Resor i rollspel utan karta

[Gurgeh]

I äventyrsrollspel som utspelar sig i förindustriella världar händer det ju ofta att rollpersonerna färdas land och rike runt i jakt på magiska artefakter och vulkaner att kasta dem i. På spelbordet brukar det hanteras genom att en detaljerad karta läggs upp så att spelarna och spelledaren kan komma överens om var rollpersonerna befinner sig och vilken väg de ska ta till sitt mål.

Så går det naturligtvis inte till inne i spelvärlden. Det finns ingen världskarta att titta på, kanske inte ens en karta över ett enskilt land. Rollpersonerna får istället följa vägar och landmärken, kanske fråga lokalbefolkningen om riktning. Om de har tur kanske de har en karta som inte riktigt är en karta, utan mer en vägguide, som Tabula Peutingerania - en karta över romarriket (vilket ju var helt onödigt, eftersom alla vägar ledde till Rom).

Är det någon som har testat att hantera resor i rollspel på det sättet? Tillför det något, eller är det bara onödigt krångel?

 

[Fnord]

Jag har testat det och det kan fungera rätt bra, om man vill göra resandet i sig till ett äventyr. Framför allt så tycker jag att det är ett bra sätt att introducera nya områden, för att det tvingar spelarna att interagera mer med omvärlden, så de får lära känna sin omgivning och veta hur folk i trakten tänker och aggerar och ge dem information om vad som händer i området på ett naturligt sätt.

 

[Bifur]

Då och då. Men sällan för längre kampanjer/äventyr. Men för kortare spel med ett mindre antal punkter brukar det gå bra att bara berätta om deras relation. Men jag gör sällan en grej av att hitta oavsett, om det var vad du syftade på?

Sen har ju spelarna en stark kognitiv begränsning relativ rollpersonerna. Att utelämna en karta när det gäller mer komplext resande kan nog riskera ju att leda misstag som en person i spelvärlden aldrig skulle göra, om man nu skulle dra det till sin spets ("va, behövde vi korsa bergen för att komma dit?).

 

[Quadrante]

Är det någon som har testat att hantera resor i rollspel på det sättet? Tillför det något, eller är det bara onödigt krångel?

Jag har under alla år konsekvent använt mig av kartor/beskrivningar likt den du nämnde. En linje med hållpunkter. De kan son väg utan och innan till slut men får panik om de måste avvika från den. Helt klart värt mödan

På senare tid har jag gjort ”tunnelbanekartor” efter samma princip. Men de blir mer som traditionella kartor.

edit* kan väl nämna att det sällan var sträck och punkter på papper utan mer hållpunkter.

Exempel
Följ bäcken upp genom skogen, gå över flatlandet mellan kullarna, när ni ser byn gå vänster i riktning mot röset, passera röset och rör er mot …

 

[Boganis]

Kartor av Peutinger-typen brukade visa platserna som låg en dagsresa från varandra.
Så ville jag också gjort med en "hemmagjord" Peutinger-karta.
Sedan visar ju milstenarna hur sannolikt det är om man kommer fram till nästa trygga karavanserai innan mörkret faller på...

 

[koraq]

Det enda spel jag spelat med ren vildmarksutforsknings är Forbidden Lands/Svärdets Sång, och där får man ju en stor fläskig karta med i lådan. Vi gjorde så att jag visae kartan och sa "här är ni nu, vilket håll vill ni gå åt?". Efter det drog streck på en mer inzoomad karta, men vid spelmöten beskrev jag hur horisonten såg ut, och hur vegetationen ändrades under dagen de reste. Det gav spelarna möjlighet att rollspela hur de valde att gå "mot de där bergen vid horisonten" och så kunde de kolla på kartan vid spelsessionens slut för att hålla lite koll på var de är.

Skulle de gått att helt skippa den stora kartan? Antagligen. Jag ville ha den där för att spelarna skulle kunna kolla på den och bestämma var de var på väg med en horisont på mer än ett speltillfälle eller två.

 

[Zire]

Jag kör sällan med att spelarna får se kartor. Utan de får i så fall rita upp dem själva. Utan det är precis som du säger, de får en beskrivning av hur de tar sig dit av någon. Eller att man lyckas med något liknande stigfinnare eller geografi för att veta vägen (men den beskrivs på ungefär samma sätt). Som SL brukar jag ha en karta med "sanningen" men den visar jag aldrig.

Däremot så skulle spelarna kunna få en karta som handout för att deras rollpersoner har kommit över en, men de brukar inte vara så tillförlitliga

 

[lupmet]

Jag tror att kartor är nödvändiga för spelarnas förståelse, men jag hade en episk Ereb Altor-kampanj häromåren där jag dels nyttjade att det var fantasy med magi och dels om "fråga sig fram". De befann sig i Zorakin och skulle leta upp "Vishetens tempel" i Torildskogen, till sin hjälp hade de fragmentariska vägbeskrivningar (forna tiders kungar reste till en viss stad och sedan "västerut till klostret och reste sedan vidare därifrån till templet i trenne dagar"). I staden fick de fragmentariska beskrivningar om att det skulle gå en väg in i skogen till någon form av kloster och de hittade rester av vägen och följde den til ett Ensamma Vargen-Kai-kloster. I dess bibliotek hittade de (om jag inte minns fel) hänvisningar till att söka ett berg som hette på ett visst sätt – eller så var det så att en av rollpersonerna såg berget i en dröm sänd ifrån dennes gud (gudarna var väldigt aktiva i den kampanjen), minns inte riktigt vilket. De reser norrut längs bergskedjan och de har med sig en nyckel som skall gå till templet. Denna nyckel är i själva verket en kompass, när de är 2-3 dagsmarscher ifrån vet nyckelbäraren åt vilket håll de skall gå. Nyckeln låser inte upp något lås utan ger bara bäraren kunskapen om vart denne skall gå, likt flyttfåglars eller brevduvors instinkt.

Jag har en vag idé om ett äventyr där rollpersonerna letar efter Grottkomplexet och vet bara att det ligger i "bergen bortom byn B". I byn är de med på en fest där de sjungs och dansas en gammal sång som faktiskt är en sjungen karta – "så simmar vi över den strida floden falleri fallera fallerajanlej, så skuttar vi över ravinen den djupa falleri fallera fallerajanlej" (alla gör bröstsimtag och sedan tar de långa skutt i ringdansen). Har en fundering om att det skall vara till en bunker i Mutant där sången också innehåller instruktionen att följa sången i händelse av svår fara (läs: när fienden anfaller med kärnvapen finns det skydd i bunkern, det är en gammal sång – och den har såklart blivit lite förvanskad över tiden…). Det var så forna tiders härskare såg det var bästa sättet att bevara kunskapen om bunkern även om statsapparaten föll samman. Jämför diskussionerna "hur behåller vi kunskapen om var vi grävt ned vårt kärnavfall levande genom tusen generationer!?"