En och en halv spelsession
Jag körde en lite mer heroisk kampanj för en av mina spelgrupper. Vid ett tillfälle befann sig de tre hjältarna på en gammal begravningsplats som Damariska trupper verkade bevaka. När rollpersonerna smyger sig in med lite hjälp av magi hamnar de mitt i lägret när de plötsligt blir upptäckta och strid utbryter.
Situationen var då tre stycken mycket erfarna och samtränade legosoldater (en var dessutom magikunnig) mot ungefär femtio dugliga soldater och ett tiotal duktiga. Hela striden pågick i säkert hundra stridsrundor, men det var inte i ett enda svep. Flera gånger drog sig endera sidan tillbaka en bit, in i skydd, bakom tält, innanför magiska skydd och så vidare för att läka lite skador och återhämta utmattning. Dessa pauser varade kanske ett par minuter innan de återigen kastade sig mot varandra i strid.
De tre hjältarnas primära mål var att komma undan med lite bevis och de såg därför till att förflytta sig så gott det gick. Försvararna (de Damariska soldaterna) försökte stoppa dem. Det var en rätt stor skillnad i vapenfärdigheter. Soldaterna hade kanske 14-15 i sina primära vapen färdigheter med hjältarna hade uppemot 20. Soldaterna tvingades därför arbeta med avståndsvapen i stor mängd mot de tre fienderna eftersom närstrid innebar döden för de flesta. Hjältarna å sin sida ville istället komma undan, men tvingades stanna upp och försvara sig alternativt anfalla för att döda alla dessa soldater med armborst som annars skulle skjuta dem i ryggen.
De dryga sextio Damariska soldaterna rörde sig i grupper om tio-tolv man, runt hela tiden och växelvis bytte av varandra vilket lät dem hålla Utmattningen nere på låg nivå. Rollpersonerna använde sig av olika sorters magi för att ordna tillbaka Utmattning.
I slutändan vann dock hjältarna när de till sist hade ett rejält skogsparti mellan sig och de kvarvarande soldaterna och kunde ta sig helt ur striden till häst.
Striden tog alltså resten av den första spelsessionen (4 timmar kanske) och hela den följande (7 timmar) efter vilken vi satt och bara andades ut, rejält utmattade vi också, liksom rollpersonerna. Det var en mäktig batalj som aldrig kändes långsam - vi gjorde ju saker hela tiden.
Förlusterna var inga på Hjältarnas sida och kanske 50% döda och 25% sårade hos de Damariska soldaterna.
Att dessa döda soldater ännu inte hade sagt sista ordet var det ingen som visste just då...
