Riktigt dåliga äventyr till CoC

[RasmusL]

Det är såklart awesome att plocka framguldkornen men det kan ju också vara kul att spy lite galla! Så, vilka äventyr till CoC är RIIIIIIKTIGT dåliga och varför?

 

[RasmusL]

Crack'd and crook'd manse

Jag trodde att det här skulle vara awesome, köpte en hel bok för det, men det var det inte. Det är ett uttalat turneringsscenario (oklart vad vinstkriterierna är dock och fasan är rätt godtycklig så vete fasen om det fungerar ens som det) och det är några konstiga red herrings (spöke av någon gammal soldat wtf?) som är helt ovidkommande för problemlösandet. Utöver det är huset det utspelar sig väldigt fattigt på innehåll och har jätte-jätte-jätte-många tomma rum. Jag ville, jag försökte, men as written är det inget annat än en kattskitsmacka.

 

[Gabrielle de Bourg]

Jag tyckte Crack'd and crook'd manse var rätt kul. Ja, undersökningen är inte helt given, men har ändå lyckats få till rätt bra skrämselelement med att bygga upp monstret och paniken som de spelgrupper jag kört det med har känt när det visar sig har gjort det minnesvärt. Skulle typ ändå klassa det som ett 3/5 scenario. Väldigt "klassiskt" Call of Cthulhu och inte superunikt men ändå habilt.

 

[Gabrielle de Bourg]

Proof of Life från New Tales from the Miskatonic Valley.

Det första jag tänkte på som ett dåligt scenario, men det kan ha haft mycket med spelupplevelsen att göra. Jag var också astrött när vi spelade (kom direkt från en inspelning), så det påverkar också. Men det innehöll två så tydliga bullshit-saker som tyvärr var en plåga i äldre Call of Cthulhu-äventyr: att dö på ett asdumt sätt där absolut noll förvarning fanns och det andra att gömma livsviktiga ledtrådar bakom tärningsslag.

Det äventyret innehöll kan den mest bullshits-dödscenen i Call of Cthulhu, där du kan dö efter att ha klättrat upp i ett vattentorn och ramla ner utan någon riktig större anledning än att det borde vara ett tärningsslag (vilket en av våra spelare gjorde).
Den livsviktiga ledtråden som förklarar hela äventyret var två hjärncylindrar tillhörande två barn som saknas var gömda i en garderob. Men att öppna den kräver tärningsslag, vilket ingen av oss lyckades med, så vi fick aldrig koppla ihop vad som hade hänt.

 

[God45]

Horror on the Orient Express har lite kul enskilda grejer. Men huvudhandlingen… Oh boy! Okej, så:

1: gjuter man in McGuffinen och kastar den ute i havet (vilket man lätt har möjlighet att göra) borde det lösa alla problem.

2: Det finns en skurk som är sjukt svår att förutse överhuvudtaget som dyker upp och orsakar en TPK out of nowhere.

3: När man nått slutdestinationen… MÅSTE MAN OMEDELBART VÄNDA OM OCH SKYNDA SIG TILLBAKA. Liksom, det låter kanske inte så illa men vid slutet av den långa jobbiga resan går spelet ”LOL! Vänd om!”.

4: Tidslinjen bara är fucked.

5: De olika kapitlen är tonmässigt inte kopplade till varandra.

6: Det bästa kapitlet (det Ligotti inspirerade) är inte egentligen en del av kampanjen alls.

 

[aknaton]

Beyond the Mountains of Madness

Tappade intresset redan i början när det visade sig att äventyret var en logistikuppgift. Blä.

 

[Skarpskytten]

Beyond the Mountains of Madness

Tappade intresset redan i början när det visade sig att äventyret var en logistikuppgift. Blä.

Äventyret är som ett riktigt bra one-shot som man har byggt på för att få det att fylla en mycket större kostym. Tror man kan börja när man kommer fram till isen och köra därifrån. Slutet kan bli riktigt bra!

 

[JohanL]

Äventyret är som ett riktigt bra one-shot som man har byggt på för att få det att fylla en mycket större kostym. Tror man kan börja när man kommer fram till isen och köra därifrån. Slutet kan bli riktigt bra!

Det som är så coolt är att kampanjen jobbar stenhårt på att bygga upp känslan av normalitet, så att den sedan kan krossa den. Mycket effektivt.

 

[Skarpskytten]

Det som är så coolt är att kampanjen jobbar stenhårt på att bygga upp känslan av normalitet, så att den sedan kan krossa den. Mycket effektivt.

Ja det är en bra poäng. Logistiken har ett djupare syfte. Pemmican och fasa.

 

[Gabrielle de Bourg]

Age of Cthulhu-äventyren från Goodman Games lämnade en hel del att önska (bara läst/spelat de tre första). Alla hade problem med att de var väldigt linjära och många scener mer eller mindre tvingades på spelarna (ja, inklusive att randomly bli tillfångatagna) och att de inte alltid följde någon rimlig logik i vad som skedde och du som spelare var ofta passagerare för händelser. Just logik var det faktiskt rätt stor avsaknad av i dem, med ganska mycket ihoplappningar när det gällde utredningarna. Utöver det var de ofta lite väl mycket av en monster mash, återigen utan rimlig logik, med flera bihandlingar som mest var en ursäkt att få in mer monster (som utredarna såklart skulle slåss mot). SLPer var alla klichéer och papperstunna, där de mest var verktyg för handlingen (och onda karaktärer var ritade som väldigt onda). Dödligheten var skyhög, inte ovanligtvis på grund av total bullshit med absolut noll förvarning, bland annat få en sten i huvudet inuti en pyramid i Death in Luxor eller attackeras av en Ghast från ingenstans utan mycket möjlighet att undvika den i Shadows of Leningrad. Dessutom förklaras det också ganska halvdåligt hur scenariot ska lösas och vi råkade i två fall utför att vi som spelare dog för vi inte förstod hur vi skulle besegra monstret i slutet (ja, alla slutade med bossfighter, suck). Dessutom var de ofta var rätt taffligt researchade när det gällde platserna de utspelade sig och ofta innehöll rätt mycket fel.

Värst var nog Age of Cthulhu II: Madness in London Town. Utöver att vara linjärt var det som en checklista över alla klyschor som gick att göra i settingen (jaha, såklart är det Shub-Niggurath-dyrkande druider som ska frammana henne vid Stonehenge), massor med geografiska fel och någon med noll kunskap om Storbritannien till småsaker som en tiger i en utställning om Afrika eller en arkeolog som saknar färdigheten arkeologi (som dessutom är felstavad i boken). Reviews from R'lyeh har en bra och rätt rolig genomgång över problemen.

 

[Mogger]

Beyond the Mountains of Madness

Tappade intresset redan i början när det visade sig att äventyret var en logistikuppgift. Blä.

Tyckte tvärtom. Läste det och älskade det tills det blev en rälsad historia som inte alls kändes lika suggestivt gastkramande som förlagan. Min pepp föll helt när jag kom till slutet.

 

[Skarpskytten]

Tyckte tvärtom. Läste det och älskade det tills det blev en rälsad historia som inte alls kändes lika suggestivt gastkramande som förlagan. Min pepp föll helt när jag kom till slutet.

Slutet: som SL ska du tvinga/lura dina spelare att göra misstaget X och sedan tvinga dem att genomföra lösningen Y, för att de var dåliga människor som gjorde X. Det är väl inte så där jättebra.

 

[Bifur]

Jag har inga konkreta exempel i huvudet men jag tycker många av de kortare äventyr jag läst ofta har lite mycket oneshot-karaktär. Det introduceras något monster som RPna får försöka bekämpa eller fly. Det är i och för sig i linje med hur många Lovecraft-noveller funkar, och som just oneshot kan de absolut hålla, men de spelar inte på spelets styrka i längden, som för mig är kampanjsspel. Skulle man faktiskt försöka spela ett gäng sådana i serie blir det någon slags mytos-hopping ganska mycket utan sammanhang.

Omvänt är de flesta längre kampanjupplägg, där man förväntas skapa nya utredare, jag tittat på bra.

 

[JohanL]

Slutet: som SL ska du tvinga/lura dina spelare att göra misstaget X och sedan tvinga dem att genomföra lösningen Y, för att de var dåliga människor som gjorde X. Det är väl inte så där jättebra.

Jag gjorde missen åt oss mycket på egen hand.

 

[Stareater]

Båda äventyren i boken Fragments of Fear: the Second Cthulhu Companion (1985) var rätt usla till att börja med och har dessutom inte åldrats särskilt väl. Sämst är utan tvekan...

Valley of the Four shrines:
Premissen är det inget större fel på. Efter att ha hittat en mystisk karta i en ockult bok beger sig spelarna ut i kongos djungler för att hitta the Valley of the Four shrines.

Tyvärr är äventyret väldigt stridsfokuserat och större delen av äventyret är baserat på slumptabeller där karaktärerna möter stereotypa och vålsamma urinvånare, blodtörstiga kannibaler, mordsinta araber och andra förlegade troper. När de sedan tagit sig fram till dalen behöver de lösa fyra nästan identiska dungeon crawls i de fyra olika templen. Kultisterna mot slutet av äventyret är dessutom oväntat harmlösa och är så pass sympatiska jämfört med slumptabellens encounters att man nästan hejar på dem.

 

[Skarpskytten]

Jag gjorde missen åt oss mycket på egen hand.

SLs favoritspelare!

 

[JohanL]

SLs favoritspelare!

Det blev inte alls forcerat, faktiskt - det var något (kommer inte ihåg vad, kanske Elder Thing) som som vi flydde från ur rummet, och jag sköt blint över axeln och träffade något jag inte borde...

 

[Skarpskytten]

Det blev inte alls forcerat, faktiskt - det var något (kommer inte ihåg vad, kanske Elder Thing) som som vi flydde från ur rummet, och jag sköt blint över axeln och träffade något jag inte borde...

Inte forcerat kanske, jag fick också fram önskvärt resultat ur mina spelare med lite SL-jujutsu, men ändå på temat illusionism/manipulation.

Tycker slutet är lite synd, för hela isplatån och staden är öppet skrivet, men sen måste det bara vara ett enda slut. Med ett öppnare slut (och en kortare inledning) tycker jag det är ett solitt äventyr. (Slutet mör jag körde det blev ruggit bra).

 

[Theo]

... och någon med noll kunskap om Storbritannien till småsaker som en tiger i en utställning om Afrika ...

Hade jag i övrigt haft skäl att ge skribenten the benefit of the doubt för storbritannienkunskap hade jag kunnat köpa det sistnämnda som en Monty Python-referens.

 

[Stareater]

Hade jag i övrigt haft skäl att ge skribenten the benefit of the doubt för storbritannienkunskap hade jag kunnat köpa det sistnämnda som en Monty Python-referens.

Sommaren 2010 talade jag med en dåvarande kollega i Pretoria, tydligen hade ett husdjurstiger (tror den hette Panjo) rymt under en transport till veterinären. Den orsakade rätt stor panik i hela Sydafrika och fick mycket press den handfull dagar som den var fri. Kanske det var den tigern i scenariot som av någon anledning hamnat på en brittisk utställning?