Nekromanti Religion och magi

[Möller]

Min erfarenhet av fantasyrollspel är i princip begränsad till Riotminds utgåvor av Drakar och Demoner.

Där, i Trudvang, kan kunniga troende av sex olika religioner påkalla hjälp från sina respektive gudar eller motsvarande. Allt finns såklart regelmässigt beskrivet. Till detta kommer så vitnersvävarna, magikerna. De funkar på i princip samma sätt, förutom det att inga spelare ser ner på dem som religiösa tokar.

Detta förstör en särskild charm för mig; utforskandet, det okända, cultural gaming.

De gånger jag faktiskt vill ha fantasy så vill jag ha lågmäld och ovanlig magi (och det betyder inga magiker i spelgruppen, ha!), liksom aningen mer verklighetstrogna, mystiska trossystem (medeltidens kristendom var tydlig med att mirakel hände rätt ofta, men det fanns inga präster som utförde dem på kommando).

Men hur binder man ihop dethär? Magi och gudomliga ingripanden gifter sig inte sådär jättebra meta-fysiskt. Dessutom så borde ju rimligtvis sådana företeelser påverka människors och religioners uppfattning. Medeltidens människor trodde på magi, men jag får för mig att deras troende skulle sätt annorlunda ut om magi faktiskt existerande. Eller?

Förstår ni nånting av vad jag svamlar om?

 

[Chryckan]

Där, i Trudvang, kan kunniga troende av sex olika religioner påkalla hjälp från sina respektive gudar eller motsvarande. Allt finns såklart regelmässigt beskrivet. Till detta kommer så vitnersvävarna, magikerna. De funkar på i princip samma sätt, förutom det att inga spelare ser ner på dem som religiösa tokar.

Kan man vara sexuell agnostiker också?

.C
//som är alldeles för trött för att kunna läsa rätt.

 

[Krille]

Men hur binder man ihop dethär? Magi och gudomliga ingripanden gifter sig inte sådär jättebra meta-fysiskt.

Det beror på vilken religion du bekänner dig till.

I en hel del av dem (i stort sett alla animistiska och en hel drös polyteistiska religioner) är magi och religion samma sak. Även en hel del västerländska mystiska traditioner åberopade änglar och Gud för att få kraft till sina respektive besvärjelser.

Sen har vi en klase monoteistiska religioner som inte gillar andra magiska traditioner än sin egen kyrkas formaliserade mirakler (ta katolska kyrkan och dess rituella exorcism-tjofräs, texempel), av ungefär samma skäl som att de inte gillar andra religioner: det utmanar deras monoteistiska bas om det finns någon annan form av gudomlig makt än deras egen. Skulle deras magi fungera som de säger så är den ende guden inte den ende, och det är ett fundamentalt feltänk. Alltså måste deras magi fungera på något annat sätt. Och eftersom den inte fungerar som VÅR magi, som kommer från den ende guden, så måste den komma från vad vår religions motsvarighet till Hornper heter, och därför så är deras magi inkompatibel med vår religion.

De där animistiska/polyteistiska religionerna har det mycket lättare: de kan helt enkelt säga att vi gör magi på vårt sätt, ni gör magi på ert sätt, på samma sätt som att vi tror på våra gudar och ni tror på er gud. Att ni är dumma i huvudet och bara tror på en gud är ert problem.

 

[Sapient]

Nej, i de flesta rollspel så finns magi och religiösa mirakel sida vid sida och förklaras med - mer eller mindre - inkompatibla förklaringar.

Det är möjligt att något spel är mer avancerat och lyckas lösa skiljaktigheterna, men jag har i så fall inte sett det.

Egentligen är det ganska enkelt. Som Krille är inne på, är det den monoteistiska inställningen som komplicerar saken. De flesta panteistiska religioner är allmänt välvilliga - om inte rent av bejakande - till andra religioner. (Det är tämligen vanligt att sådana religioner byter och lånar myter och gudomligheter av varandra rätt friskt...)

Vill man sen ha med vad vi uppfattar som magi, behöver det egentligen inte vara så väldigt svårt. Man kan anpassa kosmologin rätt enkelt. Om man antar att magin utgörs av energier - där gudarna besitter väldigt mycket av den, och portionerar ut den till utvalda anhängare - så är alla magiker någon form av frifräsare som hittat mer direkta vägar att utnyttja samma energier, men utan gudarna som lägger sig i och formar (t.ex. sätter regler för hur den får utnyttjas).

Det pris magikerna betalar för att vara friare i användningen, är att de i gengäld inte får något "understöd" av gudarna.

Typ. Inom ett sånt ramverk kan man ganska enkelt (tycker jag) tänka sig både religioner/religiös magi och "fri" magi som två sidor av samma sak.

Var det ungefär det du var ute efter?

 

[Tell]

Det går också att göra så att man baserar det hela på de faktiska mystiska traditionerna i vår värld, där de flesta baserar sig på att låsa in demoner, andar, smågudar och änglar, och tvinga dem att göra som man säger. Demonen antags helt enkelt vara så störd över att vara fångad att den gärna gör en liten småtjänst för att komma lös. I den mån nedkallningen inte baseras på tvång handlar det i regel om frivilligbesatthet, vilket skulle motsvara att RP säger "nu gör jag magi för att komma ur situationen", slår ett slag för att hamna i trans, slår ytterligare ett för att se om det finns någon ande som tycker att det skulle vara skoj att lösa problemet (och denna andes inställning och maktnivå), varefter någon annan spelare beskriver vad som faktiskt händer (detta eftersom trollkarlen antags vara maktlös att påverka anden i den egna kroppen).

Det finns trosystem (tex. normandies buskhäxor) undantas från denna huvudregel och istället menar att trolldom är en talang som antingen manifesteras eller inte manifesteras, men de är i minoritet.

Personligen håller jag nog snarare med Sapient och Krille, vars förklaringar är kompatibla i min mening, men det går att behålla ett kvasimonoteistiskt ramverk och fortfarande erkänna trolldomstraditioner.

 

[krank]

vilket skulle motsvara att RP säger "nu gör jag magi för att komma ur situationen", slår ett slag för att hamna i trans, slår ytterligare ett för att se om det finns någon ande som tycker att det skulle vara skoj att lösa problemet (och denna andes inställning och maktnivå), varefter någon annan spelare beskriver vad som faktiskt händer (detta eftersom trollkarlen antags vara maktlös att påverka anden i den egna kroppen).

Borde iofs kunna lösas utan tärningsslag. Jag skulle hellre se en lösning där det finns ett jobbigt pris eller oförutsägbar konsekvens...

 

[Möller]

Jag tackar för svaren; särskilt Krille och Sapient kom med mycket nyttigt. Jag får fundera lite och kanske återkomma om det är något mer jag vill ha svar på.

 

[Krille]

Som ett praktiskt exempel på hur man skulle kunna göra: i Fimbulvinter kommer magi och religion och metafysik vara tätt sammanknutna.

Världen som sådan bygger på en dualitet mellan erda och wyrd.

Erda är det jordiska och påtagliga, det lugna och det kontrollerade. Det är den brukade jorden, det är långhuset och byn, elden i eldstaden, vattnet i brunnen, det är fä, boskap och rikedomar. Det är det som är.

Wyrd är det underliga och främmande. Det är skogen och vildmarken, vargen och björnen, den rasande skogsbranden likaväl som den formande elden i ässjan eller ljungande blixtar i skyn, det är källan och tjärnen och det stormande havet. Det är formen av det som har varit och det som skall bli.

Wyrd är också en sak till: det är bryggan mellan världsträdet och tomrummet bortom det. Det är genom wyrd som urkraften strömmar från dimmorna. Det är trådarna i ödets väv.

Wyrd är också en hemlig kunskap, inte bara för att de som kan wyrd har makt över vildmarken, utan även för att det är en farlig kunskap. När du ser in i wyrd och förstår hur det fungerar så ser wyrd och wyrds väsen tillbaka på dig. Och när wyrd ser tillbaka på dig så leds din blick alltid till tomheten och skuggan utanför världsträdet, skuggan som oundvikligen leder världens öde mot fimbulvintern och världsbranden. Att lära sig att se in i wyrd innebär ofrånkomligen att Skuggan kryper inpå och att den sista tiden kommer närmare.

Det är från wyrd som gudarna hämtar sin kraft. Långt innan tidens början, innan Liv och Livtrasers barn fyllde Midgård, så gav gudarnas konung sig själv åt sig själv; han hängdes i världsträdets yttersta grenar, genomstungen av sitt spjut, och medans hans livsblod droppade ut i tomheten samlade han kraftrunor.

Runor är inte bara ett sätt att skriva brev eller minnesstenar. Inte alla känner till runornas inre hemligheter och hur de formar wyrdväven, utan för de flesta är runorna bara ett sätt att fästa ord och tankar över tiden. I sig är det magiskt att en persons ord kan stanna kvar långt efter denne är död, men runor är också mer än så. Det är också ett sätt att rista och forma wyrds trådar i världens väv. Arton runor ristade wyrds olika former, i galdersång eller ristade runor, och de har förts i arv från wyrdväverska till wyrdväverska sedan innan tidens början, och de är samma runor som gudarna samlade från tomheten.

---

Rent konkret blir det ett system med besvärjelser som bygger på att runor kombineras. Man måste kunna runor för att kombinera dem, och om man inte kan runorna som ingår i en besvärjelse så kan man inte lära sig den besvärjelsen. De är binära: antingen kan man runan eller inte.

Besvärjelser kan man också lära sig. De är också binära: antingen kan man dem eller inte. Kan man inte en besvärjelse, men kan runorna, så kan man ändå försöka sig på att kasta en sådan besvärjelse.

Runor ger även en möjlighet att modifiera en besvärjelse, som att ändra varaktighet, effekter, eller mål, om man kan en runa som motsvarar den ändringen man vill göra.

Det finns fem sätt att väva trolldom, var och en en egen färdighet, och det är de färdigheterna man slår för. Dessa kan man bli bättre i.

Det finns ett värde Wyrd, som visar hur djup ens insyn i wyrd är.

Och det finns ett värde Fördärv, som visar hur mycket Skuggan har påverkat en.

 

[Tell]

Det oförutsägbara var poängen i inlägget. Samt svårigheten att kunna komma till läget att något oförutsett händer. Hur skulle man kunna lösa detta?