Allting var lättare förr
Jag mötte Marco på den tiden då han fortfarande kämpade med obegränsade T6:or, detaljerade skadetabeller och ett alldeles vanligt fantasy-spel som hette Eon. Kärleken var ett faktum innan han hann säga så mycket som "cirefalier". Vi köpte en ö i Göteborgs skärgård där vi öppnade ett hem för kantstötta kaffemuggar och andra vinddrivna existenser. Vi var lyckliga och började rentav tala om att adoptera Darin och starta vår egen lilla kärnfamilj. Men så kom kriget och Marco blev inkallad till fronten som luftskeppspilot.
Först skickade han brev varje vecka, brev fulla med kärleksförklaringar och krigssouvenirer som avhuggna öron, fingrar och blindgångare. Men sedan kom breven alltmer sällan samtidigt som kriget blev allt våldsammare efter Rhodesia och Merkurius gett sig in i leken. De blev undvikande och vaga, jag förstod att han dolde något för mig. När han väl kom hem på permission så låste han in sig med tomflaskor och papper och penna. Det var tydligt att han utbytte flaskpost med någon annan.
Jag kunde inte förstå hur något sådant här kunde drabba oss som hade det så bra. I ett försök att förneka det som hände så skyllde jag på kriget och försökte mörda statsministern Arvid Lindman genom att smitta honom med syfilis. Men i mitt hjärta visste jag att någonting höll på att hända. Jag höll på att förlora min Marco.
Så en dag tog kriget slut lika snabbt som det hade börjat tack vare en välplacerad Snigel på marskalk Mannerheims öga. Marco kom hem och jag trodde att vi nu skulle kunna börja ifrån grunden och att jag skulle kunna återuppväcka vår kärleks heta flammor med hjälp av min special-chilli. Men han kom inte ensam, i sitt sällskap hade han en märkligt vanskapt figur vid namn Martin Fröjd. Åh hur jag förbannar detta namn! Marco förklarade att denne Martin nu skulle bo tillsammans med oss och jag förstod snart vem det var som han hade skickat så mycket flaskpost till.
Marco och Martin låste in sig i vår tryckkammare där de samtalade till långt in på natten. De offrade getter och utförde oheliga ritualer med min smutstvätt. När man någon gång skymtade en hålögd och orakad Marco på dasset så kunde han bara prata om "Noir" och jag förstod att han och Martin höll på att starta någon form av religiös rörelse av värsta sort. Jag bönade och bad om att de skulle sluta med sina ogudaktigheter så att de inte vredgade den stora skumsvampen som enväldigt styrde över alla människor själar vi denna tid. Men förgäves. En dag var de bara borta och det enda som de lämnade efter sig var ett felstavat SMS som hånade min bristfälliga kokkonst och mina håriga axlar.
Tiden gick och jag började långsamt återhämta mig. Men en dag när jag gick på Lunar City:s gator stötte jag åter ihop med Marco för första gången på många år. Han var hel och ren, iklädd en morgonrock som var svart som självaste natten. Blicken som han gav mig genom sin monokel i rosa plast var kall och död. Han kastade till mig en död sill och var borta lika plötsligt som han hade dykt upp.
Vad ni kan lära er av detta exempel vet jag inte, men jag råder er att undvika både "Noir" och personer som kallar sig för Martin Fröjd ty de för bara elände med sig.
