar man de där intensivt drömmande träden? Träden som liksom är medvetna, och kan utöva olika sorters inflytande på sin omgivning? Motsvarigheten till enterna, så att säga. Just nu, när jag sitter här i natt och skriver, kallar jag dem för "högträd", men det låter dumt för träd är ju, ja, alltid höga. Jag skulle vilja ha något namn som låter tungt, planetärt, majestätiskt, liksom dovt, ett namn som frammanar bilden av en massiv bronsklocka, en jättelik klippa, ett berg, ett svart hål, en ek. "Kungsträd" eller "Drottningträd" tycker jag låter för vardagligt. Som drottningsylt. "Djupträd". Mja. "Så djuuupt", ni vet.

Den bakomliggande metafysiken är typ: trädens liv är en djup, djup sömn, och deras medvetande är en gemensam dröm. Och vissa träd drömmer djupare och intensivare än andra, och de är därför medvetna. Vakna, på något sorts inverterat, paradoxalt sätt; en variant kunde alltså vara "vakna träd", men då måste man förklara hur det där funkar, och grejen är att -- ja, det håller inte riktigt ihop.

Herreträd.
Härskarträd.
Världsträd.
Hamadryad.
Häxträd.
Drömmande träd.
Moderträd.

Högträd kanske funkar. For now. Det är också tacksamt för man kan tala om ”högbuskage”, ”högekar”. Nej, alltså det är platt och dumt. Det dyker väl upp något förr eller senare. Hamadryad har ju en viss klang, men jag har egentligen inte använt grekisk mytologi någon annanstans. Mantikoran är persisk, tror jag.
 
Last edited:

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Förledet "ålder-" tycker jag är rätt maffigt.

Djupt inne i Vederskogens mörja hjärta, på en kulle där urberget bryter genom marken, står en åldergran. De gamla säger att den drömmer om en svunnen evighet, och att dess rötter når till jordens inre, där de suger upp förmultnade hemligheter, som sjunkit ned genom myllan under oräkneliga mansåldrar.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
Förledet "ålder-" tycker jag är rätt maffigt.

Djupt inne i Vederskogens mörja hjärta, på en kulle där urberget bryter genom marken, står en åldergran. De gamla säger att den drömmer om en svunnen evighet, och att dess rötter når till jordens inre, där de suger upp förmultnade hemligheter, som sjunkit ned genom myllan under oräkneliga mansåldrar.
Ålder som förled är perfekt. Den tar vi! Tack!
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
Djupt inne i Vederskogens mörja hjärta, på en kulle där urberget bryter genom marken, står en åldergran. De gamla säger att den drömmer om en svunnen evighet, och att dess rötter når till jordens inre, där de suger upp förmultnade hemligheter, som sjunkit ned genom myllan under oräkneliga mansåldrar.
Gubben Skördekniv är en åldergran som var gammal redan då den första salamanderkejsaen satte sig på tronen över de två världarna. Den är så bred att man skulle kunna bygga en mindre by under dess barriga grenar, och så hög att dess krona tycks svänga sig bortom molnen. Sitt namn har Gubben fått därför att den är krökt som en lie av vinden.

Gubben står ett par veckors resa in i storskogen, på en kulle där urberget bryter upp genom marken, och det sägs att hans fjälliga, starka rötter sträcker sig ner genom sprickor i stenen, ner i världens hjärta, där det suger i sig minnen och hemligheter från svunna åldrar, då inget hördes annat än susandet av vind över ett tomt hav, och då inga andra ögon än de tysta, avlägsna stjärnorna tittade ut på tillvaron.

Storskogens ugglor, höstälvor och trollkunniga rävar och vesslor samlar kottarna och barren som faller från Gubbens grenar, och kokar te av dem, i hopp om att få i sig något av hans visdom och kunskap, och på midsommar kommer många dem med gåvor som de tänker sig att han ska uppskatta och lägger dem vid hans rötter — ekorrar som de dödat i hans namn, solsken fångat i bärnstenssmycken, och skålar med kristallklart smältvatten som de hämtat från nordens evigt vita snötäcke.

Ibland tilltalar Gubben en av sina besökare, som reagerar som andra trätagna: de sjunker ihop vid granens rötter sitter med halvöppna, dumt tuggande munnar och stirrar i tomma luften. Skogens djur betraktar dessa som utvalda av det gamla mäktiga trädet, och som en sorts gröna helgon i vardande, och istället för att ta med dem hem, som man annars gör med de stackars trätagna, så reser de små kojor kring dem och matar dem och ger dem att dricka. När de efter många år vaknar igen känner de till mycket underligt som skedde för länge sedan, och har ett särskilt band till allt grönt och träigt, och de återvänder aldrig till sina egna, utan bosätter sig i skogen, i enkla hyddor uppe i träden. De kallas för Gubbens folk, och dyker ibland upp hos Gubben, ensamma och krokiga, klädda i kransar av granris, och överlämnar gåvor som alla andra.

(Kan man alls tänka sig vad den här granen vill, på ett sätt som blir speligt och skänker dramatik åt världen? Har en sån varelse alls en vilja, som den försöker utöva i världen, via Gubbens folk? Och varför väljer han att tilltala den ena filuren men inte den andra? Jag tänker att Gubben kanske på något sätt har blivit medveten om att ett mörker närmar sig, att en uråldrig ondska som han minns från sin ungdom återigen hotar världen, och sådär, och jag tänker att hans "folk" är en sorts druider, som då ja, mja, jag vet inte. Det knyter ju an till det större problemet att det ju alltid är svårt att skriva motivation och mål åt varelser samtidigt som man försöker hålla dem "omänskliga" och främmande. Och förresten är "Gubben Skördekniv" väl ett lite tråkigt namn. Något alternativt förslag som råkar dyka upp skulle tacksamt tas emot.)
 

Oscar Silferstjerna

Doktor Snuggles urmakare
Joined
28 Nov 2006
Messages
2,683
Location
Nirvana
Träden i skogen minns. Mycket långt tillbaka. I sorg och vrede över de träd som fällts för att bli ved och skepp. Även för mycket längesen. Stubbarna vilar och sörjer i sin avhuggna smärta. Kanske vill några av träden i skogen hämnas?

Träden greppar jorden genom vida system av rötter. Kanske kan man säga att de talar med jorden? Eller är ett med den? Närmar sig rötternas djupaste trådar den glödande magman djupt där nere? Långt bortom ytans vandrare? Vad kan magman och de vidsträckta rottrådarna säga varandra? Vill de säga ytans otåliga och rovlystna skövlare något?
 
Last edited:

lupmet

Swordsman
Joined
19 Feb 2014
Messages
733
Location
Göborg
Jag har lärt mig att en aktör måste inte bara har agens (kunna agera) utan även vilja agera för att denne skall bli en intressant aktör och inte bara brus i berättelsen. Vad vill Gubben Skördekniv? Vad skulle hände – eller inte hända – om någon kom med yxan och lyckades fälla granen? Vilka skeenden skulle utebli om så skedde? Som han är nu är han bara en intressant berättelse för spelledaren men vad skall spelledaren använda Gubben till?

Vad gäller namnet reagerade jag inte på "gubben" eller "kniv" utan "skörde". Jag förstår att det anspelar på "lie" men det sädesfält känns fjärran en sådan åldergran: Gubben Vindböje, Gubben Svartböje (om han är väldigt svart i färgen), Gubben Vindbåge (att likna hans böjning med en båge känns mer närliggande än en lie), ...?
 

lupmet

Swordsman
Joined
19 Feb 2014
Messages
733
Location
Göborg
Träden i skogen minns. Mycket långt tillbaka. I sorg och vrede över de träd som fällts för att bli ved och skepp. Även för mycket längesen. Stubbarna vilar och sörjer i sin avhuggna smärta.
Måste ett fällt träd var sorg? Träd borde vara medvetna om livets kretslopp: deras löv förmultnar och ger dem näring nästkommande år. De är nog snarare sorgsna över de träd som fälls och förs iväg för att bli skepp eller hus då de inte kommer förmultna och ge sina frön mylla att gro i.

De kloka som bor nära en stor skog bär gärna ut spisens aska och sprider den i skogen istället för att sprida den på sina åkrar av respekt för skogens träd.

Minns en meme jag såg: varje gång du köper en bok ler ett träd över att det finns liv efter döden.
 

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,738
Location
Helsingborg
Ett annat sätt att namnge träd hade varit för vilken känsla de brukar ge folk som kommer nära dem.

Grubblefar, Gamla Skräcken, Vårefröjd, Mörkevinter osv.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
Träden greppar jorden genom vida system av rötter. Kanske kan man säga att de talar med jorden? Eller är ett med den? Närmar sig rötternas djupaste trådar den glödande magman djupt där nere? Långt bortom ytans vandrare? Vad kan magman och de vidsträckta rottrådarna säga varandra? Vill de säga ytans otåliga och rovlystna skövlare något?
Jag tycker om detta. Att alla träd på sätt och vis är "världsträdet". Att de är ett med jorden, med alltet, att de liksom kosmiska, jag tänker att det öppnar för förundran och en Lovecraftisk kuslighet.

Ett annat sätt att namnge träd hade varit för vilken känsla de brukar ge folk som kommer nära dem.

Grubblefar, Gamla Skräcken, Vårefröjd, Mörkevinter osv.
Det här är bra. Jag tror inte träden har egna namn, på sig själva, eller ens en känsla av att de är "individer" så som vi skulle förstå begreppet; i den mån de behöver namn, därför att andra ser dem som individer, tar de helt enkelt namnen som dessa andra har gett dem.
Vad gäller namnet reagerade jag inte på "gubben" eller "kniv" utan "skörde". Jag förstår att det anspelar på "lie" men det sädesfält känns fjärran en sådan åldergran: Gubben Vindböje, Gubben Svartböje (om han är väldigt svart i färgen), Gubben Vindbåge (att likna hans böjning med en båge känns mer närliggande än en lie), ...?
Alltså ja, verkligen, där har vi det. Det är därför det är fel. Jag ville åt bilden av liemannen, lite slappt sådär, för han är ju kuslig, men han kommer ju ur en jordbrukskultur. Den här urgranen ska ha ett namn som den fått av några stenåldersfolk, några jägare. Gamle Flintmåne. Svartbågen. Nåt sånt. Tack!

Och tack alla!
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
(Kan man alls tänka sig vad den här granen vill, på ett sätt som blir speligt och skänker dramatik åt världen? Har en sån varelse alls en vilja, som den försöker utöva i världen, via Gubbens folk? Och varför väljer han att tilltala den ena filuren men inte den andra? Jag tänker att Gubben kanske på något sätt har blivit medveten om att ett mörker närmar sig, att en uråldrig ondska som han minns från sin ungdom återigen hotar världen, och sådär, och jag tänker att hans "folk" är en sorts druider, som då ja, mja, jag vet inte. Det knyter ju an till det större problemet att det ju alltid är svårt att skriva motivation och mål åt varelser samtidigt som man försöker hålla dem "omänskliga" och främmande. Och förresten är "Gubben Skördekniv" väl ett lite tråkigt namn. Något alternativt förslag som råkar dyka upp skulle tacksamt tas emot.)
Jag har en gammal spelidé där rollpersoner får otroliga krafter av att utföra uppdrag från främmande, uråldriga, utomvärldsliga gudar. Grejen är just att deras agendor och viljor är just så främmande att det för människor är rakt av omöjligt att ens förstå. Någon ska bygga en enorm pelare av sten, en annan ska grunda en religion som dyrkar en ung matbespisningstant i Sibirien, en tredje förgifta en hel skog med kärnavfall, en fjärde sätta stopp för någon som håller på att samla en enorm hög av använda tofflor. Alla dessa saker har någon sorts mening eller poäng, får man förmoda, i de här gudarnas outgrundliga sinnen, men kan i spel lika gärna slumpas, för de har ingen logik som en människa kan förstå.

Så man kan ju göra något sådant. Att Gubben kan ha en vilja, försöka göra något, som för smådjuren och alla som har någon sorts vanligt förstånd verkar helt menlöst eller vanvettigt, och det går inte att på något sätt kommunicera med Gubben på ett sätt som gör att man kan förstå varför den vill det här, eller vad konsekvenserna blir, om några alls, för alla andra.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Typ: Någon trädtagen börjar besatt gräva en stor kanal. De som respekterar Gubben börjar organisera sig och hjälpa till, medan andra undrar vad poängen är. Vart ska kanalen gå, och vad är den till för? Folk sliter ut sina små tassar för att göra Gubbens vilja. Kanske kommer den att korsa genom någon stad om den fortsätter i samma riktning; vad ska hända då? Är Gubben ens något som vill djuren väl? Vissa teoretiserar att kanalen kommer att bli viktig hundratals år in i framtiden, då den kommer att ha någon sorts viktig konsekvens, som ännu är alltför långt bort för att kunna anas. Andra menar att den trädtagne bara är rakt av galen och att hela projektet är nopprigt, eller att Gubben är ondskefull och att kanalen måste stoppas. Ytterligare andra menar att ett ord som "ondskefull" inte överhuvudtaget är applicerbart på något som Gubben Skördekniv, och att kanalprojektet är helt orelaterat till smådjurens väl och ve.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
Träden i skogen minns. Mycket långt tillbaka. I sorg och vrede över de träd som fällts för att bli ved och skepp. Även för mycket längesen. Stubbarna vilar och sörjer i sin avhuggna smärta. Kanske vill några av träden i skogen hämnas?
Måste ett fällt träd var sorg? Träd borde vara medvetna om livets kretslopp: deras löv förmultnar och ger dem näring nästkommande år. De är nog snarare sorgsna över de träd som fälls och förs iväg för att bli skepp eller hus då de inte kommer förmultna och ge sina frön mylla att gro i.

De kloka som bor nära en stor skog bär gärna ut spisens aska och sprider den i skogen istället för att sprida den på sina åkrar av respekt för skogens träd.
Vad vill Gubben Skördekniv? Vad skulle hände – eller inte hända – om någon kom med yxan och lyckades fälla granen? Vilka skeenden skulle utebli om så skedde? Som han är nu är han bara en intressant berättelse för spelledaren men vad skall spelledaren använda Gubben till?
Väldigt bra alltihop.

Jag tänker följande.

Ålderträden skyddar sig visserligen från yxa och hugg med en sorts telepatisk attack -- "Skogshuggarsjukan" -- men jag har nog aldrig riktigt köpt föreställningen att träd sörjer träd som huggs ner, eller hatar dvärgar och orcher för att "de kommer med yxor och hugger ner oss". Alltså, om jag var ett träd så skulle jag tänka så, och i Sagan om Ringen funkar det fint. Men i Annwyn så vill jag poängtera att det är träd som är träd, och jag tänker att de är annorlunda än oss på följande sätt:

1. På ett sätt är deras tidsuppfattning oerhört mycket långsammare: i den mån de agerar i världen har de ett mycket längre perspektiv än djur och människor: där vi planerar för nästa år, planerar de för nästa århundrade; där vi tänker på vår ålderdom som något som kommer om tio år, tjugo, eller kanske femtio år, så tänker de på själva världens slut. Det gör deras "handlingar" främmande och märkliga för oss, ungefär så som en vuxens handlingar ser ut för ett väldigt litet barn. Min treåring och jag kunde till exempel ha ett sånt här samtal:
"Är det min födelsedag imorgon?"
"Nej. Det är långt tills dess."
"Efter imorgon?"
"Nej. Din födelsedag kommer om många, många dagar. Först ska det bli vinter igen, och sen vår, och sen sommar."
"Hur många dagar är det?"
"Det är flera månader."
"Vad är en månad?"

Och ungefär sådär tänker jag att djurens samtal med träden skulle låta, fast vi skulle säga:
"Hjälper ni oss om tio år? Hundra år? Om tusen år?"
"Nej, nej. Försök förstå det såhär, lilla sork. Först ska den stora isen komma åter, och sedan ska värmen komma tillbaka. Och när sedan den stora isen kommer igen, för femte gången i världens historia, då kommer vi att hjälpa smådjuren i kampen mot mörkret, och då kommer allt bli bra, bara vi gör det vi ska nu, idag. Ha inte så bråttom."
Och ett smådjur som har sugits in i trädens tid, och handlar utefter trädens tankar och planer, skulle verka kontraproduktiv, galen, träaktigt envis, seg och tålmodig.

Möjligen skulle trädens tankar också ha en kaosmatematisk aspekt; de skulle så att säga kunna ha en instinktiv känsla för fjärilseffekten.

Och nu ser jag att medan jag suttit och skrivit detta har @Genesis skrivit följande fantastiska tanke som ju tangerar de tankarna:

Jag har en gammal spelidé där rollpersoner får otroliga krafter av att utföra uppdrag från främmande, uråldriga, utomvärldsliga gudar. Grejen är just att deras agendor och viljor är just så främmande att det för människor är rakt av omöjligt att ens förstå. Någon ska bygga en enorm pelare av sten, en annan ska grunda en religion som dyrkar en ung matbespisningstant i Sibirien, en tredje förgifta en hel skog med kärnavfall, en fjärde sätta stopp för någon som håller på att samla en enorm hög av använda tofflor. Alla dessa saker har någon sorts mening eller poäng, får man förmoda, i de här gudarnas outgrundliga sinnen, men kan i spel lika gärna slumpas, för de har ingen logik som en människa kan förstå.

Så man kan ju göra något sådant. Att Gubben kan ha en vilja, försöka göra något, som för smådjuren och alla som har någon sorts vanligt förstånd verkar helt menlöst eller vanvettigt, och det går inte att på något sätt kommunicera med Gubben på ett sätt som gör att man kan förstå varför den vill det här, eller vad konsekvenserna blir, om några alls, för alla andra.
Det där uttrycker mycket bättre vad jag själv famlade efter. Jag tycker om idén med handlingar som framstår som surrealistiska, nästan som konstverk, därför att deras konsekvenser utspelar sig i en annan tidsskala än den mänskliga (eller i det här fallet, djuriska). Jag tror inte jag kan göra något av det följande, men jag har en känsla av att det skulle vara fint om växter som blommar -- som alltså har färgglada kronblad -- har en bättre känsla för fjärilseffekten, dvs för vilka "tokiga" små handlingar som kommer förändra den avlägsna framtiden -- och att mycket gamla träd, istället har en bättre känsla för den djupa tiden, för hur världen var för miljoner år sedan, och hur den kommer vara efter nästa istid, och planerar utefter det; typ att deras mål är att det ska finnas tillräckligt med näringsrik jord i en viss dal.

I Revelation Space, som jag ofta återkommer till, finns en ras av aliens som programmatiskt utplånar allt annat avancerat liv i galaxen, därför att det är det enda sättet att bevara möjligheten till liv i en avlägsen framtid; om stora, rymdfarande civilisationer har förbrukat allt väte och helium kommer livet, när två galaxer kolliderar om miljoner miljoner år, inte kunna fortsätta alls. Så kanske har träden ett konkret mål i ett sånt perspektiv, som också får dem att vilja göra något mer konkret men "bortom-moraliskt" i världen, nu? Vad det skulle kunna vara vet jag inte. Något trädigt och mystiskt.

Nå. Nu behöver jag bara veta vad träden vill åstadkomma på andra sidan nästa istid. Näringsrik jord? Frön som bevarats? Koldioxid i luften? Känns som att jag behöver surra runt på wikipedia inatt för att se om jag hittar nåt i vetenskap eller myt.

*

Och dessutom, en andra aspekt:

2. Delar av träden föds och dör ju varje år, med årstidernas skiftningar, på ett sätt som nästan för tankarna till buddhism: död och återfödelse i ett ständigt kretslopp. Lidandets hjul. Vad det betyder för deras moral och vilja vet jag inte, men nog har det någon inverkan på dem; liksom det faktum att de ibland hänger ihop med rötterna och sådär, och inte riktigt förstår sig själva som individer. Kanske talar de om ett kosmiskt hjul, eller en kosmisk ring. Ringar inuti ringar.

Om inte annat så kanske våld för dem är att skada eller förstöra någontings rötter, inte att döda en individ, eller en "kropp". Och därför kan de både lite slarvigt döda och använda andra djur, och -- och det här gillar jag -- om de verkligen vill straffa eller skada någon, så gräver de upp dennes rötter; vad det skulle innebära för ett djur vet jag inte, men jag tror inte att det är något trevligt. Utradera dennes familj och förflutna? Kanske. Det är i alla fall en lite mysryslig och framförallt spelig tanke. Att trädens agenter -- nån sorts halvgalna druider -- skulle smyga omkring och utplåna alla spår av någon i böcker och foton, och kanske också döda hans eller hennes förfäder om de lever, och rasera skolan där han gick, och bedriva krig mot den ideologi han tillhörde, och så vidare; därför att det är så de tänker sig att de "dödar" någon; att bara göra sig av med en individ är som att knäcka en gren på ett träd: en ny, likadan filur kommer ju att växa fram om ett par år, och upprepa dårskapen som fick honom straffad till att börja med.
 
Last edited:

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Om inte annat så kanske de bara anser att det är våldsamt om man gräver upp eller förstör någots rötter, för det är som att döda någons själ. Och därför kan de både lite slarvigt döda och använda andra djur, och -- och det här gillar jag -- om de verkligen vill straffa eller skada någon, så gräver de upp dennes rötter; vad det skulle vara vet jag inte, men jag tror inte att det är något trevligt. Utradera dennes familj och förflutna? Kanske. Det är i alla fall en lite mysryslig tanke. Att trädens agenter skulle smyga omkring och utplåna alla spår av någon i böcker och foton, och kanske också döda hans eller hennes förfäder om de lever, och rasera skolan där han gick, och så vidare; därför att det är så de tänker sig att de "dödar" någon; att bara döda en enda individ är ju bara som att knäcka en gren på ett träd: en ny, likadan filur växer ju fram om ett par år.
Din sista mening väcker ju en annan tanke: De avlägsnar det som gjort dig till dig, och ser till att ingen som är som du kan dyka upp igen. Det kan innebära att förändra hela samhället du lever i, för att ingen som har samma mål och tankesätt som du ska kunna uppträda igen. Det är ju också något som lite mer verkar på trädiga tidsskalor. De kanske inte ens noterar individer, utan interagerar endast med samhällen och kulturer. De kan ha en konversation med en civilisation, men en enskild individ är inte ens en stavelse i den konversationen, utan bara en enskild svängning av ett av flimmerhåren i örat, typ, som en liknelse. Och när de agerar, så agerar de på sätt som förändrar civilisationen, eller som kommer att förändra den, över lång sikt. Du är inte en person som är meningsfull att ha en moralisk åsikt om, precis som jag inte har några moraliska åsikter om enskilda celler i en annan människas kropp. Jag ser det inte som ett moraliskt problem att skaka hand med någon bara för att det kan gnida bort några celler som tekniskt sett är levande.
 

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,738
Location
Helsingborg
Om inte annat så kanske våld för dem är att skada eller förstöra någontings rötter, inte att döda en individ, eller en "kropp". Och därför kan de både lite slarvigt döda och använda andra djur, och -- och det här gillar jag -- om de verkligen vill straffa eller skada någon, så gräver de upp dennes rötter; vad det skulle innebära för ett djur vet jag inte, men jag tror inte att det är något trevligt. Utradera dennes familj och förflutna? Kanske. Det är i alla fall en lite mysryslig och framförallt spelig tanke. Att trädens agenter -- nån sorts halvgalna druider -- skulle smyga omkring och utplåna alla spår av någon i böcker och foton, och kanske också döda hans eller hennes förfäder om de lever, och rasera skolan där han gick, och bedriva krig mot den ideologi han tillhörde, och så vidare; därför att det är så de tänker sig att de "dödar" någon; att bara göra sig av med en individ är som att knäcka en gren på ett träd: en ny, likadan filur kommer ju att växa fram om ett par år, och upprepa dårskapen som fick honom straffad till att börja med.
Alltså. Från ett träds perspektiv så är ju smådjur som löv, varar någon säsong och flyger omkring och har sig.
Deras rötter är dock byar och städer. Så om någon begår ett oförlåtligt brott så är det Krickdala som är måltavlan.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
Din sista mening väcker ju en annan tanke: De avlägsnar det som gjort dig till dig, och ser till att ingen som är som du kan dyka upp igen. Det kan innebära att förändra hela samhället du lever i, för att ingen som har samma mål och tankesätt som du ska kunna uppträda igen. Det är ju också något som lite mer verkar på trädiga tidsskalor. De kanske inte ens noterar individer, utan interagerar endast med samhällen och kulturer. De kan ha en konversation med en civilisation, men en enskild individ är inte ens en stavelse i den konversationen, utan bara en enskild svängning av ett av flimmerhåren i örat, typ, som en liknelse. Och när de agerar, så agerar de på sätt som förändrar civilisationen, eller som kommer att förändra den, över lång sikt. Du är inte en person som är meningsfull att ha en moralisk åsikt om, precis som jag inte har några moraliska åsikter om enskilda celler i en annan människas kropp. Jag ser det inte som ett moraliskt problem att skaka hand med någon bara för att det kan gnida bort några celler som tekniskt sett är levande.
Älskar detta. Satt faktiskt och redigerade min post och petade in en lite luddig grej om just att de utplånar den "ideologi" som en person följde medan du postade detta. Men det här är mycket mer skarpt tänkt och välformulerat. Det är verkligen guld att träden egentligen inte ens ser eller kommunicerar med individer, utan med samhällen: för dem är de en skog av träd som talar med en skog av päls och morrhår och fingrar och fötter. Det gör dem underbart Lovecrafianska, och låter dem samtidigt ha konkreta mål som griper in i världen.

Tack!
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
Så om någon begår ett oförlåtligt brott så är det Krickdala som är måltavlan.
Sååå bra. Jag tror att denna insikt finns bevarad i kodifierad form i smådjurens kollektiva minne och i deras äldsta myter --- eftersom det har hänt katastrofer tidigare när någon har skadat skogen. Man har vissa tabun kring skogen och träden, vidskepelse och hänsynstagande som man inte riktigt förstår. Som de "upplysta" Krickdalaborna dessvärre börjar glömma bort, eller helt enkelt strunta i.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
767
Läste om istider och "the silicate weathering cycle" och en del annat, och om buddhism, faktiskt -- för jag undrar om inte träden på sätt och vis -- utan att det skrivs ut explicit naturligtvis -- är en sorts buddhister, i sin etik, sin världsbild. Jag tror det finns mycket inspiration att hämta där. Till exempel kan enstaka ålderträd ha som motiv för sina handlingar att försöka utplåna sin individualism, snarare än att försöka utöka sin makt i världen. Jag tänker att det gör dem lämpligt främmande.
Fortfarande massa frågor, men det är... ja, ett utkast, på hur jag vill att träden ska... kännas.

Fråga: Jag gillar, tror jag, att trädens perspektiv är att de förbereder sig för istiderna, men jag skulle vilja ha mer konkreta mål också. Nån sorts "trösklar" eller "gångjärn" mellan "Vi måste överleva nästa istid" och "God afton, lilla sork, har du lust att göra mig en tjänst, och resa österut på ett uppdrag?"

Fråga: Istiden kan rimligen inte heta "den vita årstiden", då detta ju bara är ett annat namn för vintern. Men jag kom inte på nåt annat just nu.

Hursomhelst.

*

Det stora hjulet

”Vi träd lever i det stora… hjulet. Kallar ni dem så? Hjul? Cirklarna som rullar under era kärror, när ni skyndar fram och tillbaka på era vägar? Ni har så många nya ting, alltid med nya namn, med hjul… hjul är gamla.
Stjärnhimlen är ett. Och årstiderna. Hjul.

Ni djur lever inuti mycket små hjul. Era liv, och era föräldrars och era barns och barnbarns liv, och all den tid som ni tillsammans kan titta ut över, eller ens tänka er, ryms i ett hjul som är så litet att det för oss bara är en punkt.

I det stora hjulet, som är de gröna varelsernas hjul, nöter regnen ner bergen, och vi ser det hända så som ni ser skyfallen föra bort våra kvistar och barr och löv om våren: bergen nöts ner och stoftet spolas ut i bäckar och floder, till havet i väster, där djuren använder det för att odla sina hårda små skal. Och de djuren dör, hur hårda skal de än har, så som allt som lever i små hjul måste dö, och deras små skal snöar sakta till bottnen, och fortsätter sjunka genom bottnen, för att långt där nere under världen, återigen till berg.
Allt återvänder. Allt böjar ständigt om.
Det stora hjulet vrids.

Våra rötter fräter på bergen. Gröna varelser i haven ändrar himlens… färg. Inte färg. Ett annat ord. Ett ord som gör världen varmare eller kallare. Och detta är också en del av det stora hjulet, av de långa årstiderna. Vår hunger. Det vi gör. Ni djur kilar omkring över världens tunna skal, och kämpar om guld och om… ord. Konung. Det är ett ord som ni tycker om. Kejsare. Professor. Ett nytt ord. Ni vill äga världen. Härska över den. Vi träd… vi är kanske världen.
Vi oroar oss inte för de små hjulens rörelser.
Det enda som kan skrämma träden är den vita årstiden, då himlen blir till is.
Den vita årstiden kommer när solens sken blir svagare, och somrarna blir kortare, och snön därför ligger kvar hela året istället för att smälta och rinna ut i havet, och världen blir torrare och kallare utan att vi träd kan göra något åt det.
Under den senaste vita tiden, som inträffade för inte så länge sedan, dog många rötter under isen. Bara långt i söder, och på fläckar på bergens toppar, och i vissa dalar dit isen inte nådde, överlevde de gröna varelserna.

Mycket som vi företar oss handlar om att förbereda oss på nästa vita årstid, och på den varma tid som kommer följa på den, när isen på nytt drar sig tillbaka.
Det mesta av detta kan ni aldrig förstå inifrån era små, små hjul. För er kommer det vi vill och gör verka underligt, utan mening, fel. Men här är något mycket enkelt: de av oss som har frön som blåser med vinden, och som alltså inte kommer att behöva smådjur för att breda ut sig över världen igen efter den vita årstiden, bryr sig inte om er och ert öde i det stora hjulet, medan de av oss vars frön bara sprids då ni äter dem och bär runt dem i era magar, måste se till så att ni finns kvar när den vita årstiden kommer, och hjälpa er igenom den.”
 
Top