Re: Ridande kvinnor (väldigt ot)
*skratt* 350 kg - ännu roligare blir det om man tänker på att den kära damen jag ridit vägde över 500 kg... men å andra sidan var vi fullt överens om vem som var flockens ledare ---- HON!
När man rider sitter man dessutom på hästen, inte under och där har hästen svårt att sparka in skallen på dig. För att inte tala om att hästar inte tycker om att trampa på ostadiga saker. Tänk själv att hålla rätt på fyra saker som du inte tittar på som någon slänger kulor under (kula=huvud) för att inte tala om att hästar inte gillar gungfly... hm dem påminner i viss mån om dvärgar måste jag säga...
Själv har jag ramlat från hästryggen vid ett par tillfällen. Ett tillfälle var jag faktiskt ung och frisk och smidig och gjorde en vacker kullerbytta upp på fötter för att någon minut senare vara på väg upp i sadeln igen... Senaste gången så var de facto en gammal dam som skulle upp (ischias gör en hundra år på ett ögnablick) och ner kom jag i rasande fart när damen under mig bestämde sig för att bästa sättet att fly bromsarna var att springa. Jag landade på ryggen som en ovig sköldpadda och låg och kved lågt i flera minuter, rena turen att jag inte knäckte den där förvärkta saken. (ryggen alltså).
I rollspelssammanhang så vill jag dra mig till minnes en anekdot där "jag" faktiskt hamnade i otrevligt läge...
__________________________________________________________
Hon vaknade tidigt i gryningen. Det var nästan helt tyst i lägret sånär som på några vaga lågmälda rörelser av någon som börjat laga mat och låga rösters tal. Hon upptäckte att hon var snustorr i svalget och pannan badade i svett och anade att hon drömt en förfärlig mardröm. Som ett eko hörde hon i minnet Lis röst som ropade hennes namn. Namnlösa fasor hade strykt hennes nattsömn. Hon reste sig och fann att hon somnat i full rustning. Hon var mycket törstig och gick ut i det vackra gryningsljuset. Någonstans vaknade ett par fåglar som började sjunga. Hon ruskade på sig och gick långsamt ut från lägret. Solljuset förgyllde ett par fuktiga grenar som rodnade i skuggan. Hon såg en liten bäck som nåddes av ljuset som spelade på dess stilla porlande yta. Hon böjde sig ned vid dess kant och såg ner i det virvlande mörka vattnet. Lia kupade handen och skopade upp lite glittrande vatten i den. I skuggan av hennes ansikte glittrade vattnet fortfarande lika kallt och hon undrade hur det kunde vara. Hon höjde handen för att dricka när hon frös till i rörelsen. Hon hörde dem aldrig komma, utan förvarning var de bara där. Ett svärd vilade i luften, knappa metern ifrån hennes högra hand. Hon kastade en snabb blick kring henne. De var tre stycken råbarkade män i full rustning. De stod i halvcirkel och en stod bakom henne. Enda platsen de inte var, var framför henne. Hon kastade sig framåt och försökte dra sitt svärd, bara för att finna svärdsskidan tom, och männen var snabbt framme vid henne då hon landade på alla fyra i bäckens iskalla vatten. Tre svärd låg plötsligt kring hennes blottade hals. En av dem sa lågt.
- Är det , det här du söker? Samtidigt som han bytte svärd till hennes eget. De andra två drog undan sina svärd. Han lät svärdet vila mot hennes strupe. Hon kände bladets rakknivsvassa egg skära in i halsen och kom för första gången på sig själv att svära över sin noggranna skötsel av det. Hon såg mannens elaka hånflin, hon log ett halvhjärtat leende till svar, mindes Lis ord. Låt inte fienden ana din rädsla och kände hjärtat banka panikslaget mot revbenens insida. Hon var rädd som en mus i örnens klor och drog ett djupt andetag.
- Godmorgon mina herrar. Strålande väder idag. Hennes röst bar fantastiskt nog och den lät oerhört sorgfri i hennes öron. Hon visste dock att det skulle krävas mycket mer än det för att övertyga männen om hennes lugn. Med hjärtat förtvivlat klappande drog hon undan huvudet bakåt från svärdseggen, bara för att finna att den följde hennes rörelse. Hon lyckades hindra en grimasch av smärta, även om hennes ögon talade om för männen att det gjorde ont. Hon började långsamt res sig, då mannen med hennes svärd nickade till de två andra. De greppade snabbt hennes händer och låste dem bakom hennes rygg. Hon hade inte en chans att slingra sig lös och det gjorde mycket ont när de surrade henne. Hon fick till ett halvhjärtat:
- Akta, tänk vad ni är slarviga, ni glömmer ju benen. Knappt hade hon fått det över läpparna förrens de tre skrattade rått. De knuffade henne över till andra sidan av bäcken där det bakom ett par ungträd stod fyra hästar bundna.
- Var grävde ni fram så fula djur. Fick Lia fram med en ton som var lagom retsam i hennes öron. En av männen fattade tag i hennes öra och vred om.
- Var inte så stöddig nu, lilla gumman. Det kan straffa sig senare. Han vred hennes ansikte mot sig. Hans andedräkt stank och han la den andra handen över hennes plåtklädda bröst och gjorde ett obehagligt strupljud. Hon lyckades behålla fattningen.
- Du skulle behöva göra något åt din andedräkt, det kanske inte är så underligt att det bara är getter som går på dina inviter. Hon slet huvudet löst trots smärtan och försökte sparka honom mellan benen. Han undgick smidigt sparken och fångade hennes ben i luften och sparkade undan det andra benet. Hon föll tungt till marken och kunde inte utan besvär resa sig upp. En av de tre ryckte upp henne och skickade upp henne på en av hästarna. Han surrade ihop hennes fötter med ett rep runt hästens mage. Den förste mannen som tagit hennes svärd tog tag i hästens tyglar samtidigt som han själv satt upp. Han log mot henne.
- Patetiskt, du gör bara dig själv illa. Och du skulle föreställa vara ett befäl. Han ruskade på huvudet.
- Men det varar ju inte så länge till. Han skänklade hästen och den började trava med hennes häst efter sig. Hon hade plötsligt klara problem att hålla balansen. Färden gick snabbt undan, Lia tappade mer och mer balansen. Förtvivlat försökte hon parera hästens rörelser men till sist föll hon åt sidan för att hamna under djurets mage. Hon såg hovarna blixtra mot henne i stadig takt och gång på gång snuddade de vid henne. Männen gjorde inga försök att sänka farten. Hon skymtade plötsligt ett antal fötter mellan hovarnas blixtar och hästen stannade med ett ryck. Ett knyck i fötterna var den enda förvarning hon fick innan hon föll till marken mellan hästens hovar. Den sparkade ofrivilligt till henne när den leddes undan. Hon fann sig ligga vid fötterna på två karlar som såg ännu mer råbarkade ut än de tre andra. Den ene plockade upp henne och slängde henne som en potatissäck över axeln. Hon blev inburen i ett tält där hon blev hastigt nerslängd i sittande på en trästol. Hon flämtade efter luft och fick till slut tillbaka andan. En röst fick det att isa i hennes blod:
- Så du skulle döda mig? En man med åtskilliga ärr i ansiktet rundade henne och ställde sig framför henne. Hans hår var silversprängt och väl skött. En enkel krans av svart och silversprängt skägg förtydliga de skarpa dragen. Han hade en gång varit en mycket vacker man, men med de många ärren hade förstört lit, men trots dem var han en anslående syn, en man som märktes och inte kunde ignoreras. Hon fuktade sina läppar.
- Men se, Torfrid. Det var tidigare än jag trott. Ni får ursäkta mitt utseende men man lät mig inte göra min morgontoalett och ja, man blir dammig av att rida. Hon började försöka nollställa sig, det var inte henne det hela berörde. Mannen log, ett själlöst djävulskt flin, som skrämde henne mer än något annat skulle ha gjort. Han såg över hennes huvud och hon skymtade i ögonvrån att någon meter bakom henne på vardera sidan stod de två jättekarlarna som plockat in henne. Hon suckade ofrivilligt till. Mannen framför henne såg på henne och blicken verkade se igenom hela hennes eget försvar.
_____________________________________________________________
Kanske ett något annorlunda sätt att komma fram... under hästmagen vill i alla fall inte jag rida... *småler*
Berättelsen som jag dragit ut detta ur är en opublicerad story (förlagen vill inte lyssna på mig - dem är taskiga...) som jag antingen kommer att försöka få slutgiltigt publicerad i framtiden men... det är en annan historia.... I varje fall är den resultatet av en längre tids frispel mellan mig och min make.... han ordnade storyn Misa vara Lia.......men han är inte bra på att skriva så jag får skriva berättelsen och formulera den som jag uppfattade den, och givetvis korrigera saker... utom att återuppliva viktiga individer. Jag (Lia) som var så förtjust i Björn.... elaka husbonden tog kål på honom. Men det är en annan del av historien. Uhujaja vad rörigt det kan bli.
Lady Silver Wolf - There is but a thin line, between Man and Beast
