Rent estetiska preferenser

[Svarte Faraonen]

Något jag inte tycker nämns särskilt ofta i diskussioner om spelkonstruktion och vad man väljer att inkludera är estetik. Detta är lite märkligt, eftersom jag upplever att en stark estetisk prägel är något som gör ett spel minnesvärt -- Mörk Borg, Vindsjäl, Warhammer FRP och Ur Varselklotet är alla exempel på spel som har en tydlig estetik, något som också är till deras fördel. Jag tror också att våra spelpreferenser i tämligen hög grad styrs av just estetik -- inte bara hur den förmedlas visuellt, utan även vad som skildras i text. Jag tror också att vi i allmänhet blir gladare och tycker bättre om spel om vi kan inkludera våra estetiska preferenser i dem, och att detta är ett skäl så gott som något att ta estetiken på allvar i speldesign. Allt för ofta tycker jag att element i spelvärldar avkrävs en betydelse, när de egentligen kanske bara inkluderas för att skaparen finner dem tilltalande.

Jag är exempelvis en sucker för vad man får kalla alv-estetik. Den där sirliga art nouveau-looken, kombinerat med hjorthorn och månar och flöjter och sånt. Även de mer icke-visuella aspekterna, som det förtrollade, det tidlösa och det odödliga. När jag skriver något ser jag ofta till att inkludera saker som anspelar på detta. Det behöver inte ha någon stark tematisk förankring i vad spelet ska handla om, jag trivs bara med det och det får mig att känna mig mer tillfreds med världen jag skapat eller spelar i.

 

[Skarpskytten]

Jag är en sucker för någon slags pseudohistorisk järnåldersestetik där saker ser riktiga ut. Chronopia funkar inte alls för mig med sin grällhet och DnD5 är en ständig kamp bla pga alla rustningar ser helt orimliga ut (och vi ska bara inte tala om att vissa personer ser ut som de egentligen skulle ha varit med i en bok av Jane Austen). Jag ogillar vidare Jacksons Tolkienfilmer och rollspelet som byggde på dem. TOR är precis hur jag vill ha min fantasy, tycker illustrationerna är kongeniala.

 

[Khan]

Jag har nog ingen personlig preferens förutom att det måste kännas konsekvent, genomtänkt och eget. Det är anledningen till att jag kan gilla så skilda saker som Exalted, Vindsjäl, Mutant År Noll och Chronopia.

Jag är inte så förtjust i estetiken i Chronopia med enorma axelskydd, rustningar på 200+ kilo, svärd som skulle gå sönder om det blåste på dem i verkligheten och så vidare när man ser grejerna var och en för sig. Men som helhet är det en genonmtänkt designfilosofi bakom, något som konsekvent går genom alla delar och varianter av världen, och känns helt eget. Det är bra grejer det.

Typ.

 

[krank]

För mig är ju estetik huvudanledningen till att välja bort hela genrer – jag fjärmas ju till exempel från medeltidsfantasy och annan primitiv/forntida inspirerad estetik. Jag kan inte med den alls, den ger mig ingen glädje, dödar min inspiration och min lusta. Och när jag bygger mina egna spel är estetiken bland de första grejer som måste sitta – jag måste kunna föreställa mig hur det ser ut, för mitt inre öga, och jag måste tycka om det.

I Rotsystem började jag ju med typ Johnny Mnemonic och Axa, och resten av spelvärlden följde liksom med.

Sedan gillar jag ju när det finns förklaringar till estetiken och när den sedan knyts an till tematik och sådär. Men det måste först och främst se snyggt ut, om det alls ska bli något av det.

Jag lockas av brötig tech med tjocka sladdar, betong, maffiga filmiska specialeffekter, fula groteskerier och visuella äckligheter. Jag lockas också av ren, fin och funktionell NASA-design, framför allt när den också kombineras med ful-tech bakom kulisserna. Jag vill ha det urbant, civiliserat och groteskt och nedgånget.

 

[Genesis]

Estetiken är en jätteviktig del av rollspel för mig och jag lägger massor av vikt på den. Däremot har jag ju ingen nytta av estetik i spelet som skrivet eller illustrerat. Jag vill ju ha estetik i spelet runt spelbordet. Så där är det jätteviktigt för mig, men inte i boken.

 

[PhilArt]

Jag gillar ganska minimalistisk och abstrakt estetik över lag. Detaljerade illustrationer osv blir mest plottrigt. Foton har jag väldigt svårt för också i rollspel. Väldigt få rollspel skulle jag säga är snygga, men för att ta fram något så är omslagen till Oktoberlandet och den vita specialutgåvan av Noir.

Edit: sen finns det såklart spel som lyckats rent tematiskt med estetiken utan att jag för den delen tycket det är snyggt.

 

[zo0ok]

I OSR-världen (alltså med dussintals väsentligen jämförbara D&D-kloner) så är estetiken kanske det som skiljer spelen från varandra mest.

Jag kan inte förneka att det spelar roll för mig.

 

[Arrikir]

Estetik är väldigt viktigt för mig, jag vill veta hur saker ser ut och hur de "känns" när jag läser och spelar rollspel. Numenera är ett sånt spel, visserligen är estetiken all over the place, men samtidigt känns den rätt för mig. Samma med Mutant undergångens arvtagare och Symbaroum där estetiken är mer tydlig och tilltalar.
En stil som jag tilltalas av och gärna skulle se mer av är fantasy med 1700- tal/ Renessans stil, istället för pseudo medetid som till exempel DnD lider av.

 

[Svarte Faraonen]

Estetiken är en jätteviktig del av rollspel för mig och jag lägger massor av vikt på den. Däremot har jag ju ingen nytta av estetik i spelet som skrivet eller illustrerat. Jag vill ju ha estetik i spelet runt spelbordet. Så där är det jätteviktigt för mig, men inte i boken.

Minimalism är också en estetisk preferens.

 

[Svarte Faraonen]

Jag gillar ganska minimalistisk och abstrakt estetik över lag. Detaljerade illustrationer osv blir mest plottrigt. Foton har jag väldigt svårt för också i rollspel. Väldigt få rollspel skulle jag säga är snygga, men för att ta fram något så är omslagen till Oktoberlandet och den vita specialutgåvan av Noir.

Edit: sen finns det såklart spel som lyckats rent tematiskt med estetiken utan att jag för den delen tycket det är snyggt.

Hur översätter du det till estetiska uttryck i spelvärlden? Abstraktionen innebär ju att det blir en större klyfta mellan produktens utseende och hur man föreställer sig fiktionen.

 

[PhilArt]

Hur översätter du det till estetiska uttryck i spelvärlden? Abstraktionen innebär ju att det blir en större klyfta mellan produktens utseende och hur man föreställer sig fiktionen.

Jag har inte så stort behov av att få specifik guidning kring hur spelvärlden ser ut i form av bilder. Jag visualiserar väldigt lätt själv när jag läser texten eller tabellerna. Färgschemat är dock en bra och lagom hint rörande skaparens ambitioner.

 

[Rickard]

Jag vill ju ha estetik i spelet runt spelbordet.

Vad menar du med detta?

 

[Genesis]

Vad menar du med detta?

Hur jag beskriver saker, hur saker ser ut, luktar, låter i spelvärlden, vilka metaforer jag använder, att invasionsstyrkan rider in på en enorm mekanisk sköldpadda, att bron är full av tyska turister, en massa sådana saker som, som @Svarte Faraonen sade, är där för att jag finner det tilltalande och inte för att det uppfyller något reellt behov i spelet. Hur jag dekorerar fiktionen med mitt språk och med fluff. Det är viktigt för mig. Däremot är det oviktigt att spelet kommer med någon form av estetisk vision. Den vill jag hellre leverera själv, tillsammans med min spelgrupp.

 

[Rickard]

Hur jag dekorerar fiktionen med mitt språk och med fluff. Det är viktigt för mig. Däremot är det oviktigt att spelet kommer med någon form av estetisk vision.

Kanske inte vad denna tråd pratar om, men fullt medhåll. Det sammanfaller med att jag anser att om det inte finns i spel så finns det inte. Det gäller bilder och regler från boken också. Hemligheter finns inte förrän de är etablerade på spelbordet. Om bara en person vet den så finns den inte.

Om bokens innehåll däremot "smittar av sig" till spelmötet är det en annan grej. Polaris bilder känner jag aldrig har inverkat på vårt spel, men däremot hur reglerna förklaras och rollformulären, där spelgruppen börjar tänka poetiskt.

 

[Svarte Faraonen]

Jag är en sucker för någon slags pseudohistorisk järnåldersestetik där saker ser riktiga ut. Chronopia funkar inte alls för mig med sin grällhet och DnD5 är en ständig kamp bla pga alla rustningar ser helt orimliga ut (och vi ska bara inte tala om att vissa personer ser ut som de egentligen skulle ha varit med i en bok av Jane Austen). Jag ogillar vidare Jacksons Tolkienfilmer och rollspelet som byggde på dem. TOR är precis hur jag vill ha min fantasy, tycker illustrationerna är kongeniala.

Jag håller med om förkärlek för det mer jordnära och avsmaken för vad som blivit typisk D&D-estetik, men min huvudsakliga inspirationskälla där är nog snarare konst från den nordliga renässansen. Brueghel, Bosch, etc.

 

[Svarte Faraonen]

Hur jag beskriver saker, hur saker ser ut, luktar, låter i spelvärlden, vilka metaforer jag använder, att invasionsstyrkan rider in på en enorm mekanisk sköldpadda, att bron är full av tyska turister, en massa sådana saker som, som @Svarte Faraonen sade, är där för att jag finner det tilltalande och inte för att det uppfyller något reellt behov i spelet. Hur jag dekorerar fiktionen med mitt språk och med fluff. Det är viktigt för mig. Däremot är det oviktigt att spelet kommer med någon form av estetisk vision. Den vill jag hellre leverera själv, tillsammans med min spelgrupp.

Har du några generella preferenser för hurdan estetiken ska vara, något du ständigt återkommer till för att det tilltalar dig?

 

[zo0ok]

Om bokens innehåll däremot "smittar av sig" till spelmötet är det en annan grej.

Om man spelar i Middle Earth, så hjälper det att ha bra bilder som föreställer platser i Middle Earth som rollpersonerna besöker, eller bara landskapsbilder. Den typen av bilder kan jag visa upp direkt, precis som jag visar upp bilder jag ritat själv (ja det är sant) eller hittat på pinterest.
De behöver inte finnas i regelboken.

Sedan kan jag känna att om det grafiska i regelboken inte motsvarar hur man själv tänker sig berättelsen, så hjälper ju inte det. Jag hade inte föredragit D&D 4e baserat på dess utseende. D&D 2e rimmar bättre med hur vi tänker att det ser ut.

Men jag vill gärna känna att regelboken/spelet är en solid produkt. Den kostar ändå bara några hundra kronor, och jag lägger många timmar på prep och spel. Så jag vill inte att spelet ska förlora på att regelboken inte levererar. En produkt känns solid om den är estetiskt tilltalande, och om dess estetiska profil motsvarar det spel man vill spela.

 

[Skarpskytten]

Jag håller med om förkärlek för det mer jordnära och avsmaken för vad som blivit typisk D&D-estetik, men min huvudsakliga inspirationskälla där är nog snarare konst från den nordliga renässansen. Brueghel, Bosch, etc.

Jag är Breughel-fanboi, så inga invändningar härifrån.

Det slog mig efter jag skrivit att jag också gillar den här svart-vita, tecknade OSR-estetiken, som blandar humor och horror, medeltid och sci-fi: Otus och Poag t ex.

Hur skulle de beskriva Eons estetik? Är det samma som din estetik?

 

[zo0ok]

Det slog mig efter jag skrivit att jag också gillar den här svart-vita, tecknade OSR-estetiken

På något sätt blir svartvita bilder perfekta: de ser helt bra ut (om de är rätt genomförda). Färgbilder ser oftare dassiga ut på något sätt, som någon slags kompromiss.

 

[Minimoni]

Jag gillar massor av olika sorters estetik och därför älskar jag massor av spel med helt olika tänk kring just det estetiska. Det finns nog bara ett spel jag inte gillat gällande just det här, Oktoberlandet. Jag vet att spelet är snyggt och att massor av folk verkligen älskar det, men det fungerar inte för mig.

Neo Tech Edge är för plottrigt och jag har svårt att läsa texten på flera ställen och detta stör mig då jag verkligen gillar spelet i övrigt.