Ålrajt, here goes...
OBS Jag kommer inte gå igenom hur spelet är tänkt att spelas utan denna redogörelse förutsätter kanske att du har ett hum om vad detta spel går ut på samt en viss inblick i samberättande som företeelse.
Vi som spelade är alla i typ samma ålder och har vuxit upp gemensamt. Har visserligen ganska skild musiksmak men gemensamma referenser. Dessa referenser sträcker sig också till film och möjligtvis gjorde detta att vi hade en del gratis under spelandet. Jag antar att just detta kan ligga en i fatet också men för oss kändes det som om det bidrog.
Vi kom fram till att målet för resan var New York, av olika anledningar, men alla ville på något sätt ha en ny start i livet. Min karaktär ville fly en religiös bakgrund, någon annan ville fly misären i sin trailer park medan ytterligare någon mest ville fly från sin fru och kommande barn.
En del av oss delade med sig av hela karaktären redan i preppen medan någon annan valde att hålla vissa delar hemligt. Oklart hur detta påverkade själva spelet men jag knyter an till detta lite senare.
I början flöt allting väldigt bra. Vi språkade i bilen, delade med oss av våra Traits genom olika situationer, stötte på några Obstacles som vi antingen tog en Detour runt eller använde våra i spel etablerade Traits för att lösa. En stund där i mitten var vi på väg att hamna i någon slags From Dusk til' Dawn film men jag löste det genom att ratta bilen snabbt därifrån.
När spelet sedan gick över till nästa fas (OBS! Denna fas dök upp för oss, det finns inget i reglerna som säger något om en andra fas i spelet) så gick det lite stiltje i scenerna. Det blev lite oklart vad scenen handlade om och vi hade svårt att hitta något driv.
Vi tog en liten paus och föreslog att vi återigen går igenom våra Futures (livsmål) och kanske driver hårdare mot dessa under fortsättningen. Resultatet blev helt överrumplande perfekt!
Sista scenen hamnade vi på en BnB i Pennsylvania hos ett äldre par och en av karaktärerna fick ett mail där det stod att den där praktikplatsen hade tillsatts av någon annan. Hans framtid var därmed krossad. Det blev en oerhört gripande scen hur han gick ut från BnB'n mitt i regnet och ställde sig för att lifta. Vi andra försökte på alla sätt få in honom igen för vi hade ordnat mat åt honom. Han gråter, vi är alla skakade (jag får gåshud bara jag tänker på det) och till slut säger han "Jag är inte bara ett misslyckande, jag är sentimental också!" och kliver in i värmen hos sina vänner igen. Jag klappade händerna i ren förtjusning och vi alla bara skrek ut vår glädje att karaktären valde oss istället för att åka hem och acceptera sin lott i livet.
Där kände vi alla att historien var slut, även om vi regelmässigt inte hade kommit till slutet.
Precis innan mailet plingade till i hans inbox satt vi in character och reminiscade om resan, vad vi hade stött på och varit med om. Det sjuka är att trots att scenerna vi pratade om in character bara inträffat någon eller några timmar innan uppstod en nostalgi runt bordet som var jäkligt mysko.
För mig uppstod bleed så in i bomben, även om immersionen var det si och så med. Vi pendlade ganska friskt mellan att vara in character och prata om tunga saker med varann, ställa saker på sin spets och verkligen utmana varandra och varandras karaktärer, medan vi i nästa sekund kunde hastigt bedöma låtvalet eller plöstligt slänga in en verklig anekdot som knöt an till det scenen handlade om.
För oss blev musiken verkligen en avgörande grej och vi var alla överens om att nästa gång vi spelar vill vi låta musiken ta ännu mer plats.