Nekromanti Riddare...not.

[Basenanji]

Du läser just nu något skrivet av en paladin-wannabe.

Jag var helt säker på att man blev "Riddare" när man klev över (den för mig så magiska) 300-inläggsgränsen.

Nonono.

Jaha, här har jag gått och spånat på en asjuste tråd om just riddare (koncepet är snott från nån annan forumit, men jag kommer inte på vem; hursomhelst- cred utdelad till anonymous för idén)

Och så...blev jag inte riddare.

Får bli en annan. Tre frågor som säkert har ställts förut:

1)Hur ofta använder ni skills*? ( I vårat gäng: så ofta det står i äventyret att man ska göra det! )
2)Varför? ( För att det står i äventyret, ditt cykelstyre !)
3)Vad anser ni att det får för konsekvenser för spelet att ni kör med lite/mycket skills? ( Tja, det kanske blir liite mer spännande att inte allt avgörs i strider, även om de är viktigast ! )

Kanske enklast att dubba mig till riddare så slipper ni svara på den här tråden ändå?

/Basenanji

* Där begrepept "använda en skill" nog avser att betyda "kräver DM ett slag för en skill".

 

[Dante]

Men du har ju …

… bara 283 inlägg (men 304 XP).

Och för att inte vara helt OT:

1) När andan faller på, eller när spelarna eller spelledaren så kräver.

2) För att lösa en uppgift eller konflikt.

3) Spelarna känner förhoppningsvis att de inte slängt sina skillpoints i sjön. Sedan kanske de söker efter andra lösningar än strid.

 

[Vitulv]

Han som gjorde´t [OT]

"Det var en grej till jag skulle säga, men jag lovade att sammanfatta det hela i en mening, så jag antar att det inte får plats i det här inlägget." Trött Vitulv inser fakta.

Lustigt att du använder ett citat från Vitulv när det var just han som du snodde konceptet av .

Han gjorde en till kul grej när han blev druid .

Fast han märkte inte att han blivit magiker förrän alldeles försent för att göra något skoj om det.

- Vulf

 

[rks]

Jag å andra sidan gillar skills och deras inverkan i spelandet. Spelade för ett tag sedan en transmuter/loremaster som hade hiskeligt höga checks i knowledge-skills. Han kunde klura ut både det ena och det andra om närapå alla fiender/besvärligheter vi mötte. Och när det gäller knowledge(planes) så hade han - enligt DM - skrivit boken själv... (checket var +31... på lvl 13)

...säger grisodlaren.

 

[Tyr]

Hur ofta använder ni skills?
Så ofta som möjligt! Men bara så länge som det finns en chans att rp:na kan misslyckas med färdighetsslaget. Det måste ändå kännas befogat med ett färdighetsslag.

Varför?
Det är en reaktion mot de friformstendenser som finns i min spelgrupp. Eftersom ingen annan tar särskilt hårt på färdighetsslag så är jag desto mer nitisk. Särskilt nitisk är jag när det gäller sociala färdigheter, något som övriga personer i min spelgrupp så gott som aldrig använder.

Vad anser ni att det får för konsekvenser för spelet att ni kör med lite/mycket skills?
En konsekvens är att det finns en mening med att ha färdighetsvärden. En annan är väl att det skapas en grogrund för powergaming, men det stör mig inte.

 

[Basenanji]

Det var som tusan!

banne mig- du har så rätt.

Jag har ju iofs befunnit mig i en rolspelsramadan så jag har missat att inlägginte är = xp.

Hm.

You wouldn't enlighten me on this, would you dear Sir?

/B

 

[Pom]

1)Hur ofta använder ni skills*?

Åtskilliga gånger per session.

2)Varför?

Tja, skills rör ju praktiskt taget alla handlingar och förnimmelseprylar som inte är rena spells eller smällar (och en del saker som har med spells och smällar att göra).

Vanligast är nog skills för att avgöra om PC vet någonting, typ Spot, Listen, Knowledge. Diplomacy och Sense Motive är också vanliga saker, särskilt i en av mina kampanjer. I en annan är det mindre magi och därför vanligare med fysiska rörelseskills, Hide, Swim, Climb och sådant.

I den kampanj jag är spelare i använder min gubbe mycket Tumbling, Climb, Jump (och Intimidate och Bluff som han närmast saknar ranger i och därför ofta pajar ).

Skills är ju helt enkelt det system som används för att se om någon klarar av något halvsvårt som inte är spells/smällning, och det känns onödigt att inte använda det.

3)Vad anser ni att det får för konsekvenser för spelet att ni kör med lite/mycket skills?

Man kan ju ofta ta 10, så det tar försumbar speltid att använda skills även i situationer där det är rätt givet att man lyckas. Om man inte använder skillsystemet ryker balansen mellan klasserna all världens väg och DM får bedöma många situationer utan någon som helst vägledning.

En riddare är ändå bara en överklasskrigare, förakta inte slaktandets proletariat.

 

[Krille]

Ph34r my l337 skillz!!!

"1)Hur ofta använder ni skills*? ( I vårat gäng: så ofta det står i äventyret att man ska göra det! )
2)Varför? ( För att det står i äventyret, ditt cykelstyre !)
3)Vad anser ni att det får för konsekvenser för spelet att ni kör med lite/mycket skills? ( Tja, det kanske blir liite mer spännande att inte allt avgörs i strider, även om de är viktigast ! )"

4) Är inte det här en för bred fråga för att ligga på d20-forumet? Eller menar du i förhållande till feats och base attack bonus?

Om det är det förra... har man något annat val i ett normalt färdighetsbaserat system?

Om det är det senare, spelleder jag d20 så gör jag mig av med base attack bonus och ersätter denna med en färdighet som spelarna får höja bäst de vill. Det innebär att färdighet används jämt.

Och om jag inte spelleder så försöker jag ändå få använda färdighet så ofta jag kan. Det är färdigheterna som definierar min rollperson, inte base attack bonus.

Alla spelare har en base attack bonus, men endast min rollperson har Mykologi. Det ger mig ingen tillfredsställelse att använda något som alla andra har. Ofta kan det hända att jag spelar någon form av icke-stridspitt, vilket gör att jag på sin höjd blir eldunderstöd till stridsvagnarna. Det gör att det som alla andra har blir än mer otillfredsställande för min del. Men om jag får använda de färdigheter som jag och endast jag har, då känner jag mig unik och bra. Det tillfredsställer mig bra mycket mer.

Och feats hatar jag. Maken till korsberoende maskhärva får man leta efter.

 

[Bombu]

1)Hur ofta använder ni skills*? ( I vårat gäng: så ofta det står i äventyret att man ska göra det! )
2)Varför? ( För att det står i äventyret, ditt cykelstyre !)
3)Vad anser ni att det får för konsekvenser för spelet att ni kör med lite/mycket skills? ( Tja, det kanske blir liite mer spännande att inte allt avgörs i strider, även om de är viktigast ! )

1, vissa skills används ganska ofta.

2. För att skillsen faktiskt bestämmer hur bra rollpersonen är på en specifik sak, om man inte använder dem så blir det väldigt mycket upp till DM att bestämma om nån är bra eller inte.

3. om man inte kör så mycket med skills så "finns" de inte, om man köpt skills i craft snickare och aldrig använder den så kan man få känslan att man inte kan snickra.

Detta blir ännu starkare om DM glömmer bort att man har skillen.

en hjälp kan då vara att man som spelare säger att man snickrar då kommer skillen upp igen och man kanske kan få en känsla av att man kan snickra.

Om spelledaren inte använder sig av skills utan låter problemen lösas utan skills så blir skillsen utan betydelse.

De finns helt enkelt inte.

Bombu

 

[Basenanji]

Ph34r u n0t

Hej!

4) Är inte det här en för bred fråga för att ligga på d20-forumet? Eller menar du i förhållande till feats och base attack bonus?
Tja, kanske är det en för bred fråga för d20-forumet.
Ge mig chansen att vara tydlig:

När jag spelleder Drakar och Demoner, kör jag med färdighetsslag typ jämt. I strider kan man få slå för första hjälpen för att se om ett annat vapen kan tillfoga svåra sår. På väg till en stad kan man få slå för kulturkännedom för att avgöra om man har en aning om vad den här trakten brukar ha för väder. Under detektivarbete kan man få slå för tja, nästan vad som helst, bara för att få en ingång till en knepig gåta.
Dessutom tycker jag mig märka att användandet av färdigheter påverkar ROLLspelandet. Låt oss säga att er rollspelsgrupp ska infiltrera piratstaden Morgwan. Förstås är staden bevakad och kanske inte helt lätt att ens komma in i.
Detta går att överkomma på en massa sätt:

*Man kan muta sig in.
*Man kan försöka snacka sig in.
*Man kan försöka smyga sig in- och för att lyckas med smygandet kanske behöva ta ställning till hur lätt det är att smyga i de kvarteren.
*Man kan bluffa sig in.
*Man kan försöka göra en sorts ninja-attack mot (motsvarande)stadsvakterna, så ingen hör när de dör....
* Eller så kan DM/SL/GM/etc bara snabbt avgöra att"...tja, ni kommer in i piratstaden, vad händer då?"

Vad man väljer är alls ingen omedveten slump. Tvärtom, ibland kan färdigheter/skills bromsa upp spelet på ett negativt sätt, ibland kan det förhöja situationen.

Eftersom jag har en begränsad erfarenhet av hur andra spelar vore det kul att får höra hur just du gör!

Och om jag inte spelleder så försöker jag ändå få använda färdighet så ofta jag kan. Det är färdigheterna som definierar min rollperson, inte base attack bonus.
Aha! För en gångs skull tycker jag nästan precis som du!

Jag tycker också att det är kul, spännande och hög kvalitet på rollspelandet att få använda mina skills ofta, ofta, ofta!
Vilket också innebär att jag ibland tycker att DC:na i de officiella produkterna ibland är så höga att de motverkar detta sätt att spela på. De blir lite av "Antingen hittar PC:na fällan eller så tar de 40 poäng i skada om de inte klarar en ref-save."
Istället efterlyser jag lite dynamik. Man kan klara saker halvbra-bra-jättebra. Visst har jag sett tendenser till denna dynamik, även i utgivna d20-produkter, men på det hela taget anser jag att det saknas. Vilket får mig att tänka på hur jag gör med skills i svenska DoD. Om någon missar sitt färdighetslag, tex "finna dolda ting (en lönndörr)", så kan det innebära att jag säger något i stil med:
"Din rollperson tar sig en extra stund att leta runt i grottan. Något stämmer inte, du kan inte sätta fingret på vad, men något är fel med rummet." Helst ska då detta hjälpa spelarna framåt, så att de får en ärlig chans att upptäcka den där dörren.
Eller så ger jag spelaren en ledtråd, så att de fortfarande får känna att de själva kom på lösningen.

Oj, nu inser jag att jag gärna skulle gå lite OT- för nu förstår jag hur jag tycker att det ideala sättet att Spelleda är:
Ofta när man stöter på problem som spelare vill man "klara av" problemnet själv, eller med hjälp av sina färdigheter/skills/feats/etc. Som jag förstår det är principen att man vill göra en skillnad! Ens handlingar måste få betydelse för resultatet. Samtidigt har man ju inte samma tokkoll på spelet som DM, varpå det är svårt att veta exakt när man ska vara tålmodig och envis (med tex användandet av en speciell färdighet). Hjälpen från SL blir då att fösöka samtala med spelarna. SL ställer frågor till spelarna, som i sin tur reagerar på detta och ger respons, varpå SL tar detta i beaktande, redogör för resultatet och ställer nya frågor. Kom ihåg nu att detta är ett väldigt teoretiskt sätt att beskriva SL:andet! Just det där att ställa frågor känns spontant bra. Vi tar ett exempel, från exemplet ovan med lönndörren:

SL: "Din rollperson tar sig en extra stund att leta runt i grottan. Något stämmer inte, du kan inte sätta fingret på vad, men något är fel med rummet."
Spelare 1: "Jaså, men jag hittade ju inget?"
SL: "Nej. Men det är något i rummet som får dig att känna ett obehag. För din inre syn kan du se många människor eller kanske varelser, passera det här rummet."
Spelare: Jaha, tja i så fall kanske jag letar lite extra. Hur ser det ut vid golvet?
SL: "Det är halm utlagt och golvet känns kallt. Från någonstans drar det."
Spelare 2:" Det finns säkert en annan utgång härifrån! Som vi inte hittar! Fan, vad irriterande. Jag som ändå har rätt högt på FDT!"
SL: "Mm, men du kanske upplever rummet som speciellt svårt att dölja något i? Kanske det bleka ljuset från er facklor påverkar?"
Spelare 1: "Om man passerar det här rummet borde det synas på något sätt, eller hur? Kan jag slå för Spåra ?"
SL: "Visst- prova du!" SL slår i smyg...12. Lyckat! Observera att SL aldrig använder orden 'du lyckades' utan andra metaforer för att ge spelaren en känsla av att lyckas!
Spelare 1: "Jag har 13- vad händer?"
SL: "Om många personer passerar här, men dörren till de andra grottorna är så liten, vad säger du då?"
Spelare 1: "Att det är något konstigt med rummet och att..."
Spelare 2: "Det borde finnas någon annan väg ut, förstås!"
Spelare 1:"Eller så samlas man här och går ut en och en.
SL:"Fast du ser tydliga spår av hur många persoenr verkar komma in här men du ser få gå ut till den resterande grottan.
Spelare 1:"Alltså, jag letar efter någon sorts passage, eller dörr eller lucka som kan leda ut härifrån. Vad som helst, men jag letar som en galning!"
SL:"Säkert? Slår med tärningar och kollar om någon lyckas med Lyssna eller Upptäcka fara. Ni tycker er höra svaga ljud från grottgången som ledde hit. Kanske är någon eller något på väg?!"

Nu när jag läser vad jag har skrivit så inser jag att exemplet kanske inte får "Guldtärningen för bästa rollspelsscen", men jag hoppas att ni förstår vad jag tycker är värdefullt när jag spelar rollspel och har färdigheter i åtanke.
---

Avslutningsvis svarar jag så här, på din allra första fråga;
som jag (oupplyste usling) uppfattar WoTC/d20, så lägger de inte ned så mycket energi på skills. Det ger inte så speltekniskt många fördelar utan är mest en krydda. Vilket jag personliogen tycker är att missa något som kan vara värdefullt. Min analys är att D&D-kulturen ändå till syvende och sidst handlar om "smälla&spälla"; vilket ger skillsen en plats i skuggan. Frågan är om man kan behålla "smälla&spälla" OCH använda skills på ett kreativt sätt, utan att det förstör D&D-känslan?

/Basenanji, den opartiske, utan förutfattade meningar! Kom ihåg det!

 

[Basenanji]

Blekare än vitulv! (OT)

Nu när jag läser din tråd igen, inser jag att min riddar-tråd bara riskerar att bli ytterligare en blek kopia av din.
Det var väl själva phaen!

Cred till dig! Här ulven, tugga på ditt gummiben...

Apropos citatet;
jag har uppfattat dig som en sån där hård kille som vågar stå för att du inte har mycket till övers för blödighet, velour och mjukismanér!
Liksom, vaddå "mer street än du!"


Jag å andra sidan är en snäll, snäll och alldeles för snäll kille som aldrig fick kyssa de farliga (och vackra) flickorna.

Och som av en märklig slump retar jag mig något kolossalt på din hårda attityd, samtidigt som jag i hemlighet tycker att du är lite cool.

Varpå den minsta felsägning av dig föranleder mig att använda det på det mest desperata sätt som om jag ville säga:

"Fröken, han är inte alls så hård som han försöker ge sken av! Titta, han gjorde fel, fröken! Ska du inte säga åt honom?"

Sedan ringer det ut till rast och man blir doppad i toan än en gång.

/Basse, som ser den här tråden som en av wrnu:s absolut bästa och den merit från klorinvargens sida som också inspirerar Basenanji att åtminstone försöka sig på något liknande.