Nekromanti Retorik och tärningsrull

[krank]

Men är det verkligen du som spelare som behöver känna dig smart och talför?

Tja, om jag ska känna det som att jag "är min rollperson" och inte att rollpersonen är en separat entitet jag knuffar runt så behöver ju jag känna mig så som min rollperson känner sig, tänker jag. Och det är ju den sortens inlevelse jag är ute efter. Jag får inte så mycket ut av ifall rollpersonen upplever saker jag inte kan dela upplevelsen av. Det blir lite som att titta på fotboll, en aktivitet jag inte heller uppskattar men vet att andra gillar – varför ska jag vara glad och stolt över att någon annan springer runt och gör mål? Framför allt när jag hade så lite att göra med framgångarna.

Så för mig blir det nog lite såhär: När rollpersonen känner sig smart och jag känner mig dum, eller när rollpersonen känner sig talför och jag känner mig blyg, så ökar det disconnecten mellan oss och det, för mig, är ett större problem än att jag eventuellt inte kan spela rollpersoner som ligger långt ifrån mig när det gäller vissa förmågor.

 

[krank]

och det är absolut enklare att leva sig in i hur rollfiguren känner om jag själv känner något liknande

Det här, tror jag, blir lite det centrala. För mig är den här skillnaden i hur enkelt det är väldigt stor – om rollpersonen känner sig smart medan jag känner mig dum så har jag i det ögonblicket väldigt svårt att ta steget in och känna min rollpersons känsla av smarthet. Kontrasten reser upp murar för mig.

 

[luddwig]

Det här, tror jag, blir lite det centrala. För mig är den här skillnaden i hur enkelt det är väldigt stor – om rollpersonen känner sig smart medan jag känner mig dum så har jag i det ögonblicket väldigt svårt att ta steget in och känna min rollpersons känsla av smarthet. Kontrasten reser upp murar för mig.

Jag har inte det problemet, men jag förstår hur du menar. Min inlevelse fallerar på ett likartat sätt om reglerna eller äventyret i alltför hög grad dikterar vad rollfiguren kan och inte kan göra.