Ph34r u n0t
Hej!
4) Är inte det här en för bred fråga för att ligga på d20-forumet? Eller menar du i förhållande till feats och base attack bonus?
Tja, kanske är det en för bred fråga för d20-forumet.
Ge mig chansen att vara tydlig:
När jag spelleder Drakar och Demoner, kör jag med färdighetsslag typ jämt. I strider kan man få slå för första hjälpen för att se om ett annat vapen kan tillfoga svåra sår. På väg till en stad kan man få slå för kulturkännedom för att avgöra om man har en aning om vad den här trakten brukar ha för väder. Under detektivarbete kan man få slå för tja, nästan vad som helst, bara för att få en ingång till en knepig gåta.
Dessutom tycker jag mig märka att användandet av färdigheter påverkar ROLLspelandet. Låt oss säga att er rollspelsgrupp ska infiltrera piratstaden Morgwan. Förstås är staden bevakad och kanske inte helt lätt att ens komma in i.
Detta går att överkomma på en massa sätt:
*Man kan muta sig in.
*Man kan försöka snacka sig in.
*Man kan försöka smyga sig in- och för att lyckas med smygandet kanske behöva ta ställning till hur lätt det är att smyga i de kvarteren.
*Man kan bluffa sig in.
*Man kan försöka göra en sorts ninja-attack mot (motsvarande)stadsvakterna, så ingen hör när de dör....
* Eller så kan DM/SL/GM/etc bara snabbt avgöra att"...tja, ni kommer in i piratstaden, vad händer då?"
Vad man väljer är alls ingen omedveten slump. Tvärtom, ibland kan färdigheter/skills bromsa upp spelet på ett negativt sätt, ibland kan det förhöja situationen.
Eftersom jag har en begränsad erfarenhet av hur andra spelar vore det kul att får höra hur just du gör!
Och om jag inte spelleder så försöker jag ändå få använda färdighet så ofta jag kan. Det är färdigheterna som definierar min rollperson, inte base attack bonus.
Aha! För en gångs skull tycker jag nästan precis som du!
Jag tycker också att det är kul, spännande och hög kvalitet på rollspelandet att få använda mina skills ofta, ofta, ofta!
Vilket också innebär att jag ibland tycker att DC:na i de officiella produkterna ibland är så höga att de motverkar detta sätt att spela på. De blir lite av "Antingen hittar PC:na fällan eller så tar de 40 poäng i skada om de inte klarar en ref-save."
Istället efterlyser jag lite dynamik. Man kan klara saker halvbra-bra-jättebra. Visst har jag sett tendenser till denna dynamik, även i utgivna d20-produkter, men på det hela taget anser jag att det saknas. Vilket får mig att tänka på hur jag gör med skills i svenska DoD. Om någon missar sitt färdighetslag, tex "finna dolda ting (en lönndörr)", så kan det innebära att jag säger något i stil med:
"Din rollperson tar sig en extra stund att leta runt i grottan. Något stämmer inte, du kan inte sätta fingret på vad, men något är fel med rummet." Helst ska då detta hjälpa spelarna framåt, så att de får en ärlig chans att upptäcka den där dörren.
Eller så ger jag spelaren en ledtråd, så att de fortfarande får känna att de själva kom på lösningen.
Oj, nu inser jag att jag gärna skulle gå lite OT- för nu förstår jag hur jag tycker att det ideala sättet att Spelleda är:
Ofta när man stöter på problem som spelare vill man "klara av" problemnet själv, eller med hjälp av sina färdigheter/skills/feats/etc. Som jag förstår det är principen att man vill göra en skillnad! Ens handlingar måste få betydelse för resultatet. Samtidigt har man ju inte samma tokkoll på spelet som DM, varpå det är svårt att veta exakt när man ska vara tålmodig och envis (med tex användandet av en speciell färdighet). Hjälpen från SL blir då att fösöka samtala med spelarna. SL ställer frågor till spelarna, som i sin tur reagerar på detta och ger respons, varpå SL tar detta i beaktande, redogör för resultatet och ställer nya frågor. Kom ihåg nu att detta är ett väldigt teoretiskt sätt att beskriva SL:andet! Just det där att ställa frågor känns spontant bra. Vi tar ett exempel, från exemplet ovan med lönndörren:
SL: "Din rollperson tar sig en extra stund att leta runt i grottan. Något stämmer inte, du kan inte sätta fingret på vad, men något är fel med rummet."
Spelare 1: "Jaså, men jag hittade ju inget?"
SL: "Nej. Men det är något i rummet som får dig att känna ett obehag. För din inre syn kan du se många människor eller kanske varelser, passera det här rummet."
Spelare: Jaha, tja i så fall kanske jag letar lite extra. Hur ser det ut vid golvet?
SL: "Det är halm utlagt och golvet känns kallt. Från någonstans drar det."
Spelare 2:" Det finns säkert en annan utgång härifrån! Som vi inte hittar! Fan, vad irriterande. Jag som ändå har rätt högt på FDT!"
SL: "Mm, men du kanske upplever rummet som speciellt svårt att dölja något i? Kanske det bleka ljuset från er facklor påverkar?"
Spelare 1: "Om man passerar det här rummet borde det synas på något sätt, eller hur? Kan jag slå för
Spåra ?"
SL: "Visst- prova du!"
SL slår i smyg...12. Lyckat! Observera att SL aldrig använder orden 'du lyckades' utan andra metaforer för att ge spelaren en känsla av att lyckas!
Spelare 1: "Jag har 13- vad händer?"
SL: "Om många personer passerar här, men dörren till de andra grottorna är så liten, vad säger du då?"
Spelare 1: "Att det är något konstigt med rummet och att..."
Spelare 2: "Det borde finnas någon annan väg ut, förstås!"
Spelare 1:"Eller så samlas man här och går ut en och en.
SL:"Fast du ser tydliga spår av hur många persoenr verkar komma in här men du ser få gå ut till den resterande grottan.
Spelare 1:"Alltså, jag letar efter någon sorts passage, eller dörr eller lucka som kan leda ut härifrån. Vad som helst, men jag letar som en galning!"
SL:"Säkert?
Slår med tärningar och kollar om någon lyckas med Lyssna eller Upptäcka fara. Ni tycker er höra svaga ljud från grottgången som ledde hit. Kanske är någon eller något på väg?!"
Nu när jag läser vad jag har skrivit så inser jag att exemplet kanske inte får "Guldtärningen för bästa rollspelsscen", men jag hoppas att ni förstår vad jag tycker är värdefullt när jag spelar rollspel och har färdigheter i åtanke.
---
Avslutningsvis svarar jag så här, på din allra första fråga;
som jag (oupplyste usling) uppfattar WoTC/d20, så lägger de inte ned så mycket energi på skills. Det ger inte så speltekniskt många fördelar utan är mest en krydda. Vilket jag personliogen tycker är att missa något som kan vara värdefullt. Min analys är att D&D-kulturen ändå till syvende och sidst handlar om "smälla&spälla"; vilket ger skillsen en plats i skuggan. Frågan är om man kan behålla "smälla&spälla" OCH använda skills på ett kreativt sätt, utan att det förstör D&D-känslan?
/Basenanji, den opartiske, utan förutfattade meningar! Kom ihåg det!