LET ME TELL YOU ABOUT MY CHARACTER
Här är en tonåring som lever i Warhammer 40 000. Men det är något som saknas - Ett namn! Hjälp mig komma på något riktigt grymt.
Regelboken listar följande namntyper: Primitive, Low, High, Archaic, Informal. Jag ska helt klart ha ett Archaic!
Dessa namn är exempel på Archaic: Aesteban, Casmirre, Gillam, Haddon, Jonstonne, Kennoch, Mordechai, Orthesian, Patronius, Ramirez, Sebastion, Siegmund, Torian, Vendigroth, Yorke.
Bara som jämförelse, dessa är "High gothic names": Alessaunder, Aphesius, Cornelius, Darrius, Fortunus, Godwinne, Holt, Macharius...
----
Jag föddes för sjutton år sedan... Men det börjar mycket tidigare än så egentligen. Mitt hus Hi'ram arbetade med min navigatorgen i åratal, målet var att påbörja en helt ny arvslinje, en helt ny variant av naviagatörsgener, som skulle återbörda dem till sin gamla plats bland de stora och ädla navigatorhusen. De utforskade nya och oprövade koder. De förädlade mina paragener och prövade ut de rätta kombinationerna. De eliminerade alla möjligheter som skulle förorena min genetik med mutationer.
Och så föddes jag, en dröm för framtiden... Jag var ett perfekt barn från födseln. Förberedelserna hade varit framgångsrika och min kropp hade stått emot alla mutationernas korruption. Förutom mina ögon, de var svarta som tomrymden. Kanske såg jag redan Varpen?
Jag växte upp på skeppet Caron... Jag hade aldrig föräldrar, endast mentor-specialister, och de lärde mig allt. Varpen och Navigator-konsten var aldrig långt borta ombord på ett skepp som Caron. Navigatorhistoria, heraldik, och politik mellan husen fick alla unga lära sig, men jag lärde mig det rigoröst. Jag var speciell. Jag fick lära mig att Förutse. Jag tränades i att se de viktiga detaljerna, fick lära mig att notera alla relevanta faktorer. Att sätta dem mot varandra, kalkylera sannolikhet för påverkan på den givna situation. Att hitta ödestrådarna i Varpen och följa dom till sina logiska slutpunkter. Alla rutter går att planera felfritt om man tar hänsyn till alla relevanta faktorer. Alla händelseförlopp går att beräkna.
Jag var lycklig där... De klädde mig i dyra tyger och omgav mig med vackra saker. Jag hade aldrig tid att vila bland dem, men det bekymrade mig inte. Jag älskade Varpen, dess gåtfullhet och lekfullhet, dess hotfullhet som försökte undfly mina försök att förutse den. Den berörde mig. Vi var födda för varandra.
Jag älskade att alltid ha människor omkring mig. Mina mentorer hade så oerhört mycket att lära ut, och jag var en tacksam elev, jag hungrade alltid efter mer kunskap.
Alla människor, till och med de enklaste av tjänare, var för mig intrikata underverk, fulla av detaljer som gick att beräkna men omöjliga att helt förutse och räkna ut. Deras ödestrådar var levande och kunde alltid överraska mig. Människan förtrollade mig.
Var jag någonsin sysslolös så utforskade jag skeppet och lyssnade på människorna när de talade med varandra, eller stod i bryggan och öppnade mitt öga mot den förhäxande Varpen, lika vacker som människorna men på sitt eget sätt.
Men jag lärde mig fort... och jag följde inte bara de ödestrådar de sa åt mig. Jag följde mina egna. Jag förstod vad min framtid ombord på Caron skulle innebära. Fångenskap. Lydnad. Att hållas hemlig för alltid, inte släppas fri att utforska det jag ville. Att leda skepp till platser jag inte ville, för att göra saker jag inte ville att de skulle göra, hemska saker.
Så jag rymde. Hoppade från skepp till skepp som en namnlös passagerare tills min tråd var förlorat i Varpens slöjor och svepningar. Jag har till slut hamnat på Det Brinnande Svärdet, en frigatt i Koronusvidderna, långt bort från Hi'rams flotta.
Kaptenen är en rättvis man. Hans tråd är stark och rak. Han har tagit mig till bryggan och låter mig själv vägleda skeppet genom Varpen. Besättningen är alla fria, fantastiska människor. Det finns en psyker. Hennes tråd är avhuggen. Det finns en tomrymdsmästarinna. Hon känner skeppet bättre än jag kände Caron. Jag börjar lära mig deras hemligheter. Kommer de att lära sig mina?
Jag vet inte om det kommer fortsätta så här. Jag kan möta prisjägare som vill föra mig tillbaka till mitt hus mot belöning. Jag kan komma att möta rivaliserande hus som fått höra om hemligheten som är jag, och som vill ha mig till sitt eget maktspel. Kanske själva hus Hi'ram beger sig in i Koronusvidderna för att få tillbaka mig. Jag vet inte. Det är för många faktorer som är okända för att beräkna sannolikheter.
För första gången på flera år är min framtid helt tom.
---
Hans namn är nästan som ett projektnamn, en symbol för de hopp hans Hus har för honom. Men på sitt nya skepp kanske han går nog under ett smeknamn istället. Matchande sådana tas med glädje emot!
Några namn som redan poppat upp:
Akim, Askan, Imke, Gahan, Verdi, Madeus, Mobius, Alaric, Aesteban, Leon,Enok, Jeremias, Jebedaia, Ulrik, Jafar, Ory, Jehu, Naupilos, Hezakiah, Elijah, Virgil.
Från mig, Kräkla och Herr Persson.
Här är en tonåring som lever i Warhammer 40 000. Men det är något som saknas - Ett namn! Hjälp mig komma på något riktigt grymt.
Regelboken listar följande namntyper: Primitive, Low, High, Archaic, Informal. Jag ska helt klart ha ett Archaic!
Dessa namn är exempel på Archaic: Aesteban, Casmirre, Gillam, Haddon, Jonstonne, Kennoch, Mordechai, Orthesian, Patronius, Ramirez, Sebastion, Siegmund, Torian, Vendigroth, Yorke.
Bara som jämförelse, dessa är "High gothic names": Alessaunder, Aphesius, Cornelius, Darrius, Fortunus, Godwinne, Holt, Macharius...
----
Jag föddes för sjutton år sedan... Men det börjar mycket tidigare än så egentligen. Mitt hus Hi'ram arbetade med min navigatorgen i åratal, målet var att påbörja en helt ny arvslinje, en helt ny variant av naviagatörsgener, som skulle återbörda dem till sin gamla plats bland de stora och ädla navigatorhusen. De utforskade nya och oprövade koder. De förädlade mina paragener och prövade ut de rätta kombinationerna. De eliminerade alla möjligheter som skulle förorena min genetik med mutationer.
Och så föddes jag, en dröm för framtiden... Jag var ett perfekt barn från födseln. Förberedelserna hade varit framgångsrika och min kropp hade stått emot alla mutationernas korruption. Förutom mina ögon, de var svarta som tomrymden. Kanske såg jag redan Varpen?
Jag växte upp på skeppet Caron... Jag hade aldrig föräldrar, endast mentor-specialister, och de lärde mig allt. Varpen och Navigator-konsten var aldrig långt borta ombord på ett skepp som Caron. Navigatorhistoria, heraldik, och politik mellan husen fick alla unga lära sig, men jag lärde mig det rigoröst. Jag var speciell. Jag fick lära mig att Förutse. Jag tränades i att se de viktiga detaljerna, fick lära mig att notera alla relevanta faktorer. Att sätta dem mot varandra, kalkylera sannolikhet för påverkan på den givna situation. Att hitta ödestrådarna i Varpen och följa dom till sina logiska slutpunkter. Alla rutter går att planera felfritt om man tar hänsyn till alla relevanta faktorer. Alla händelseförlopp går att beräkna.
Jag var lycklig där... De klädde mig i dyra tyger och omgav mig med vackra saker. Jag hade aldrig tid att vila bland dem, men det bekymrade mig inte. Jag älskade Varpen, dess gåtfullhet och lekfullhet, dess hotfullhet som försökte undfly mina försök att förutse den. Den berörde mig. Vi var födda för varandra.
Jag älskade att alltid ha människor omkring mig. Mina mentorer hade så oerhört mycket att lära ut, och jag var en tacksam elev, jag hungrade alltid efter mer kunskap.
Alla människor, till och med de enklaste av tjänare, var för mig intrikata underverk, fulla av detaljer som gick att beräkna men omöjliga att helt förutse och räkna ut. Deras ödestrådar var levande och kunde alltid överraska mig. Människan förtrollade mig.
Var jag någonsin sysslolös så utforskade jag skeppet och lyssnade på människorna när de talade med varandra, eller stod i bryggan och öppnade mitt öga mot den förhäxande Varpen, lika vacker som människorna men på sitt eget sätt.
Men jag lärde mig fort... och jag följde inte bara de ödestrådar de sa åt mig. Jag följde mina egna. Jag förstod vad min framtid ombord på Caron skulle innebära. Fångenskap. Lydnad. Att hållas hemlig för alltid, inte släppas fri att utforska det jag ville. Att leda skepp till platser jag inte ville, för att göra saker jag inte ville att de skulle göra, hemska saker.
Så jag rymde. Hoppade från skepp till skepp som en namnlös passagerare tills min tråd var förlorat i Varpens slöjor och svepningar. Jag har till slut hamnat på Det Brinnande Svärdet, en frigatt i Koronusvidderna, långt bort från Hi'rams flotta.
Kaptenen är en rättvis man. Hans tråd är stark och rak. Han har tagit mig till bryggan och låter mig själv vägleda skeppet genom Varpen. Besättningen är alla fria, fantastiska människor. Det finns en psyker. Hennes tråd är avhuggen. Det finns en tomrymdsmästarinna. Hon känner skeppet bättre än jag kände Caron. Jag börjar lära mig deras hemligheter. Kommer de att lära sig mina?
Jag vet inte om det kommer fortsätta så här. Jag kan möta prisjägare som vill föra mig tillbaka till mitt hus mot belöning. Jag kan komma att möta rivaliserande hus som fått höra om hemligheten som är jag, och som vill ha mig till sitt eget maktspel. Kanske själva hus Hi'ram beger sig in i Koronusvidderna för att få tillbaka mig. Jag vet inte. Det är för många faktorer som är okända för att beräkna sannolikheter.
För första gången på flera år är min framtid helt tom.
---
Hans namn är nästan som ett projektnamn, en symbol för de hopp hans Hus har för honom. Men på sitt nya skepp kanske han går nog under ett smeknamn istället. Matchande sådana tas med glädje emot!
Några namn som redan poppat upp:
Akim, Askan, Imke, Gahan, Verdi, Madeus, Mobius, Alaric, Aesteban, Leon,Enok, Jeremias, Jebedaia, Ulrik, Jafar, Ory, Jehu, Naupilos, Hezakiah, Elijah, Virgil.
Från mig, Kräkla och Herr Persson.
. Du kanske borde höja åldern lite? En genomsnittlig noble i 40k världen lever ca 1000 år 
