Rising
Vila i frid
Okej, välkomna till ett av de minst intressanta inläggen någonsin på detta forum. Jag förväntar mig inga svar, inga kommentarer, och faktiskt inte ens att någon skall läsa det jag sitter och skriver just nu. (Nej, inte ens Muggas eller Feuflux. Sluta, ni också.)
Men allt det här skiter jag i, för solospel är så djäkla häftigt.
Vanligtvis brukar jag prata om solospel som ingen kunnat köpa i Sverige förrän i slutet på åttiotalet, men nu tänker jag istället prata om nyutgivningen av Fighting Fantasy-böcker. De går nämligen att hitta på SF-bokhandlen, och säkert på en massa andra ställen också. Det är superfina omslag, och jättegosigt att ha när man sitter i älsklingsfåtöljen med ett glas konjak och ett fat med Gustavskorv och knäckebröd. Mmm...
Nå, FF-böckerna är väldigt "speliga". Till skillnad från Ensamma Vargen-serien så finns det väldigt få parallella vägar genom de flesta FF-äventyr. Man bör vara redo att få spela om en FF-bok både en och två gånger innan man till slut klarar dem, och även då brukar det finnas möjligheter kvar för en att återvända till boken och leta efter den där allra bästa, smidigaste vägen genom hela äventyret. Det är belönande. Dock, det finns ändå vissa FF-böcker som är betydligt vassare än andra, så här kommer min lilla recension över de böcker jag har läst hittills:
1. The Warlock of Firetop Mountain
Den allra första solospelsboken någonsin. Bara det gör den ju till en raritet. Den är samskriven av både Ian Livingstone och Steve Jackson (Inte GURPS-Steve) och de skrev faktiskt hälften av boken vardera. (I mitten av äventyret kommer man fram till en flod som delar de båda författarnas bidrag åt) Dock, de tu visade sig ha väldigt olika författarstilar, så det ville sig inte bättre än att någon var tvungen att skriva om den andres del för att boken skulle gå att sälja. Lotten föll på Ian Livingstone.
Nå, med det sagt så kan man konstatera att den första FF-boken visserligen är en klassiker, men att den till viss del faller på att den är så oerhört standardiserad. Det är mest klyschor som står uppradade på varandra; orcher, en jättespindel, en minotaur, en drake, osv. Det finns några rum som verkligen står ut från konventionerna, men det mesta är som en Absolute Fantasy-genomgång av sommarfavoriter och gamla klassiker. Ett annat (värre) problem är kanske att den första delen är väldigt linjär (man anländer hela tiden till vägkorsningar där den ena vägen leder vidare och den andra slutar i en återvändsgränd där man först får möjligheten att samla på sig något bra föremål innan man får vända och fortsätta i den andra riktningen. Det gör att utmaningen handlar om att försöka gissa åt vilket håll som återvändsgränderna ligger, eftersom det är de man måste besöka. Inte så kul.) samt att det i den andra delen av äventyret finns en stor, krånglig labyrint. Den är extremt irriterande eftersom många av dess vägar leder tillbaka till partier man redan besökt, så att den därför kan sysselsätta läsaren i all evighet. Inte ens om man för karta över labyrinten så är den enkel att förstå sig på, eftersom varje gång man letar efter hemliga vägar så blir man nedsövd och förflyttad till en annan del av labyrinten (oftast någonstans i början).
Jag ger den
av 5 möjliga.
2. The Citadel of CHaos
Den här boken tyckte jag illa om när jag var liten. Jag tyckte den var töntig och konstig, och dess författare; Steve Jackson, tyckte jag var underlägsen Ian Livingstone på alla punkter. Det finns en tydlig skillnad mellan dem; herr Jackson är nämligen betydligt mer intresserad av att förnya solospelskonceptet och känslan i FF-böckerna, medan Livingstone är som allra bäst när han är så standardiserad och klyschig som möjligt. Jackson tycker också att det här med strider är en rätt tråkig utmaning, och försöker därför istället göra sina böcker svåra på andra sätt. I den här boken så är man dessutom en magiker som börjar spelet med ett antal besvärjelser som kan hjälpa en på olika sätt, och det ger en helt ny dimension åt äventyrandet.
Citadel of Chaos är en av få FF-böcker som faktiskt går riktigt enkelt att klara även om man börjar med absolut värdelösa stats. Det är roligt. Ändå är inte boken särskilt enkel, tvärtom så är det en av de FF-böcker som givit mig mest huvudvärk genom åren. Allra mest utmanande är det förstås att leta efter den där allra, allra bästa vägen genom äventyret, den som låter en gå vinnande även om man har värdelösa egenskapsvärden.
Handlingen utspelas på ett slott och är hur standardiserad som helst, men många av rummen är kusligt knasiga på Alice i Underlandet-manér, och det gör den väldigt rolig att utforska. Det finns några oförglömliga möten i boken, och på sina håll kan den vara riktigt överraskande och inspirera en till en massa skojsigheter även när man får för sig att spelleda ett rollspelsäventyr.
Jag ger den .
3. Deathtrap Dungeon
Det här är Ian Livingstones mästerverk. Egentligen är det hans tredje egna bok (den hade numret 6 ursprungligen, och kallades "Fasans Labyrint" här i Sverige), men jag gissar att man ville få ut den tidigt när man bestämde sig för att återpublicera dessa böcker just eftersom den var så populär.
Den här gången ska man ta sig igenom en dungeon för att vinna en massa stålar. Det är som ett spel som en massa äventyrare väljer att ställa upp i varje år. Intrigen kan låta fånig, men i själva verket är den genial, eftersom den på ett så naturligt sätt förklarar varför det finns en massa skatter, fällor och monster i vägen för en, och varför de beter sig så som de gör. Det passar helt enkelt väldigt bra ihop med solospelsmediet. Allra roligast är kanske att det finns fem medtävlare som startar före en, och under resans gång kan man få komma att träffa dem och se hur bra/dåligt det har gått för dem mot labyrintens olika fasor.
Boken är mästerligt uppbyggd, och svårighetsgraden stegras på ett mycket välutfört sätt medan man kommer allt längre och längre in i grottan. Det finns gott om "dödsparagrafer" och ett par riktigt svåra motståndare som man måste slåss med för att kunna klara äventyret, och inte ens med habila egenskapsvärden så är det här någon lätt bok! Nej, det behövs många föremål för att man ska kunna klara den tuffa uppgörelsen, och man lär få spela om boken många gånger innan man hittar den rätta vägen. Boken är dessutom proppfull med skithäftiga rum och varelser, och illustrationerna är så snygga att man häpnar i läsningen.
En av de två böcker som alla måste ha. Annars är de dumma i huvudet.
4. Creature of Havoc
Om Deathtrap Dungeon är Livingstones mästerverk så är det här Steve Jacksons.
Den här boken kom aldrig ut på svenska, vilket har gjort att den länge varit omsusad av mystiska berättelser, fantasifulla rykten och... tja, rentutav en och annan legend. För en åttiotalsfantast finns det få böcker som kan vara av större värde att äga än den här. Det är inte ett dugg svårt att förstå varför. Det här är nämligen det absolut mest utmanande solospel som någonsin skrivits. Obs! Det är kanske inte det svåraste solospelet (det finns andra som gör anspråk på den titeln genom att kasta helt omöjliga monster i spelarens väg) men Creature of Havoc är utmanande på ett snillrikt och genialiskt sätt.
Det finns inget annat spel som leker så elegant med solospelsformen som CoH. Här finns en nästintill hejdlös drift med sättet som man kan gå från en paragraf till en annan. Den sanna vägen döljs med både dekrypterade meddelanden, hemliga koder, paragrafmatematik och vid ett tillfälle får man till och med en artefakt som låter en leta efter hemliga vägar närsomhelst i boken genom att hoppa fram 20 paragrafer och se om det där finns en logisk fortsättning på den plats man för tillfället befinner sig på. Det är ganska många spelare som missat en nödvändig sådan hemlig gång för att de helt enkelt inte väntat sig att det ska finnas några alternativa vägar om de inte står så, klart och tydligt, i slutet av ens paragraf.
Boken är enormt tjock. Antalet paragrafer är hela 460 st, och det finns ett gediget förord som beskriver bakgrunden till intrigen på ett sätt som man aldrig hört talas om till ett solospel. Allra lurigast är att man spelar såsom ett vilt monster och att man till en början faktiskt inte har någon vidare kontroll över ens egna handlingar. Just det här med att man är ett monster utnyttjas enormt skickligt av Jackson; där man i vanliga solospel alltid ska välja att vara snäll och ickevåldsam när detta alternativ erbjuds, så vet man aldrig vad som är bäst att göra i CoH. Det är oftast bättre att anamma ens monstruösa natur och spela precis lika brutalt och hänsynslöst som man borde kunna förvänta sig av ett monster.
Det finns fantastiskt många häftiga möten i boken, både när det gäller monster, fällor och miljöer, och man blir rejält inspirerad till att klura på både egna solospelsprojekt och rollspelsäventyr. Men mest är man nöjd över att få läsa boken. Det är nämligen ett gediget mästerverk. Det fullkomligen vimlar av villospår, lockbeten och luringar, samtidigt som den rätta vägen genom boken är både finurlig, välskriven och dramaturgiskt engagerande. Det här är en riktig guldklimt.
är mitt betyg, och den som inte går och köper denna bok kan lika gärna skjuta sig själv i huvudet, för om man har en enda fungerande hjärncell så borde man ha omdömet som krävs för att kunna uppskatta detta lysande stycke rollspelskultur.
5. City of Thieves
Den här boken var också den ursprungliga femte boken i serien, fast den föregicks av Spaceship Traveller och åtföljdes av Deathtrap Dungeon. Innan City of Thieves så hade Ian Livingstone skrivit den misslyckade Forest of Doom och man kan tydligt se hur mycket han utvecklades mellan dessa två böcker. City of Thieves är inte riktigt lika helgjuten som Deathtrap Dungeon, men det är uppenbart att han lärde sig mycket iom denna bok och att det bådade gott inför framtiden.
City of Thieves har ett klassiskt "rädda världen från undergång"-tema, men istället för att ränna runt i en dungeon eller i en skog så flanerar man här genom en rätt häftig stad. Platsen gör verkligen själ av sitt namn, för här lurar gott om tjuvar, skojare och banditer som bara väntar på att få lura av dig alla dina guldmynt och föremål, men det finns också mycket kul och spännande som väntar en på stadens gator. På klassiskt Livingstone-manér så handlar det om att samla på sig föremål som behövs i den gastkramande upplösningen, och om man går åt fel håll vid minsta lilla vägkorsning så kan det gå så illa att hela uppdraget dödförklaras. Den här boken är dock inte riktigt lika svår som Deathtrap Dungeon, och det finns tyvärr ett par missar i framförallt upplösningen som gör att boken inte riktigt känns så helgjuten som dess efterföljare.
Staden är dock toppen. Det här är en utomordentligt högkvalitativ solospelsupplevelse, men det når inte riktigt toppen.
av 5 blir mitt betyg.
7. House of Hell
Återigen hälsar vi på i Steve Jacksons hjärna. Den här boken skrev han innan Creature of Havoc, och ett par av knepen som gjorde den boken så bra började han fila på i redan här. House of Hell utspelas i nutiden, man tvingas stanna sin bil vid ett isolerat hus mitt i en storm och under natten så får man uppleva flera hiskeliga händelser.
Den här boken staplar klyschor på varandra. Det är i stort sett bara varulvar och mumier som inte finns med i boken, allt annat kan man få möta innan kvällen är över (Ja, jag menar verkligen allt annat). Det spelar inte så stor roll, boken är faktiskt välskriven och lyckas till och med bli rätt spännande mellan varven. Den är inte särskilt läskig, men det är god, hederlig solospelsunderhållning. Att hitta den rätta vägen är ordentligt svårt (inte lika svårt som i CoH, förstås, men ändå) och det finns ett par fällor i boken som jag faktiskt blev rätt överraskad av. Samtidigt finns det en sorts övergripande logik i boken som gör att man faktiskt kan acceptera att de olika utmaningarna har utformats så som de har gjorts. Om man bara tänker till ordentligt och går rätt väg så bör man faktiskt kunna ana vilka personer man kan (och inte kan) lita på. Det är rätt unikt för en FF-bok.
Jag ger den bara av fem möjliga, men det är 3 djäkligt starka gubbar, med snubb på 4.
8. Forest of Doom
Det här är alltså Ian Livingstones första egna bok. Den suger, kort och gott. Till att börja med så är den alldeles för hafsigt upplagd; det vimlar av paragrafer där man bara får läsa "du kommer till en korsning och väljer att gå norrut för att du känner för det; se 147" och på de enskilda "rummen" så händer sällan något intressant. Det finns faktiskt bara ett enda ställe i skogen som är någorlunda häftigt, och det behöver man inte besöka. Dessutom har hela boken en hög antiklimax-faktor: Om man inte har de föremål som man skulle ha letat efter när man kommer fram till slutet av boken så får man gå runt skogen och börja om från början, fast med alla de saker som man har hittat på ens första rundtur. Det är svårt att få en sådan omläsning att kännas logisk. Dessutom saknas det någon riktig utmaning i boken. Alla fiender är dödsenkla att besegra och det saknas både otäcka fällor och kluriga gåtor.
Dessutom så börjar äventyret med att man får köpa flera tusen olika löjliga föremål som kan rädda livet på en på diverse olika paragrafer. Ingen av dessa saker behöver man, men de kan vara rätt hjälpsamma. Dock saknar de alla någon beskrivning, vilket gör att det hela känns rätt slumpmässigt när man väljer vad det är man skall utrusta sig med.
Nä, det här är ingen bra bok, även om det var en av de första jag köpte. Bilderna är iaf snygga, fastän tecknade på ett jättekonstigt sätt. Han ritar människors muskler på ett asäckligt sätt. Jag kan inte förklara, men jag tycker det ser häftigt ut.
av fem möjliga.
14. Armies of Death
Den här boken har jag inte klarat ännu, men jag recenserar den ändå: Det är återigen Ian Livingstone som leder oss in i ett äventyr, men den här gången vågar han sig på lite nytänkande: Man basar nämligen över en armé med alver, dvärgar, soldater osv, och kan hamna i fältslag lika gärna som man kan få utkämpa vanliga dueller. Reglerna för fältslag är tyvärr lite för framhastade; det är en tabell där man antingen har "övertag", "underläge" eller där det är "lika", och så slår man en tärning för att se vilken sida som förlorar män. Det finns ingen möjlighet att båda sidor drabbas av förluster...
Annars är det mest anmärkningsvärda att boken desperat försöker knyta samman världen Allansia och göra den trovärdig. Det är ett tufft jobb, med tanke på att de första böckerna skrevs helt utan tanke på någon värld och någon sammanhållning, och egentligen tycker jag det vore bäst om de inte ens försökte sammanknyta allting. De bästa böckerna lyckas nämligen vara trovärdiga i sig själva. Nå, här får man både möta en Shapechanger som hämtad från Forest of Doom, en Gark som hämtad från Citadel of Chaos, Fire Imps hämtade från City of Thieves och... osv.
Boken är på nyklassiskt Livingstone-manér hiskeligt svårt med strider mot überstarka motståndare som man kan glömma att man har en chans mot om man inte börjar med en Skill på 11-12, och det finns gott om föremålsamlande som måste göras för att man ska ta sig förbi vissa hinder. På sina håll använder Ian den nya dimensionen med armén och fältslagen riktigt bra, det gör att han kan utforma fällor och bonusar på sätt som man aldrig sett tidigare, men på andra håll så känns boken oinspirerad. Det är mycket "hey, du kommer till en grotta, ska du gå in? Okej, där är en jättespindel. Nu har du dödat honom, här ligger en låda, ska du öppna den? Okej, du får en grunka. Du går tillbaka och fortsätter din vandring, och får syn på en stuga. Ska du gå in? Okej, här är några orcher. Nu har du dödat dem. Här ligger en staty, ska du ta den med dig?" osv.
av 5.
17. Island of the Lizard King
Återigen: Ian Livingstone, med allt vad det har kommit att innebära efter succén med Deathtrap Dungeon: Många fällor, mycket föremålsletande, och hiskeligt svåra strider som inte kan undvikas. Det finns särskilt en ödla som rider på en dinosaurie som är så svår att jag trodde jag hade gått fel när jag först mötte honom. Det kändes onekligen som om jag bestraffades för att jag gjort ett dåligt val.
En annan chock fick jag när jag spelade första gången, då kastades jag nämligen huvudstupa in i en strid med en fet varelse med Skill 10 efter bara några få paragrafer. Det eleganta med den stegrande svårighetsgraden i Deathtrap Dungeon var helt bortblåst här. Några säger dock att boken är enkel, jag tycker tvärtom att den är utmanande även om man börjar med högsta möjliga egenskapsvärden. Man får gå genom både en tropisk djungel, en gruva, ett möte med en shaman och slutligen ett storskaligt krig där man ska försöka besegra ödlekungen, och det hinner bli spännande flera gånger mellan varven. Det är inte en lika klassisk bok som Deathtrap Dungeon eller City of Thieves (vilket förvånar mig, den är nämligen skriven rakt efter dessa två och jag trodde att Livingstones formkurva skulle peka rakt uppåt efter dessa suveräna böcker) men den är helt okej. Lättviktig underhållning.
blir mitt betyg.
19. Temple of Terror
Livingstone, igen. Den här boken hade ursprungligen nummer 14 och kom efter att han skrivit Cavern of the Snow Witch (som sägs vara en av hans bättre böcker) och Freeway Fighter (en Mad Max-historia som folk ställde sig kluvna till). Därför är det kanske inte så konstigt att han ville gå tillbaka till det enkla fantasykonceptet som varit hans bästsäljare. Temple of Terror utspelar sig till stor del i öknen, och därefter kliver man in i en tempelstad där det finns skelett och elakingar som väntar på en och längst in i templet finns det en fuling som bekämpas genom att man samlar på sig olika drakstatyetter... Precis som man kunde förvänta sig av Livingstone så finns det här svåra fiender man måste besegra för att komma vidare, men här blir det bara löjligt; en sandmask med Skill:10 och Stamina:20(!)? Det gör mig bara arg. Jag har visserligen i efterhand läst att sandmasken från början var mycket enklare, men att några ändrade dess egenskapsvärden i efterhand eftersom den såg så farlig ut, och för att det skulle ge mer trovärdighet åt världen om man jämförde olika monster med varandra från de olika böckerna, men de tänkte helt fel. Det hade varit mycket bättre att skriva om stycket med sandmasken så att den var skadad eller drogad på något vis. För sådana där siffror klarar man bara inte att stå emot.
Det är inte enda problemet med ToT: Livingstone försöker jazza upp boken med ett magisystem (som är mycket sämre än Jacksons system i Citadel of Chaos), en plottrig handelsman som erbjuder massor med föremål på samma oengagerande sätt som i Forest of Doom, illustrationerna är usel-fula, bossen är trist, och det finns även en klurig twist i spelet där Döden knackar en på axeln och viskar att han ska spela ett litet elakt spel med en; längre fram på ens resväg så kommer han att skriva bokstäverna D, E, A, T och H på olika ställen, och om man ser dem alla så kommer man att omedelbart dö av en hjärtattack. Det fungerar inte alls, eftersom spelet är så svårt att man lätt hinner dö innan man fått se alla bokstäverna, och när man spelar om spelet så lär man sig förstås att undvika de där första bokstäverna.
Allra sämst är dock händelserna i spelet, de är oinspirerade eller bara fåniga. Värst är kanske den korridor täckt av glasskärvor man försiktigt trippar över då plötsligt ett skelett kommer fram ur ett hörn och kastar en flaska med ett meddelande på framför ens fötter. Ska man läsa meddelandet? Om man gör det, och samtidigt använder en särskild magi för att kunna tyda symbolerna, då får man se att det var en otursbesvärjelse skriven på pergamentet. Tji fick man! Vad jag inte kan förstå är varför inte skelettet bara kastar flaskan i ens huvud istället, det hade ju varit mycket farligare. Äh, boken suger.
av fem möjliga.
---
Jag återkommer när jag har läst fler FF-böcker.
Men allt det här skiter jag i, för solospel är så djäkla häftigt.
Vanligtvis brukar jag prata om solospel som ingen kunnat köpa i Sverige förrän i slutet på åttiotalet, men nu tänker jag istället prata om nyutgivningen av Fighting Fantasy-böcker. De går nämligen att hitta på SF-bokhandlen, och säkert på en massa andra ställen också. Det är superfina omslag, och jättegosigt att ha när man sitter i älsklingsfåtöljen med ett glas konjak och ett fat med Gustavskorv och knäckebröd. Mmm...
Nå, FF-böckerna är väldigt "speliga". Till skillnad från Ensamma Vargen-serien så finns det väldigt få parallella vägar genom de flesta FF-äventyr. Man bör vara redo att få spela om en FF-bok både en och två gånger innan man till slut klarar dem, och även då brukar det finnas möjligheter kvar för en att återvända till boken och leta efter den där allra bästa, smidigaste vägen genom hela äventyret. Det är belönande. Dock, det finns ändå vissa FF-böcker som är betydligt vassare än andra, så här kommer min lilla recension över de böcker jag har läst hittills:
1. The Warlock of Firetop Mountain
Den allra första solospelsboken någonsin. Bara det gör den ju till en raritet. Den är samskriven av både Ian Livingstone och Steve Jackson (Inte GURPS-Steve) och de skrev faktiskt hälften av boken vardera. (I mitten av äventyret kommer man fram till en flod som delar de båda författarnas bidrag åt) Dock, de tu visade sig ha väldigt olika författarstilar, så det ville sig inte bättre än att någon var tvungen att skriva om den andres del för att boken skulle gå att sälja. Lotten föll på Ian Livingstone.
Nå, med det sagt så kan man konstatera att den första FF-boken visserligen är en klassiker, men att den till viss del faller på att den är så oerhört standardiserad. Det är mest klyschor som står uppradade på varandra; orcher, en jättespindel, en minotaur, en drake, osv. Det finns några rum som verkligen står ut från konventionerna, men det mesta är som en Absolute Fantasy-genomgång av sommarfavoriter och gamla klassiker. Ett annat (värre) problem är kanske att den första delen är väldigt linjär (man anländer hela tiden till vägkorsningar där den ena vägen leder vidare och den andra slutar i en återvändsgränd där man först får möjligheten att samla på sig något bra föremål innan man får vända och fortsätta i den andra riktningen. Det gör att utmaningen handlar om att försöka gissa åt vilket håll som återvändsgränderna ligger, eftersom det är de man måste besöka. Inte så kul.) samt att det i den andra delen av äventyret finns en stor, krånglig labyrint. Den är extremt irriterande eftersom många av dess vägar leder tillbaka till partier man redan besökt, så att den därför kan sysselsätta läsaren i all evighet. Inte ens om man för karta över labyrinten så är den enkel att förstå sig på, eftersom varje gång man letar efter hemliga vägar så blir man nedsövd och förflyttad till en annan del av labyrinten (oftast någonstans i början).
Jag ger den
av 5 möjliga.2. The Citadel of CHaos
Den här boken tyckte jag illa om när jag var liten. Jag tyckte den var töntig och konstig, och dess författare; Steve Jackson, tyckte jag var underlägsen Ian Livingstone på alla punkter. Det finns en tydlig skillnad mellan dem; herr Jackson är nämligen betydligt mer intresserad av att förnya solospelskonceptet och känslan i FF-böckerna, medan Livingstone är som allra bäst när han är så standardiserad och klyschig som möjligt. Jackson tycker också att det här med strider är en rätt tråkig utmaning, och försöker därför istället göra sina böcker svåra på andra sätt. I den här boken så är man dessutom en magiker som börjar spelet med ett antal besvärjelser som kan hjälpa en på olika sätt, och det ger en helt ny dimension åt äventyrandet.
Citadel of Chaos är en av få FF-böcker som faktiskt går riktigt enkelt att klara även om man börjar med absolut värdelösa stats. Det är roligt. Ändå är inte boken särskilt enkel, tvärtom så är det en av de FF-böcker som givit mig mest huvudvärk genom åren. Allra mest utmanande är det förstås att leta efter den där allra, allra bästa vägen genom äventyret, den som låter en gå vinnande även om man har värdelösa egenskapsvärden.
Handlingen utspelas på ett slott och är hur standardiserad som helst, men många av rummen är kusligt knasiga på Alice i Underlandet-manér, och det gör den väldigt rolig att utforska. Det finns några oförglömliga möten i boken, och på sina håll kan den vara riktigt överraskande och inspirera en till en massa skojsigheter även när man får för sig att spelleda ett rollspelsäventyr.
Jag ger den
.3. Deathtrap Dungeon
Det här är Ian Livingstones mästerverk. Egentligen är det hans tredje egna bok (den hade numret 6 ursprungligen, och kallades "Fasans Labyrint" här i Sverige), men jag gissar att man ville få ut den tidigt när man bestämde sig för att återpublicera dessa böcker just eftersom den var så populär.
Den här gången ska man ta sig igenom en dungeon för att vinna en massa stålar. Det är som ett spel som en massa äventyrare väljer att ställa upp i varje år. Intrigen kan låta fånig, men i själva verket är den genial, eftersom den på ett så naturligt sätt förklarar varför det finns en massa skatter, fällor och monster i vägen för en, och varför de beter sig så som de gör. Det passar helt enkelt väldigt bra ihop med solospelsmediet. Allra roligast är kanske att det finns fem medtävlare som startar före en, och under resans gång kan man få komma att träffa dem och se hur bra/dåligt det har gått för dem mot labyrintens olika fasor.
Boken är mästerligt uppbyggd, och svårighetsgraden stegras på ett mycket välutfört sätt medan man kommer allt längre och längre in i grottan. Det finns gott om "dödsparagrafer" och ett par riktigt svåra motståndare som man måste slåss med för att kunna klara äventyret, och inte ens med habila egenskapsvärden så är det här någon lätt bok! Nej, det behövs många föremål för att man ska kunna klara den tuffa uppgörelsen, och man lär få spela om boken många gånger innan man hittar den rätta vägen. Boken är dessutom proppfull med skithäftiga rum och varelser, och illustrationerna är så snygga att man häpnar i läsningen.
En av de två böcker som alla måste ha. Annars är de dumma i huvudet.
4. Creature of Havoc
Om Deathtrap Dungeon är Livingstones mästerverk så är det här Steve Jacksons.
Den här boken kom aldrig ut på svenska, vilket har gjort att den länge varit omsusad av mystiska berättelser, fantasifulla rykten och... tja, rentutav en och annan legend. För en åttiotalsfantast finns det få böcker som kan vara av större värde att äga än den här. Det är inte ett dugg svårt att förstå varför. Det här är nämligen det absolut mest utmanande solospel som någonsin skrivits. Obs! Det är kanske inte det svåraste solospelet (det finns andra som gör anspråk på den titeln genom att kasta helt omöjliga monster i spelarens väg) men Creature of Havoc är utmanande på ett snillrikt och genialiskt sätt.
Det finns inget annat spel som leker så elegant med solospelsformen som CoH. Här finns en nästintill hejdlös drift med sättet som man kan gå från en paragraf till en annan. Den sanna vägen döljs med både dekrypterade meddelanden, hemliga koder, paragrafmatematik och vid ett tillfälle får man till och med en artefakt som låter en leta efter hemliga vägar närsomhelst i boken genom att hoppa fram 20 paragrafer och se om det där finns en logisk fortsättning på den plats man för tillfället befinner sig på. Det är ganska många spelare som missat en nödvändig sådan hemlig gång för att de helt enkelt inte väntat sig att det ska finnas några alternativa vägar om de inte står så, klart och tydligt, i slutet av ens paragraf.
Boken är enormt tjock. Antalet paragrafer är hela 460 st, och det finns ett gediget förord som beskriver bakgrunden till intrigen på ett sätt som man aldrig hört talas om till ett solospel. Allra lurigast är att man spelar såsom ett vilt monster och att man till en början faktiskt inte har någon vidare kontroll över ens egna handlingar. Just det här med att man är ett monster utnyttjas enormt skickligt av Jackson; där man i vanliga solospel alltid ska välja att vara snäll och ickevåldsam när detta alternativ erbjuds, så vet man aldrig vad som är bäst att göra i CoH. Det är oftast bättre att anamma ens monstruösa natur och spela precis lika brutalt och hänsynslöst som man borde kunna förvänta sig av ett monster.
Det finns fantastiskt många häftiga möten i boken, både när det gäller monster, fällor och miljöer, och man blir rejält inspirerad till att klura på både egna solospelsprojekt och rollspelsäventyr. Men mest är man nöjd över att få läsa boken. Det är nämligen ett gediget mästerverk. Det fullkomligen vimlar av villospår, lockbeten och luringar, samtidigt som den rätta vägen genom boken är både finurlig, välskriven och dramaturgiskt engagerande. Det här är en riktig guldklimt.
är mitt betyg, och den som inte går och köper denna bok kan lika gärna skjuta sig själv i huvudet, för om man har en enda fungerande hjärncell så borde man ha omdömet som krävs för att kunna uppskatta detta lysande stycke rollspelskultur.5. City of Thieves
Den här boken var också den ursprungliga femte boken i serien, fast den föregicks av Spaceship Traveller och åtföljdes av Deathtrap Dungeon. Innan City of Thieves så hade Ian Livingstone skrivit den misslyckade Forest of Doom och man kan tydligt se hur mycket han utvecklades mellan dessa två böcker. City of Thieves är inte riktigt lika helgjuten som Deathtrap Dungeon, men det är uppenbart att han lärde sig mycket iom denna bok och att det bådade gott inför framtiden.
City of Thieves har ett klassiskt "rädda världen från undergång"-tema, men istället för att ränna runt i en dungeon eller i en skog så flanerar man här genom en rätt häftig stad. Platsen gör verkligen själ av sitt namn, för här lurar gott om tjuvar, skojare och banditer som bara väntar på att få lura av dig alla dina guldmynt och föremål, men det finns också mycket kul och spännande som väntar en på stadens gator. På klassiskt Livingstone-manér så handlar det om att samla på sig föremål som behövs i den gastkramande upplösningen, och om man går åt fel håll vid minsta lilla vägkorsning så kan det gå så illa att hela uppdraget dödförklaras. Den här boken är dock inte riktigt lika svår som Deathtrap Dungeon, och det finns tyvärr ett par missar i framförallt upplösningen som gör att boken inte riktigt känns så helgjuten som dess efterföljare.
Staden är dock toppen. Det här är en utomordentligt högkvalitativ solospelsupplevelse, men det når inte riktigt toppen.
av 5 blir mitt betyg.7. House of Hell
Återigen hälsar vi på i Steve Jacksons hjärna. Den här boken skrev han innan Creature of Havoc, och ett par av knepen som gjorde den boken så bra började han fila på i redan här. House of Hell utspelas i nutiden, man tvingas stanna sin bil vid ett isolerat hus mitt i en storm och under natten så får man uppleva flera hiskeliga händelser.
Den här boken staplar klyschor på varandra. Det är i stort sett bara varulvar och mumier som inte finns med i boken, allt annat kan man få möta innan kvällen är över (Ja, jag menar verkligen allt annat). Det spelar inte så stor roll, boken är faktiskt välskriven och lyckas till och med bli rätt spännande mellan varven. Den är inte särskilt läskig, men det är god, hederlig solospelsunderhållning. Att hitta den rätta vägen är ordentligt svårt (inte lika svårt som i CoH, förstås, men ändå) och det finns ett par fällor i boken som jag faktiskt blev rätt överraskad av. Samtidigt finns det en sorts övergripande logik i boken som gör att man faktiskt kan acceptera att de olika utmaningarna har utformats så som de har gjorts. Om man bara tänker till ordentligt och går rätt väg så bör man faktiskt kunna ana vilka personer man kan (och inte kan) lita på. Det är rätt unikt för en FF-bok.
Jag ger den bara
av fem möjliga, men det är 3 djäkligt starka gubbar, med snubb på 4.8. Forest of Doom
Det här är alltså Ian Livingstones första egna bok. Den suger, kort och gott. Till att börja med så är den alldeles för hafsigt upplagd; det vimlar av paragrafer där man bara får läsa "du kommer till en korsning och väljer att gå norrut för att du känner för det; se 147" och på de enskilda "rummen" så händer sällan något intressant. Det finns faktiskt bara ett enda ställe i skogen som är någorlunda häftigt, och det behöver man inte besöka. Dessutom har hela boken en hög antiklimax-faktor: Om man inte har de föremål som man skulle ha letat efter när man kommer fram till slutet av boken så får man gå runt skogen och börja om från början, fast med alla de saker som man har hittat på ens första rundtur. Det är svårt att få en sådan omläsning att kännas logisk. Dessutom saknas det någon riktig utmaning i boken. Alla fiender är dödsenkla att besegra och det saknas både otäcka fällor och kluriga gåtor.
Dessutom så börjar äventyret med att man får köpa flera tusen olika löjliga föremål som kan rädda livet på en på diverse olika paragrafer. Ingen av dessa saker behöver man, men de kan vara rätt hjälpsamma. Dock saknar de alla någon beskrivning, vilket gör att det hela känns rätt slumpmässigt när man väljer vad det är man skall utrusta sig med.
Nä, det här är ingen bra bok, även om det var en av de första jag köpte. Bilderna är iaf snygga, fastän tecknade på ett jättekonstigt sätt. Han ritar människors muskler på ett asäckligt sätt. Jag kan inte förklara, men jag tycker det ser häftigt ut.
av fem möjliga.14. Armies of Death
Den här boken har jag inte klarat ännu, men jag recenserar den ändå: Det är återigen Ian Livingstone som leder oss in i ett äventyr, men den här gången vågar han sig på lite nytänkande: Man basar nämligen över en armé med alver, dvärgar, soldater osv, och kan hamna i fältslag lika gärna som man kan få utkämpa vanliga dueller. Reglerna för fältslag är tyvärr lite för framhastade; det är en tabell där man antingen har "övertag", "underläge" eller där det är "lika", och så slår man en tärning för att se vilken sida som förlorar män. Det finns ingen möjlighet att båda sidor drabbas av förluster...
Annars är det mest anmärkningsvärda att boken desperat försöker knyta samman världen Allansia och göra den trovärdig. Det är ett tufft jobb, med tanke på att de första böckerna skrevs helt utan tanke på någon värld och någon sammanhållning, och egentligen tycker jag det vore bäst om de inte ens försökte sammanknyta allting. De bästa böckerna lyckas nämligen vara trovärdiga i sig själva. Nå, här får man både möta en Shapechanger som hämtad från Forest of Doom, en Gark som hämtad från Citadel of Chaos, Fire Imps hämtade från City of Thieves och... osv.
Boken är på nyklassiskt Livingstone-manér hiskeligt svårt med strider mot überstarka motståndare som man kan glömma att man har en chans mot om man inte börjar med en Skill på 11-12, och det finns gott om föremålsamlande som måste göras för att man ska ta sig förbi vissa hinder. På sina håll använder Ian den nya dimensionen med armén och fältslagen riktigt bra, det gör att han kan utforma fällor och bonusar på sätt som man aldrig sett tidigare, men på andra håll så känns boken oinspirerad. Det är mycket "hey, du kommer till en grotta, ska du gå in? Okej, där är en jättespindel. Nu har du dödat honom, här ligger en låda, ska du öppna den? Okej, du får en grunka. Du går tillbaka och fortsätter din vandring, och får syn på en stuga. Ska du gå in? Okej, här är några orcher. Nu har du dödat dem. Här ligger en staty, ska du ta den med dig?" osv.
av 5.17. Island of the Lizard King
Återigen: Ian Livingstone, med allt vad det har kommit att innebära efter succén med Deathtrap Dungeon: Många fällor, mycket föremålsletande, och hiskeligt svåra strider som inte kan undvikas. Det finns särskilt en ödla som rider på en dinosaurie som är så svår att jag trodde jag hade gått fel när jag först mötte honom. Det kändes onekligen som om jag bestraffades för att jag gjort ett dåligt val.
En annan chock fick jag när jag spelade första gången, då kastades jag nämligen huvudstupa in i en strid med en fet varelse med Skill 10 efter bara några få paragrafer. Det eleganta med den stegrande svårighetsgraden i Deathtrap Dungeon var helt bortblåst här. Några säger dock att boken är enkel, jag tycker tvärtom att den är utmanande även om man börjar med högsta möjliga egenskapsvärden. Man får gå genom både en tropisk djungel, en gruva, ett möte med en shaman och slutligen ett storskaligt krig där man ska försöka besegra ödlekungen, och det hinner bli spännande flera gånger mellan varven. Det är inte en lika klassisk bok som Deathtrap Dungeon eller City of Thieves (vilket förvånar mig, den är nämligen skriven rakt efter dessa två och jag trodde att Livingstones formkurva skulle peka rakt uppåt efter dessa suveräna böcker) men den är helt okej. Lättviktig underhållning.
blir mitt betyg.19. Temple of Terror
Livingstone, igen. Den här boken hade ursprungligen nummer 14 och kom efter att han skrivit Cavern of the Snow Witch (som sägs vara en av hans bättre böcker) och Freeway Fighter (en Mad Max-historia som folk ställde sig kluvna till). Därför är det kanske inte så konstigt att han ville gå tillbaka till det enkla fantasykonceptet som varit hans bästsäljare. Temple of Terror utspelar sig till stor del i öknen, och därefter kliver man in i en tempelstad där det finns skelett och elakingar som väntar på en och längst in i templet finns det en fuling som bekämpas genom att man samlar på sig olika drakstatyetter... Precis som man kunde förvänta sig av Livingstone så finns det här svåra fiender man måste besegra för att komma vidare, men här blir det bara löjligt; en sandmask med Skill:10 och Stamina:20(!)? Det gör mig bara arg. Jag har visserligen i efterhand läst att sandmasken från början var mycket enklare, men att några ändrade dess egenskapsvärden i efterhand eftersom den såg så farlig ut, och för att det skulle ge mer trovärdighet åt världen om man jämförde olika monster med varandra från de olika böckerna, men de tänkte helt fel. Det hade varit mycket bättre att skriva om stycket med sandmasken så att den var skadad eller drogad på något vis. För sådana där siffror klarar man bara inte att stå emot.
Det är inte enda problemet med ToT: Livingstone försöker jazza upp boken med ett magisystem (som är mycket sämre än Jacksons system i Citadel of Chaos), en plottrig handelsman som erbjuder massor med föremål på samma oengagerande sätt som i Forest of Doom, illustrationerna är usel-fula, bossen är trist, och det finns även en klurig twist i spelet där Döden knackar en på axeln och viskar att han ska spela ett litet elakt spel med en; längre fram på ens resväg så kommer han att skriva bokstäverna D, E, A, T och H på olika ställen, och om man ser dem alla så kommer man att omedelbart dö av en hjärtattack. Det fungerar inte alls, eftersom spelet är så svårt att man lätt hinner dö innan man fått se alla bokstäverna, och när man spelar om spelet så lär man sig förstås att undvika de där första bokstäverna.
Allra sämst är dock händelserna i spelet, de är oinspirerade eller bara fåniga. Värst är kanske den korridor täckt av glasskärvor man försiktigt trippar över då plötsligt ett skelett kommer fram ur ett hörn och kastar en flaska med ett meddelande på framför ens fötter. Ska man läsa meddelandet? Om man gör det, och samtidigt använder en särskild magi för att kunna tyda symbolerna, då får man se att det var en otursbesvärjelse skriven på pergamentet. Tji fick man! Vad jag inte kan förstå är varför inte skelettet bara kastar flaskan i ens huvud istället, det hade ju varit mycket farligare. Äh, boken suger.
av fem möjliga.---
Jag återkommer när jag har läst fler FF-böcker.
