Nekromanti Reseledare, se hit!

[Krille]

Ett moment som ofta nämns i förbigående i rollspel är resor. Oftast är det fantasyspelen som råkar ut för komplixerade tabeller med utmattning och whatnot, men SF-spelen kommer undan med en liten regel om restid.

Inför Andra Imperiet så har jag börjat fundera kring detta, och har upptäckt lite intressanta situationer som jag inte kan påminna mig om att jag har sett, plus några situationer som jag har sett men inte löst på ett bra sätt.

Med ett par bra skor...: Regler för fotvandring och resor medelst riddjur kan man säkerligen sno från helt normala fantasyrollspel, men jag är intresserad av de lite mer exceptionella varianterna, inte bara "tre dagars resa till nästa värdshus"-varianten. Helt enkelt, antag att du får valfri utrustning som du kan bära eller släpa och släpps ner mitt i Sahara, Västaustralien, Amazonas, Alaska eller Antarktis. Hur tar du dig hem igen, och hur påverkas ditt tillvägagångssätt och chanser av prylar och vägval?

Min bil är inte lik din bil...: Den här tror jag mig inte ha sett någonstans: den ädla konsten att köra land rover (motsv) i jefligt väglös terräng. Ungefär samma fråga här, fast du får en obligatorisk terrängbil också.

En hel del fakta kan jag nog leta upp på egen hand. Vad jag egentligen undrar är hur en resa i extrema förhållanden påverkar en rollperson.

 

[Svarte Faraonen]

Menar du nu resor där huvudsaken är att klara sig rent fysiskt, med fokus på utmattning, extrema temperaturer, hunger och törst, eller på de rent psykologiska effekterna av att under lång tid befinna sig ute i vildmarken? Det är det senare fallet jag ser som mest intressant. En person som är ovan vid vildmarkslivet kommer, beroende på temperament, antingen uppskatta vildmarken eller avsky den, men de flesta kommer längta tillbaka till civilisationen. Jag antar att denna längtan till en början fungerar som drivkraft, men senare blir allt mer av ett handikapp då man inte längre uthärdar att leva i vildmarken. Detta gör att färdhastigheten antagligen är hög i början, men sedan sjunker snabbt efter några dagar.

En person som däremot är tränad i vildmarksliv kommer hålla en jämnare takt. Han/hon vet hur man klarar sig och är van, vilket gör att civilisationens bekvämlighet inte tycks lika eftersträvansvärd -- den vildmarkskunnige kan faktiskt ha det rätt trevligt utan mjuka sängar och varmvatten. Därför kommer takten antagligen vara jämnare för denne.

Den viktigaste faktorn är nog ändå sällskap. Att vandra ensam genom en ödemark är psykiskt påfrestande, medan reskamrater får upp moralen på varandra. Likaså blir allt betydligt mer stressande och påfrestande om man tvingas dra med sig en skadad eller sjuk person, alternativt en person som på något annat vis är fullkomligt oduglig. I det senare fallet lär man nog också ödsla en hel del energi på att irritera sig på vederbörande.

Kort sagt, psykisk utmattning är betydligt mer intressant än fysisk sådan, vars enda möjlighet till rollgestaltning är att få spelarna att säga "Oh, vad trött jag är".

 

[Krille]

"Menar du nu resor där huvudsaken är att klara sig rent fysiskt, med fokus på utmattning, extrema temperaturer, hunger och törst, eller på de rent psykologiska effekterna av att under lång tid befinna sig ute i vildmarken?"

Jag menar alla möjliga effekter, men tänk gelémässigt till att börja med. Rollspelsmässigt lämpar jag över till spelaren tills vidare.

 

[Troberg]

Min bil är inte lik din bil...: Den här tror jag mig inte ha sett någonstans: den ädla konsten att köra land rover (motsv) i jefligt väglös terräng. Ungefär samma fråga här, fast du får en obligatorisk terrängbil också.

Terrängkörning brukar till största delen handla om två saker: ta sig loss när man kört fast och att laga saker som gått sönder. Utan vinsch eller spel så kommer man snart att fastna för gott, utan reservdelar (framför allt reservhjul) så står man snart med en havererad bil. Man bör även ha med alla vätskor bilen behöver, speciellt vatten. Tätningsmassa, tejp, naj-tråd, slangklämmor, en handfull olika sorters lim, rep, tändstift, kabel, säkringar, batteri, luftfilter, bränslefilter, slangstumpar, bultar, skruvar, muttrar, stötdämpare, lampor och en välfylld verktygslåda är också bra. En rejäl filt eller motsvarande att lägga under hjulen om man kör fast. Spade och spett. Sedan får man hoppas att man inte kör sönder något som man inte kan fixa, tex drivknutar eller växellåda. Ska man köra riktigt långt i vildmarken så kan en wunderbaum vara rätt bra.

Det är också jätteviktigt med rätt bil. Man kommer inte långt med en halvgammal Hyundai Elantra i öknen. Tro mig, jag har testat. Fyrhjulsdrift (riktig, inte fusket som är på stadsjeeparna (AWD), utan med diffspärr och krypväxel (4WD)), bra frigång, rejäla däck med grovt mönster samt en elektrisk eller ännu hellre hydraulisk vinsch. Du kan glömma de moderna stadsjeeparna, de skulle inte överleva en dag i naturen. Det ska vara en riktig jeep, gärna lite äldre (de är mycket lättare att laga i fält).

För utseendets skull är det dessutom viktigt att man monterar en harpun på flaket.

 

[PAX]

Senaste numret (3) av The Black Seal har en artikel om hur man överlever som Delta Green fältagent i varmt klimat. Exempelvis Afrika eller Asien. Den tar upp saker som hur människor påverkas av värme. Olika sjukdomar. Bra utrustning. Exempelvis så är två bilar att föredra i stället för en naturligtvis.
Beträffande väglös terräng så är risken mycket stor att man fastnar någonstans vare sig man vill eller inte. Och då menar jag inte rent fysiskt. Soppatorsk eller motorhaveri är säkert vanligt. Fick mig även att tänka på en fransk film jag såg nyligen på video. Filmens namn har jag glömt men det var en rätt så schysst lastbilsjakt i öknen som inte gick speciellt fort till slut.

 

[Troberg]

Och naturligtvis, bildbevisen

Foto en stund innan vi kom in i den djupa sanden. Än så länge går det rätt så bra...
Skinnjackan ligger i bilen, det är ungefär 500 grader varmt.

Ingen jeep är komplett utan harpun.