Svårt
... för mig har nämligen inte yrket varit den springande punkten utan helt enkelt karaktären på min rollperson. Som exempel kan jag ta:
Prinsessan. en vild ugn blomma vars föräldrar arbetar på att gifta bort henne till lämpligast parti. Haken är att hon inte vill bli nästa Kejsarinna (hm, synes mig en smula bekant någonstans ifrån) och är dessutom förälskad i livvaktens Kapten.
Den såta lilla damen hamnade i en rad med trassel som jag jobbar på att skriva ner när jag har tid över...
Hennes karaktär är däremot den av bortskämd ungdjävul (hon får allt hon pekar på) och att från hennes horisont få inse att hon inte kan få det är oerhört roande.
En annan karaktär var den allmänt givande modern, dvs en gift kvinna vars enda mål var att hjälpa sin egen familj att överleva. Hon räckte alltid ut en hjälpande hand och stödde folk som hamnat på sniskan. I henne kan jag återfinna också en Tempelriddare som strävade att hjälpa de svaga (döh) och följa sin religion och när hon insåg att religionen var allmänt fördjupad i svek och intriger så blev det svårare och svårare för henne att hålla sina tempellöften. Ah, det var tider det.
Så för mig handlar det alltså inte så mycket om yrket, även om det underlättar för äventyren om denne går att leda runt (som tempelriddaren och prinsessan) utan att det verkar alltför konstigt. En skomakare blir ju oftast kvar i sin hemort. En livvakt följer sin herre osv... Som ni märker håller vi oss inte till grisodlarkampanjer... utan episka storslagna slager på en Grand Scale.
Mitt signum för rollpersoner är, intrig, dilemma och känslor... inte så mycket yrket som karaktären så att säga.
.