Nekromanti Roligaste karaktären

[Ape of Wrath]

Fick idén till denna tråd från Bassejrs tråd om sämsta rollspelsminnen.

Vilken är den häftigaste, elakaste, roligaste, mest spännande, mest givande karaktären ni någonsin spelat?

 

[Cissi]

Jag har två.

En RP som jag spelade genom femte konfluxen med.

Bozena "Bozzan"
Stark, snabb, smidig och vass som ett rakblad.
Ingen vägg, berg eller mur höll henne utanför, hon besteg allt. (Kommentera inte det, det kan finnas underliggande meningar men släpp det )
Hon var beväpnad med en arsenal av knivar och varje gång hon blev attackerad var det 70% chans att attacken träffade denna extra rustning som hon bar. Kastknivar i bälten över rygg och bröst, dolkar runt höfterna, i stövlarna, i ärmarna, på benen.

Det var såå kul att spela den här karaktären. Hon bråkade alltid med de andra i gruppen men älskade dem högt och vet ni... hon dödade en drake med dolk en gång. That was epic!

Nummer två:

Just nu spelar jag en helt gränslös ung toreador i Vampire the masquerade, Trinity. Hon är orädd och oförsiktig och älskar alla hopplöst. Vilket är lite jobbigt för stadens elder som inte kan hantera hennes översvallande kärleksförklaringar. Men hon är lömsk, man får reda på mycket genom att linda folk runt sitt lillfinger och har man noll och inget i offensiva egenskaper så får man väl väga upp det med list och vackra ögon.

 

[Korpa]

Jag kan nämna en karaktär som ligger mig varmt om hjärtat.

Hirohata Matsuko, Mishima (alltså Mutant Chronicles). Jag spelade henne i en kampanj som utspelade sig på gamla Jorden (numera Dark Eden, om jag inte minns fel). Hon utvecklades väldigt mycket under tiden jag spelade henne och inte bara som person utan också hennes roll i världen. Hon gick från ofrälse som av olika anledningar hade ett svärd till att bli utmanad på duell av en samuraj (och det var den coolaste strid jag någonsin varit i under ett rollspel eftersom att Hirohata behövde använda minimalt med våld samtidigt som fienden slogs med ett svärd) till att bli en samuraj och sin herres mest anförtrodda. Hon brottades med kluvna lojaliteter och frågan om hon skulle kunna döda de andra i gruppen när/om den ordern skulle verkställas.

Tyvärr dog kampanjen då SL flyttade, men jag minns fortfarande Hirohata med glädje!

 

[Duddmannen]

Cthylla a.k.a. Cefelia Maramon är en alvisk lönnmördare från en gammal Palladium-kampanj. I en tidigare kampanj hade jag gjort en figur som var den godaste, vänligaste, mest generösa jag kunde tänka mig, så i den här ville jag vända på steken (tillbaka till den giriga och dödsmördande traditionella stilen). Hon är hård, snabb, har hemskt höga stridsfärdigheter, äger ett magiskt svärd som ger exceptionella bonusar om man äter av intelligenta varelser, och så kan hon mima. Jag valde vidare att låta henne lyda gruppens ledares minsta vink - en alvisk Darth Vader till hans Doppelganger Kejsare om man så vill. Det var en himla skoj kampanj, särskilt eftersom vi på den tiden var så många som tio spelare och en spelledare (som fick slita rätt hårt på att hålla ihop gruppen).

Lika häftig och rolig, och så långt från elak man kan komma, var då karaktären i den andra kampanjen - en alvisk ädling som tvingats fly sitt hem på grund av en släktfejd och nu reste som en (inte särskilt övertygande) "enkel vandringsman" som löste problem och betalade för alla skador som de andra problemlösarna kunde ställa till med. En av de roligaste händelserna var när gruppen (även i denna kampanj stor som ett fotbollslag) bröt sig in i ett hus efter ledtådar, inte fann dessa varpå min Lord Jilgin skrev en elegant lapp som förklarade att han var villig att betala alla skador. Senare på kvällen bryter delar av gruppen sig in igen, stjäl värdesaker, förstör några möbler, och givetvis lämnar kvar lappen...

 

[God45]

Horst Boss
En 28-årig apotekare från Milacke som efter att ha mördat sin fästmö och bror i vredesmod när han ertappade dem tillsammans nu ständigt söker sig djupare ned i nekromantikens mysterier i hopp om att en gång återförenas med henne. Han söker ibland tröst bredvid hennes kista i källaren till hans hus där han också har sitt laboratorium. För att inte svälta och möjligen för han är helt galen har Horst börjat framställa en ny drog som han säljer till Grunella, en hänsynslös gängledare som börjat göra ett namn för sig i den senaste tidens maktkamper. Drogen utvinns naturligtvis ur diverse körtlar från nyligen avlivdna.

Öde: Besegra döden
Förbannelse: Allt som hotar arbetet gör mig mordisk
Blod: Eld 3, Vatten 1, Sten 1 och Vind 3
Förmågor: Nekromanti 1, Drogmakeri 1 och Läkekonst 1

Svalevinter, bästa kampanjen någonsin och min absoluta favorit karaktär. Tro mig det går bara neråt efter staren för herr Boss.

Boss och de andra figurerna som spenderade den där sommaren på den Vulgäre enhörningen kan ni läsa om här:

https://www.rollspel.nu/threads/56090/post-732217

 

[wilper]

Serena, pianolärarinna

Det finns en spelrapport från när jag spelade Serena. Men i kort var hon pianolärarinna och fritänkare. Genom att lära eleverna förbjuden musik hoppades hon starta en revolution mot det totalitära styret.

Det var fina scener med hennes elev Synthia, där de talade genom musik, och spännande konserter nattetid i cykelfabrik.

 

[Bassejr]

jag har lett för många spel för att minnas så många roliga karaktärer jag spelat, men en rolig SLP jag bygde var "Tower" Turner & "Little Lady". Turner var altså en Thug i ett brp scenario i senviktorianska NYC med plomonstop, hängslen , och "little Lady" var hans bästa vän: ett specialbyggt ångdrivet revolver-shot gun.

 

[Übereil]

För ett par år sedan spelade vi Deadlands i min spelgrupp (western med zombie och steam punk element, för er som inte känner till settignen). Min karaktär kommer jag inte ihåg vad han hette, men han var Pinkertonagent som behövde för många förmågor för att vara särskilt bra på någonting särksilt. Dock så trodde han att han var Westerns svar på James Bond (eller i alla fall att om han bara var djärv nog så skulle han bli det). Det var rätt uppenbart att han inte var det för de flesta utom honom själv, som höll uppe illusionen genom att aldrig, aldrig erkänna för sig själv eller någon annan att han gjort bort sig.

T ex så försökte han skugga en av de andra karaktärerna i gruppen (Robert Jonssons karaktär var det). Det gick skitdåligt. Trots att Roberts karaktär gick vid relingen (vi var på en ångbåt) och min karaktär gick bland lådorna så upptäcktes jag tämligen omgående. Efter ett tag så frågade Roberts karaktär "alltså, vad fan håller du på med?" varvid det, efter ett par sekunders tystnad, hördes från lådorna "...jag njuter av skuggan." Robers karaktär sa "whatever..." och gick därifrån. När han kom tillbaks samma väg en timme senare så stod min karaktär fortfarande kvar.

Senare skulle vi sitta vakt utanför ett rum. Min karaktär tänkte att han skulle klä ut sig för att slippa bli igenkänd. Tio minuter innan utsatt tid började han. Efter att ha missat sex slag i rad (med Roberts karaktär väntandes utanför) så hade det gått två timmar in game. Min karaktär bytte då kavaj och gick ut som om ingenting var fel överhuvudtaget (det är viktigt att vara nogrann när man väljer vad man ska ha på sig, vet ni).

Jag vet inte varför, men den spelomgången (båda de exemplen var från samma spelomgång) så bara klickade det. Allt kändes så självklart den spelomgången, jag bara kastade mig in och det löste sig och blev bra. Jag har sällan känt mig så delaktig, och jag har aldrig känt att min delaktighet givt så mycket till mig själv och mina medspelare. Det var första, och egentligen enda, spelomgången jag spelat där jag kände att jag spelade ut - och det kändes underbart.

Det trista var att vi spelade ett par spelomgångar till i den krönikan med samma karaktärer, där allt var som vanligt igen. Ena dagen så fick man äntligen smaka på hur det är att flyga för att nästa vara tillbaks till att springa runt och uppgivet flaxa med armarna.

Karaktärskonceptet var dock väldigt lyckat (särskilt för en nybörjare): du tror du kan allt, du försöker jämt ta initiativet och oavsett vad som händer när du försöker göra någonting så rationaliserar du det till att det var det du försökte få att hända. Det trevliga med en sån karaktär (om man bara vågar tro) är att oavsett vad som händer så har du lyckats spela karaktären. Du SKA göra dumma saker och ta dåliga beslut, så du behöver inte känna att du måste vara säker på att ditt beslut är bra.

Übereil

 

[God45]

En riktigt trevlig karaktär var en som en av mina spelare körde i Vampire: the requiem var Driver.

Driver var en ghoul, faktiskt spelarnas ända ghoul eftersom prinsen höll stenhårt på att det krävdes tillstånd att skaffa ghouls och de hade riskerat liv och lem på att vinna prinsens gunst och få en ghoul. Varför brydde de sig så mycket om att få en ghoul? Eftersom ingen av dem kunde köra en bil De var gammla vampyrer som inte gillade de här nya plåtburkarna och hade för helvetet bättre saker att lära sig alternativt yngre vampyrer som vägrade "slösa" xp. Men de var i ens stor stad och enda sättet att ta sig runt snabbt var med bil och jag som sorytelle väggrade låta dem min-maxa genom att sluta attakera dem i bilen och liknande.

Så de skaffade driver, en ex-nascar förare som blivit förlammad från halsen ner i en bilolycka på tävlingsbanan. Ingenting som inte några doser vampyr blod kan fixa Spelarna lärde sig snart älska Driver, han såg upp till dem, hjälpte dem med saker utan att de behövde säga till honom och backade inte för att komma inkörandes genom väggar i den bepansrade bilen de skaffat honnom när spelaran hamnat i trubbel.

Höjdpunkten för Driver som en npc kom när varulvar hade anfallit spelarna och höll på att ha ihjäl en av dem. Driver kör på en av varulvarna med bilen och kliver sedan ur bilen med en skift nyckel i högsta hugg i ett försök att rädda en av spelarkaraktärerna från en varulv. Driver klarade sig inte ens en runda men han distraherar varulvarna nog så att karaktären som håller på att dö kan ta sig upp och fortsätta slåss vilket gör att han klarar sig.

När striden är slut är en av spelarnas karaktärer döda och Driver dödligt sårad, återigen med en bruten rygrad. Spelaran väljer här att förvandla Driver till en vampyr och spelaren vars karaktär dog tar över och börjar spela Driver.

Vid kampanjens slut var Driver inte bara gruppens självklare ledare men också prins över staden. Antagligen den första humanity 8 vampyren jag sett lyckas med den bedriften helt enkelt eftersom spelarna var överns om att "Driver hade aldrig gjort något så tasktigt" så fort han övervägde att göra något humanity sänkande

 

[Lukas]

Min favorit var Mac!

Det var när jag och två kompisar friformade ett noir deckare scenario där vi slängde in superkrafter.
Mac hade förmågan att använda phase och förflytta sig genom väggar. Han tog mycket droger så han hade två lägen
1. Utslagen, trött och grinig (när drogen lämnat kroppen)
2. fullkomligt galen (när han tagit sina droger)

Hela senariot som hade börjats så seriöst förvandlades till något fullkomligt fantastikt galet. Vi hade totalt värdelösa scener där våra karaktärer bara pratade med varandra, och fick fram den bästa dialogen vi någonsin haft i ett rollspel. Det blev total Immersion, vilket är något jag har svårt att uppnå och bara upplevt under kortare scener förut, i hela spelmötet.
vi tre som var med säger alla tre att det var bland det roligaste vi någonsin varit med om. Vi har funderat på att någongång fortsätta med samma med samma karaktäer (vi lämnade många tråder öppna), Men vi alla är rädda för att det inte kommer bli lika bra.

//Lukas som skulle vilja prova improvisationsteatern

 

[ktccd]

Ankh den Isögde, var min första karaktär i Trudvang.
Rullade riktigt bra i början, så han skulle bli en bågskytt utan like, hade jag fått för mig.

Redan andra-tredje äventyret, så dödade han en jättespindel (som egentligen var till för att skrämmas, den skulle gjort slarvsylta av hela gruppen på cirka 3 spelrundor om vi slogs). Han sköt en pil med sisådär 5-6 öppna slag i huvudet!
Instant kill och han började kalla sig "den isögde".


Sedan råkade han ut för en riiiiktigt stark förbannelse och hans armar förtvinade tills han inte kunde spänna en båge längre. "No worries, jag ska försöka hitta en bra präst, så lägger jag poäng i magi så länge."

Men det hittade han aldrig. Han blev dock av med sin urgrymma syn, nergraderat till mer "mänskliga" nivåer och satte därefter alla poäng i magi.

Det slutade med att han blev en galet bra magiker (Trudvangs regler är lite vrickade, man kan få flera hundra vitnerpoäng att kasta magier för) och lyfte aldrig en båge igen.

 

[Skarpskytten]

Förlåt för att jag, eh, typ, dödade honom ...

Det var med skräckblandad förtjusing jag såg stackars Horst störta och brinna. Hans öde får mig att tänka på typ Eddard Stark eller Scarface, det gick bara i en enda rikting oavsett hur mycket han kämpade mot sitt öde.

 

[God45]

Förlåt för att jag, eh, typ, dödade honom ...

Det var med skräckblandad förtjusing jag såg stackars Horst störta och brinna. Hans öde får mig att tänka på typ Eddard Stark eller Scarface, det gick bara i en enda rikting oavsett hur mycket han kämpade mot sitt öde.

Det var ju det som var så bra med honnom Allting blev bara värre och värre hela tiden och Horst själv lyckades på något sätt hela tiden kasta mer olja på lågorna Horst död mitt under rättegången var det perfekta slutet för karaktären Och du gav mig sätt att ta mig ur problemen men då var jag så långt in att jag inte kunde se Horst vända. Efter man bränt bort sitt eget ansikte är man rejält dedakerad till sitt mål

 

[Robert Jonsson]

Ha! Se så olika vi kan uppfatta spelomgången. Jag hade fått för mig att du inte alls kände dig bekväm eller gillade det. Kul att få se andra perspektivet av händelsen.

 

[Skarpskytten]

Det är en så underbart ironiskt att Horst dödades av den enda personen i Tricilve som faktiskt trodde något gott om honom. Det blev ett bra slut på kampanjen.

 

[Robert Jonsson]

De två karaktärerna som slår mig först har en del gemensamma drag, lustigt nog.

Kayleigh Roarke/Alyson Archer (Bortom)

Tonårsflickan Kayleigh har levt en skyddad uppväxt, som ensam dotter till stadens brottsfurste och furstinna. Farsan daltade bort henne, medan morsan iskallt verkade strunta i henne. Hon var en nörd bakom en datorskärm och umgicks med folk på nätet. När en av hennes onlinevänner dog och Alyson med de andra fann vännens gömda datorfiler med en konspiration med det stora läkemedelföretaget Alpha et Omega Industries var det startskottet på en förvandling för Kayleigh. Från en ganska blyg och introvert flicka började hon uppleva mycket händelser som förändrade henne. Bland annat ett besök i en mardrömslikt hus med oändliga labyrinter, en gammal nazist och vad som verkade vara ett datorprogram. Alla upplevelser ledde sakta upp mot att Kayleigh blev påverkad av en övernaturlig varelse att agera mer på impulser. Från introvert till extrovert.

Det ledde till slut att Kayleigh övertalade sina föräldrar att låta henne lämna San Sebastian, för att börja studera på ett internat och börja träffa folk. Eftersom föräldrarna vill skydda henne från andra som vill henne illa fick hon ett alias, Alyson Archer.

Väl på skolan ställdes Alyson fick hon reda på att en av hennes onlinevänner, som hon trodde dött efter Alpha et Omega Industries hade jagat dem, gått där och nyligen blivit mördad. Det skakade om hennes värld en hel del och har fått henne att börja undra om vad som egentligen pågår i hennes liv. Men det kanske som skakade om hennes värld där mest var att hon fann kärleken hos en av tvillingarna Rush på skolan. Tillsammans med sin flickvän har de två börjat undersöka de mystiska sakerna som sker på skolan.

Det som jag verkligen gillar med Kayleigh/Alyson är resan som hon gjort. Från en blyg, introvert nörd utan social kontakt har hon blivit en aktiv, extrovert spaz som impulsivt kastar sig in i situationer utan att tänka på det.

Zoë King (Changeling: The Lost

Zoë är en rebellisk tonåring som också är en framgångsrik popdiva (en fairest). Hon är väldigt aktiv i stadens homosexuella kretsar och är väldigt ljudlig med sin sexuella läggning. Hon har en ganska trasslig relationshistoria bakom sig: den första egentliga flickvännen visade sig vara bisexuell och var notoriskt otrogen med killar, så Zoë dumpade henne - trots att flickvännen lovade bättring. Senare fann Zoë kärleken igen hos en lite äldre kvinna, Charisma, som gav Zoë en stabilitet och trygghet som saknades. Hon mer eller mindre spräckte en relation för att kunna vinna Charismas hjärta.

På en resa på väg till Aspen kidnappades Zoë och blev en Changeling. När hon kom tillbaka var Charisma också försvunnen och Zoë fann endast Charismas fetch (som kidnappat/skyddade Zoës fetch). Nedslagen över att inte finna Charisma sökte Zoë tröst hos en groupie, Avalon, och det bildades snart ett förhållande där.

Lagom till relationen fördjupats riktigt rejält besöker Zoë en goblinmarknad i Häcken, där hon ser en slavhandlare ha Charisma som slav. Zoë blir alldeles till sig och störtar dit och vill befria Charisma. Slavhandlaren säger "Visst, men det kostar dig din nuvarande flickvän". Zoë säger "Visst, ta henne" utan att tänka efter.

En rockad sker och Charisma blir fri, men hon är knappast glad över det hela. Hon berättar att hon offrade sig själv för att Zoë skulle kunna återvända till vardagen. Att då offra någon annan till ett så hemskt öde att vara slav är inte okej och Charisma säger att hon inte vill se Zoë igen. Det hela blir för mycket för Zoë och slutar med ett derangement där hon förtränger både Charisma och Avalon. Det ligger dock kvar under ytan och orsakar hela tiden en väldigt instabil Zoë.

Först då Zoë lyckas frita sin fetch från Charismas fetch, verkar hon bli lugnare. Hon har nämligen hört en myt som säger att en del lyckas bli vän med sin fetch och funnit en djup harmoni. Det blir hennes mål. Att bli vän med sin fetch, det gäller bara att hjälpa fetchen genom det tunga drogmissbruk hon befinner sig i för tillfället. För i ärlighetens namn, finns det någon bättre person än en själv att älska för en bortskämd lesbisk popdiva?

Det jag gillar med Zoë är de oerhört tilltrasslade relationer som hon har. Det har förstås hänt oerhört mycket mer än det jag beskriver ovan, men för Zoë är det vad som lämnast starkast intryck och vad som får mig att vilja spela henne.

 

[God45]

Det är en så underbart ironiskt att Horst dödades av den enda personen i Tricilve som faktiskt trodde något gott om honom. Det blev ett bra slut på kampanjen.

Jag gillade också att spela Leo och tjalla på Horst för att försöka rädda Leos skin medan Hanze bara blev argare och argare av att han förstod vad som var i de där bandagen och dryckerna Horst hade gett honom