Nekromanti Rising avliden

[Tibbelin]

Jag och många andra som haft perioder där vi mår dåligt vet att det är väldigt lätt att dölja hur man mår, att hålla skenet uppe för att slippa störa eller oroa sina nära. Jag bara önskar att de som behöver hjälp inte gjorde det.

De flesta verkar trots allt föredra när personer som mår dåligt håller det för sig själva för då slipper de hantera att någon inte mår bra.

 

[Ekorren]

Förlåt att jag bumpar tråden än en gång. Jag kände bara för att säga att jag har varit borta från det här forumet i nästan ett år och kom tillbaka igår för att bemötas av det här meddelandet. Och medan jag tänkte på Rising så såg jag på Facebook att en gammal klasskamrat dog i dag. Det fick mig verkligen att inse min dödlighet. Det kanske låter egoistiskt men de två tragiska nyheterna har fått mig att uppskatta livet allt mer. Det är något värdefullt och kunskapen att det är så skört får mig att vilja ta vara på det allt mer.

 

[solvebring]

Förlåt att jag bumpar tråden än en gång.

Ingen ska ursäkta sig för att de vill säga saker i den här tråden. Tvärtom är det bara bra. Det tycker i alla fall jag, och det står jag bredbröstat för.

Att vi kan prata om de här sakerna och att vi tänker på Rising i olika avseenden är ju för att vi minns honom. Och det är allt annat än något man ska ursäkta sig för.

Det fick mig verkligen att inse min dödlighet. Det kanske låter egoistiskt men de två tragiska nyheterna har fått mig att uppskatta livet allt mer. Det är något värdefullt och kunskapen att det är så skört får mig att vilja ta vara på det allt mer.

Så är livet. Så känner jag varenda gång en släkting eller vän går bort. Man blir liksom livsdesperat av sådana händelser. Inte för att jag personligen är rädd för döden - även om jag förstår andra som är det - så är det ju ändå så att om livet är en kärt, greppar man gärna om det varje gång man påminns om döden.

Förövrigt är det också så med påminnelserna - Rising påminner mig ofta om andra bekanta eller nära som dött, liksom att de påminner om honom. Speciellt de som gått samma öde till mötes. ... Och att vara människa och tänka på döden är väl fullt naturligt om något.

Ta vara på dig.

 

[Dante]

Min vän Rising

Jag tänker fortfarande ofta på Rising – det finns alltid något som får mig att associera till honom: ett visst spel i min bokhylla, en viss D&D-mini, forumsölträffar, etc. Varje gång jag ska ringa till min frus mobiltelefon bläddrar jag förbi hans namn i kontaktlistan. Numret har jag raderat, men namnet lämnar jag kvar.

Jag tänker fortfarande ofta på Rising – men det gör mig inte lika arg eller ledsen längre. Mest vemodig. Jag har lättare nu att minnas alla roliga ögonblick än omständigheterna kring hans död.

Och roliga ögonblick hade vi. Nästan varje gång. Det var stört omöjligt att ha tråkigt i Risings sällskap. Det lät sig helt enkelt inte göras. Vare sig vi fikade, ölade, spelade spel, eller bara hängde, kunde man vara säker på att han gjorde eller sa något oväntat.

Hur han uppfattades här på Rollspel.nu har andra redan avhandlat, och jag blir uppriktigt rörd av att läsa hur mycket han tycks ha betytt för ett inte oansenligt antal användare.

Jag tänker fortfarande ofta på Rising – men det gör mig inte lika arg eller ledsen längre. Det enda som ännu gör mig arg är att han berövade mig möjligheten att lära känna den framtida Rising, spela spel med honom, ta en fylla med honom, och lyssna på hans kluriga analyser av diverse regelsystem.

Jag kommer aldrig att ringa Rising igen. Numret har jag raderat.

Men namnet lämnar jag kvar.

 

[Cybot]

Snart är det ett år sedan.
Kanske en dogma-liknande (spel eller äventyr på mindre än 10 sidor?) utmaning till risings minne?

 

[Ram]

Re: Min vän Rising

Det där var riktigt riktigt fint skrivet.

 

[Laowai]

Efter att Kraetyz skrivit i vrållådan att han satt och inspirerades av Risings inlägg tänkte jag att jag skulle få häcken ur vagnen och faktiskt läsa något som Rising skrivit. Jag hängde knappt på rollspel.nu alls innan Risings bortgång, så jag lärde tyvärr aldrig känna honom, men jag tänkte att det han har skrivit finns ju kvar.

Tre av hans mastodontinlägg senare kan jag inte annat än känna att jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade varit aktiv här tidigare.

Som jag skrev i vrållådan: Mannen var ett geni.

Jag pratade aldrig med honom, och jag tror inte att jag ens har läst ett av hans inlägg föränn idag.

Trots det kände jag som ett slag i magen när jag tänkte på att han är borta, och att jag aldrig kommer få prata med honom.

Mina djupaste sympatier går till Risings familj och de som kände honom bättre än mig.

/Ludwig

 

[solvebring]

Det har utbytts många ord i gruppen på Facebook. Det var dock här, på forumet, de flesta av oss forumiter lärde känna och utbytte våra meningar med Rising.

Snart har det gått ett år...

Rising, du är innerligt saknad, mannen.

Totta Näslund - Bortom Månen Och Mars

 

[Pontus Löf]

Har inte varit aktiv på forumet på ett bra tag, men minns Rising som en kunnig och aktiv skribent. Det gör ont att läsa om detta.

Självmord är något jag själv brinner för att förhindra. Jag bedriver bland annat en kampanj på nätet för att folk som googlar på självmord ska hitta hjälp snarare än självmordstips. Den får ni gärna stödja. Läs mer på Jag vill förhindra självmord.

Vila i frid Rising.