Nekromanti Rollpersoner med hemligheter

[krank]

Här är en filmrelaterad tanke:

Vissa filmer blir helt annorlunda när man känner till specifika saker. Ett exempel där kan vara många Marvelfilmer, som använt sig av väldigt många referenser och blinkningar till serietidningar och liknande. Den som ser filmen utan att känna till alla referenser får fortfarande en schysst film, men den som känner till referenserna kommer att få en förhöjd upplevelse. En annan upplevelse. Trots att det är samma film.

Ingen i filmen förklarar referenserna, så de kan mycket väl betraktas som "hemligheter som aldrig avslöjas". Men de finns där, och de påverkar upplevelsen för de som ser dem.

På samma sätt så kan hemligheter i spel påverka de som känner till dems upplevelse, även om det kanske bara är spelaren och kanske SL.

 

[lupmet]

Mycket av det vi talar om är subjektiva bedömningar, men jag tycker din filmreferens blir riktigt bra:

Ingen i filmen förklarar referenserna, så de kan mycket väl betraktas som "hemligheter som aldrig avslöjas". Men de finns där, och de påverkar upplevelsen för de som ser dem.

Jag kan som filmtittare sätta mig och plöja igenom alla tidningarna och fatta alla referenser och efteråt förstå "Jaså, var det därför som...". Om regissören och manusförfattaren har hittat på något som de sedan behåller för sig själva (även om de skrattar aldrig så mycket och myser över detta tillsammans över ett glas mjölk) tillför inte detta något till alla andra. (Jag är genomusel på att göra sådana kopplingar själv och behöver bli skriven på näsan, men det är en annan historia.)

Som jag ser det är rollspel en kollektiv upplevelse, det är inte bara jag som skall ha kul utan jag skall underlätta för de andra att ha kul också.

När vi spelade Western för ett par år sedan spelade jag en nordstatarkapten som blivit avskedad ur armén. Han hade extern locus of control och ansåg det inte som hans fel att några av hans mannar hade sålt av materiel till sydstatarna. Krigsslutet gjorde att de inte kunde arkebusera honom utan han fick avsked.

Det var något som jag hade tänkt skulle komma fram genom spelet (kampanjen blev nedlagd i förtid) även om det hade kunnat ställa till det för honom. Hur kul är det med en sådan bakgrund om de andra inte känner till det? (Jag kan inte rekommendera att spela en person med extern locus of control, det är lätt att bli handlingsförlamad.)

Som parentes kan sägas att jag vill också vara min rollperson, utforska hur en person med en viss personlighet eller bakgrund kan tänkas agera i en viss siutation. Men om min rollpersn umgås dygnet runt med 3-5 andra rollpersoner i månader i sträck lär denne lära känna dem mycket mer än vad jag som spelare gör. Därför tycker jag att det är viktigt, för att de andra inte skall bli tämligen endimensionella personer, att spelarna lyfter på förlåten och antyder lite kring sina hemligheter.

Om de är med i en hemlig sekt kanske de kan antyda att de smiter iväg ifrån den övriga gruppen och kommer tillbaka fem timmar senare utan att säga något om var de varit. De andra rollpersonerna borde rimligen märka det men knappast som spelare om varken spelare eller SL säger något. Om de andra får reda på något kan de fråga "var har du varit?" och få svaret "Jag säger 'Jag var tvungen att köpa lite presenter till min mormors födelsedag' men du kan slå för Insight ... Du får nog intrycket att jag ljuger." Då kan jag som spelare utforska hur min rollperson ställer sig till detta.

Exempel: I Shadowrun upptäckte min shaman att våran decker hade installerat spionprogram i min mobil (pga paranoia) för att spåra mig. Jag upptäckte det för att jag blev misstänksam på denne rent generellt och anställde en annan decker att söka igenom mina prylar. Jag bestämde mig då för att min rollperson ansåg att det är en-för-alla-alla-för-en och det här var inte okej någonstans. Detta resulterade i en lågintensiv vendetta där jag tog många chanser att på olika sätt få dennes fd arbetsgivare Knight Errand att få skulden för våra "runs". Hade inte jag som spelare blivit misstänksam på den andre spelaren och vad jag skulle gissa att han skulle göra hade jag aldrig upptäckt det.

Å andra sidan, en av de andra spelarna (alla rollpersoner informerades såklart) kom till slutsatsen att denne tyckte det var ok att denne blev övervakad på det sättet. Jag tror inte den andre spelaren betraktade det som en mjuk hemlighet.

 

[krank]

Jag kan som filmtittare sätta mig och plöja igenom alla tidningarna och fatta alla referenser och efteråt förstå "Jaså, var det därför som...". Om regissören och manusförfattaren har hittat på något som de sedan behåller för sig själva (även om de skrattar aldrig så mycket och myser över detta tillsammans över ett glas mjölk) tillför inte detta något till alla andra. (Jag är genomusel på att göra sådana kopplingar själv och behöver bli skriven på näsan, men det är en annan historia.)

Men skadar det alla andra?

Är det meningslöst?

Jag tycker inte det. "Meningslöst" måste alltid ställas i relation till ett subjekt: Meningslöst för vem? För "mening" är ju alltid knutet till ett subjekt, en person.

Jag tycker inte att man behöver kalla något meningslöst bara för att det inte ger mening för just mig. Eller för resten av publiken.

För regissören och manusförfattaren är det ju inte meningslöst.

Och i rollspel tycker jag att vi har mer gemensamt med regissören och manusförfattare än med den passiva publiken.

Jag antar att jag mest blir irriterad här eftersom det jag tycker är liksom det viktigaste kring spelbordet, det som är själva grejen för mig, i princip kallas "meningslöst" utan vidare kvalifikationer.

Som jag ser det är rollspel en kollektiv upplevelse, det är inte bara jag som skall ha kul utan jag skall underlätta för de andra att ha kul också.

Jag tycker att "också" är ett viktigt ord här.

För mig är rollspel både en kollektiv och en individuell upplevelse. Om allt fokus ligger på det kollektiva så har jag oftast tråkigt; mitt fokus ligger generellt på den inre upplevelsen. Det spelar roll vad jag tänker och känner under spelmötet, även när jag inte ger uttryck för det. Det spelar roll eftersom det, för mig, subjektet, påverkar – rentav är – upplevelsen.

Måste allt vara kollektivt?

Jag håller med om att ett visst mått av kollektivitet är nödvändigt för att rollspelandet ska fungera; vi måste ge varandra saker att reagera på. Men måste allt vara kollektivt? Måste allt vara till för att ge de andra spelarna något? Måste allt vara till för att skapa "den gemensamma berättelsen" för att vara meningsfullt, eller värt att bejaka och syssla med?

Jag tycker inte det. Jag tycker att varje enskild spelares upplevelse är värdefull och viktig, även i de fall den upplevelsen inte resulterar i något som de andra kan reagera på.

Hur kul är det med en sådan bakgrund om de andra inte känner till det?

Tja, jag förstår att det finns folk som inte tycker att det är så kul.

Jag skulle tycka att det vore jättekul, för mig som hade bakgrunden. Och det skulle ju inte på något sätt försämra de andra spelarnas upplevelse att jag hade bakgrunden, jämfört med ifall jag inte hade den.

Det är klart, det vore ännu roligare för dem om de faktiskt kände till den eller den avslöjades, men även icke-avslöjad är den ju "netto-positiv" – den tillför något, även om det bara är till en spelare, och den tar inte bort något.

 

[lupmet]

Funderar på hur jag skall klargöra min ståndpunkt utan att hamna i något kvasifilosofiskt hål som jag inte kan ta mig upp ur eller hamna i en evighetslåg polemik om defintioner som egentligen baseras på olika subjektiva ståndpunkter (nätet behöver inte en till). Jag tror vi kanske skall lägga till en dimension till i filosofin: Hur stor inverkan har hemligheten på rollpersonens agerande?

Det finns självklart en ganska lång skala här. Å ena sidan kommer min Western-kaptens bakgrund knappast påverka 99 % äventyren. Han kanske undviker andra ifrån samma regemente, utifall att de känner igen honom, men i det här specifika fallet så ansåg han ju inte att det var hans fel och därför har han ingen anledning till att undvika dem. Enda sätten för denna hemlighet att komma fram är att han antingen själv berättar eller att SL väljer att avslöja den genom att skicka fram en SLP som säger "men är det inte du som...!?".

Ingen tar skada av hemligheten, ingen påverkas och ingen behöver egentligen bry sig. Om jag tröttnar på den bakgrunden kan jag stryka den och skriva om den och få en för mig intressantare rollperson utan att någon märker något.

Som jag uppfattar det är det i den här änden av skalan som du befinner dig huvudsakligen, eller? Jag skall inte säga att det inte spelar någon roll om en hemlighet i den här änden kommer fram, den kan fortfarande ha stora (sociala) konsekvenser och därmed vara en hård hemlighet. I min mening är en hemlighet som inte påverkar och inte kommer fram som en tavla som hänger i garderoben. Jättekul att du äger en Rembrandt, men...?

Nästa steg är att hänga tavlan i vardagsrummet och möblera så att en kan sitta och betrakta den långa stunder. Det kan ha sin poäng, det håller jag med om, även om det mycket sällan är min grej, men det föregående förstår jag inte alls. Det jag föredrar är att ha den hängande i vardagsrummet och bjuda hem folk så att någon kan säga "coolt, är det en Eeckhout?"

Men här har vi kanske en antydan till något jag nyligen skrev i en annan tråd: när jag rollspelar är utmaningen att lösa uppgiften med resurser (personlighet, bakgrund, färdigheter, utrustning) jag har tillgång till - och hemligheter är ofta begränsande resurser. Det finns en sida som gör att han "inte kan" lösa uppgiften på ett visst sätt.

Ett annat extremfall, åt andra hållet på skalan, är t.ex. en rollperson som i hemlighet tillhör en religion som predikar att allt liv är lika mycket värt. Att hugga ned en orch är lika fel som att hugga ned en människa. Detta gör att rollpersonen använder hela sin arsenal av färdigheter för att undkomma strider. Det är allt ifrån att ägna sig åt att lägga förband till att utropa "jag gör en kringgående rörelse" och "råka" gå fel och inte komma runt förrän striden är över. Eller spela död.

Jag som spelare kan ju har vansinnigt roligt åt min uppfinningsrikedom och sitta hemma före varje spelmöte och planera olika ursäkter etc. Troligen blir de andra spelarna rätt sura på mig efter ett tag för att jag alltid undviker striderna och undra varför jag aldrig hjälper till. Krigaren kanske till och med drar sitt svärd och försöker hindra min rollperson ifrån att fly nästa gång vi hamnar i strid.

Jag kan i det läget antingen utbrista "men råttguden Gnurre säger att det är fel att döda under någon omständighet" eller slå ett SMI-slag och försöka ducka undan och sedan springa ifrån krigaren (och orcherna) utan vidare förklaring. Återigen kan religionstillhörigheten vara både en mjuk och en hård hemlighet (kanske är Kattgudinnan den dominerande guden i kampanjen).

Det här är som sagt ett extremfall så låt oss inte utreda det för mycket, men prsonligen tycker jag att det tillför väldigt mycket mer till gruppen om pacifisten gör någon antydan till varför denne flyr. Det rent av förstör för mig om en i gruppen uppenbarligen har en dold agenda som denne absolut vägrar avslöja något om.

Jag tycker att hemligheter som drastiskt påverkar spelet bör åtminstone antydas men de behöver inte förklaras i detalj. Detta kan också bero lite på vilken erfarenhet man har. Vår grupp har i flera kampanjer, som vi själva kallar det, "spelat poker med rollpersonerna". Absolut minimalt antyds som bakgrund, agendor eller motiv. Det har varit på nivån "aha, du går till vänster, då går jag åt höger" / "varför det, draken är ju åt vänster?" / "gå du dit så går jag hit (hemlighetsfull min)". (Detta även när vi inte spelat t.ex. Amber.)

Orsaken till att jag ogillar den formen av hemlighetsfullhet är att jag som spelare inte förstår de andras motiv, vilket kokar ned till "kan jag lita på dem?" vilket i förlängningen leder till frågan "varför hänger jag med dem, varför riskerar jag mitt liv för dem?".

Att ha en hemlighet som inte påverkar alls anser jag är ganska meningslöst och föder frågan "varför då då?". Att ha en hemlighet som påverkar lite grann (tavlan i vardagsrummet) blir också ganska mycket "varför?" men en hemlighet som långsamt yppas kan tillföra något, även om det är lite. Jag kan som spelare lära känna och bättre förstå de andra rollpersonerna och bli imponerad av alla coola idéer som de andra spelarna har ("coolt, är det en Eeckhout?"). För mig som spelare kan jag skapa problem för mig själv om hur jag hanterar situationen att min hemligheten röjs. Jag kan utforska "hur skulle en person som den här peronligheten, läggningen, bakgrunden, förutsättningarna och så vidare hantera den här nya situationen?" och sedan kasta mig in i den rollen.

En hemlighet som kraftigt påverkar handlandet är väldigt svårt att hemlighålla för andra som en lever med under månader eller rent av år. Förr eller senare försäger man sig och släpper ifrån sig en ledtråd. Där tycker jag att det förstör stämningen vid bordet om någon tvärvägrar att ens antyda något. Kanske handlar det också i förlängingen om ett förtroende mellan spelarna? Du litar inte tillräckligt på mig för att våga antyda lite om din hemlighet?

 

[krank]

Det finns självklart en ganska lång skala här. Å ena sidan kommer min Western-kaptens bakgrund knappast påverka 99 % äventyren. Han kanske undviker andra ifrån samma regemente, utifall att de känner igen honom, men i det här specifika fallet så ansåg han ju inte att det var hans fel och därför har han ingen anledning till att undvika dem. Enda sätten för denna hemlighet att komma fram är att han antingen själv berättar eller att SL väljer att avslöja den genom att skicka fram en SLP som säger "men är det inte du som...!?".

Ingen tar skada av hemligheten, ingen påverkas och ingen behöver egentligen bry sig. Om jag tröttnar på den bakgrunden kan jag stryka den och skriva om den och få en för mig intressantare rollperson utan att någon märker något.

Återigen kan jag väl säga att jag förstår och respekterar att det finns de som fungerar på det viset.

Jag skulle personligen ha jättesvårt att ändra på hemligheten även om den aldrig yppats, avslöjats eller ens antytts kring spelbordet. Den var ju en del av upplevelsen. Den fanns antagligen med i mina tankar vid flera tillfällen även om den aldrig var med och bestämde hur jag skulle agera.

Att på det sättet retroaktivt ändra i en rollpersons bakgrund innebär för mig att jag helt ger upp alla illusioner om att rollpersonen skulle vara en person. Då blir det bara en roll, en spelpljäs. Och för mig är det helt enkelt ett tråkigare sätt att tänka kring rollpersonen.

Som jag uppfattar det är det i den här änden av skalan som du befinner dig huvudsakligen, eller? Jag skall inte säga att det inte spelar någon roll om en hemlighet i den här änden kommer fram, den kan fortfarande ha stora (sociala) konsekvenser och därmed vara en hård hemlighet. I min mening är en hemlighet som inte påverkar och inte kommer fram som en tavla som hänger i garderoben. Jättekul att du äger en Rembrandt, men...?

Hemma hos mig har jag en samling plastrobotar i en hylla. Det är i princip ingen som ser dem, någonsin, eftersom nästan ingen någonsin kommer hem till mig.

Jag har ett antal böcker hemma, som bara jag läser och vet att jag äger. Även om någon skulle komma hem till mig så skulle de sannolikt inte se dessa böcker, eller iaf inte lägga märke till dem. Men jag äger dem, bläddrar i dem, läser dem ibland. Ingen annan behöver veta att jag äger dem eller att jag läst dem för att jag ska få ut vad jag behöver från dem.

När jag köper konst (mest affischer i mitt fall) så är det ju inte i första hand för att folk som besöker mitt hem ska se dem. Utan för att jag ska se dem. För att jag ska tycka att de är fina.

Det är sannolikt så att människor jag träffar ute på stan, eller i de klassrum där jag undervisar inte märker att jag har ett exemplar av Harpo Marx' självbiografi "Harpo Talar" i min bokhylla. Jag tänker inte på den speciellt ofta, men ibland gör jag det. Men det viktiga i att jag har den är inte för att andra ska märka det eller för att dess existens ska påverka andras upplevelse av mig, utan för att jag tycker att det är trevligt att äga den.

när jag rollspelar är utmaningen att lösa uppgiften med resurser (personlighet, bakgrund, färdigheter, utrustning) jag har tillgång till - och hemligheter är ofta begränsande resurser. Det finns en sida som gör att han "inte kan" lösa uppgiften på ett visst sätt.

För mig är rollspelande en ganska komplex upplevelse, där utmaningen absolut handlar om att (i första hand) vara smart och lösa mysterier, men där en del av njutningen också är just inifrån-upplevelsen av rollpersonen. De två är inte direkt kopplade till varandra. Jag vill helst ha med båda två, men de är inte till för att förstärka varandra utan existerar som två separata och för mig viktiga delar av helheten.

 

[Falck]

Jag är av åsikten att hårda såväl som mjuka hemligheter kan vara väldigt bra och intressanta ingredienser att ta med i spel. Detta förutsätter dock att SL är väldigt noga med att motverka metaspelande, annars blir det bara platt och riskerar att urarta i en orgie av metakrokben som spelarna lägger ut för varandra. Givetvis ska spelare vars karaktärer inte känner till hemligheten eller inte närvarar vid en specifik situation visas ut ur rummet. Lappar är lite segt, jag föredrar att prata med mina medspelare men det är en smaksak antar jag.

För egen del föredrar jag hemligheter som inte nödvändigtvis måste sätta spelarna på kollisionskurs med varandra, men ibland kan även sådana hemligheter vara intressanta ämnen att ta upp i en kampanj. I regel får jag väl dock hålla med Krank om att det tenderar att leda till att gruppen inte fokuserar på äventyret utan istället fokuserar på varandra, ibland kan det dock bli nästan magiskt spännande när spelarna är så paranoida att dom misstänker varandra för diverse saker och ting. Det beror lite på vilket spel och vad för typ av kampanj man spelar, givetvis.

“Låt mig förtydliga en sak", säger han och ställer ner kaffekoppen. "Om någon skickar en lapp till SL, ber att få tala med SL i enrum, eller på annat sätt visar tecken på att ha hemligheter för resten av gruppen, kommer min rollperson att omedelbart och med alla medel, helt oaktat konsekvenserna, försöka avliva den spelarens rollperson. Så är det bara. När en av oss, eller båda, är döda, kan vi ta ställning till om och hur vi fortsätter kampanjen.”

Här tycker jag SL bryter in och drar en långsam sipp av sin energidricka varpå denne spänner ögonen i mannen med kaffet och förklarar med tydlig eftertryck i rösten "Du metarmördar inte någon spelar i mitt äventyr, passar inte MITT upplägg herrn så ligger ytterdörren till vänster. Jag bestämmer vad spelare får och inte får göra, du lyder de ramar jag sätter, punkt.

“Det blir ingen bra match om man inte vill vinna. Mitt emotionella och intellektuella engagemang i spelet bygger på att vi, våra rollpersoner, strävar mot något. Antingen försöker jag, eller så skiter jag i det.”

"Kan du inte engagera dig om andra spelare har hemligheter säger du? Tråkigt för dig, ytterdörren är som sagt till vänster... Frågor på det?"

 

[Matolo]

Här tycker jag SL bryter in och drar en långsam sipp av sin energidricka varpå denne spänner ögonen i mannen med kaffet och förklarar med tydlig eftertryck i rösten "Du metarmördar inte någon spelar i mitt äventyr, passar inte MITT upplägg herrn så ligger ytterdörren till vänster.

Han känner på muggen. Kaffet är fortfarande för hett.
"Dina bästa avsikter faller på att du inte har inblick i min rollpersons motiv, eller mina - mer än vad jag är snäll och ger dig. Du kan därför omöjligt garantera att ingen i gruppen metaspelar så länge det finns incitament, och starkare sådana än PvP finns inte."

Den stående har nickat instämmande medan SL talade:
"Du, vi behöver faktiskt inte ha ihjäl varandra för att min tjuv stoppar några mynt i egen ficka."

"Finns det mjölk? Tack... Min rollperson behöver inte vara särskilt paranoid för att förutsätta att tjuven gör så. Jag kommer därför att lyfta honom i fötterna och skaka hårt i början och slutet av varje scen. Om något faller ut som inte redovisats lägger jag honom över knäet och smiskar nakna skinkor med hans eget läderbälte tills han gråter. Det vore faktiskt djävligt in-character."

"Och det tror du att jag bara låter dig göra? Jag skulle sätta kniven i..."
Han avbryts av insikten att det han triumferande börjat stampa på är en björnsax.

"Precis min poäng. Att eskalera till något annat än dödligt våld är att be motparten göra det. Det finns ingen gradskala i PvP; det finns metamördare, med och utan svepskäl, och så finns det förlorare. Har aldrig sett det sluta på annat sätt."

Jag kanske skulle berätta hur "kaffemannen" blev som han är i en separat tråd? =)

 

[entomophobiac]

[E]n splittrad grupp där varje person aktivt försöker lista ut vad de andra rollpersonerna har för hemligheter samtidigt som de försöker hålla sina egna fortsatt hemliga. Gruppen kommer inte dela information, de kommer vara hemlighetsfulla och försöka vilseleda övriga gruppen. Sånt kan vara jättekul i ett oneshot, men även där har jag sällan upplevt att det fungerat särskilt bra. Det blir en dissonans i att spelarna förväntas samarbeta, medan rollpersonerna ofta skulle tjäna på att backstabba, sälja ut eller förråda de andra rollpersonerna, men gör inte det för att spelet då troligtvis skulle krascha. Så hela upplevelsen riskerar att bli minst sagt… förvirrande.

Det du beskriver är exakt det som jag haft absolut roligast med i rollspel. Agendor som påverkar spelet måttligt (eller mycket) och som kan vävas in i en kampanj för att göra spelarna till något mer än bara marionetter till en ståry(tm) — de blir antagonister, protagonister, och alla andra sorters -ister helt på egen hand och gränsen mellan det förberedda och det spelarstyrda suddas ut så mycket som möjligt.

Jag håller heller inte med om att hemligheterna måste komma ut för att vara intressanta. Det är minst lika intressant — om inte mer intressant — att små saker saboteras, eller ord växlas, eller allianser skapas och raseras, för att spelarna under en längre kampanj försöker lista ut vem eller vad som sätter käppar in the hjuls. Och sen trillar poletten ned och det var du! Eller två spelare sätter sig i enrum i en och en halv timme för att reda ut sina issues, in-character.

Det är inte många gånger jag faktiskt spellett eller spelat på det här sättet, men det har samtidigt skapat bland de absolut starkaste rollspelsminnen jag överhuvudtaget har.

Varför "förväntas" spelare samarbeta? Det är för mig den konstigaste utgångspunkten i de flesta rollspel och något som jag aktivt motarbetar när jag är spelledare. För tusan, folk kan inte ens enas om vilket lunchställe de ska gå till i verkligheten — varför skulle rollpersoner vara undantagna från det? Särskilt som de ofta tvingas samman av mer eller mindre extrema omständigheter.

Så sammanfattningsvis är min relation till hemligheter bland rollpersoner följande: kör supergärna på många mjuka hemligheter, och eftersträva som spelare att få din rollperson att avslöja dem. Var sparsam med hårda hemligheter. Använd dem i oneshots ibland, men bara om du är redo att låta ditt scenario urarta till ett närmast Fiasco-likt tillstånd.

Vad är ert förhållande till rollpersoner med hemligheter?

Sammanfattningsvis: tror inte jag kunde hålla med mindre! Informationsasymmetri och dissonans är det bästa jag vet.

 

[Falck]

"Fast det enda du säger nu är att man måste hymla med det. Skjut, bara du kallar pistolen racket."
Han känner på muggen. Kaffet är fortfarande för hett.
"Dina bästa avsikter faller på att du inte har inblick i min rollpersons motiv, eller mina - mer än vad jag är snäll och ger dig. Du kan därför omöjligt garantera att ingen i gruppen metaspelar så länge det finns incitament, och starkare sådana än PvP finns inte."

"Mja.., det jag säger är att du inte metamördar, ytterst är det givetvis upp till SLs bedömning, det finns så klart ett mått av godtycke då det är SL och dennes preferenser som ytterst avgör vad som är metaspel och så länge vi inte lirar friform så är det också helt i sin ordning. Självfallet får SL rollen som vakthund, några garantier behöver inte SL ge, SL är SL och har all makt i alla lägen och kan aldrig ha fel. Med den här inställning undrar jag vad du gör i min spelgrupp egentligen, som SL metaspelar jag inte mot er jag förväntar mig det samma av er och det gäller givetvis internt också. Släpp omedelbart tanken på att ni är spelare som spelar på 'lika villkor' och ska ha samma chans, ni spelar precis som i verkligheten på helt olika villkor med helt olika förutsättningar och det är bara att gilla läget."

Därefter sveper SL resten av energidrickan för att fortsätta med att konstatera att: "Jo jag känner till samtliga av din RPs motiv och incitament du har nämligen beskrivit dom i din bakgrund och personlighet som jag i egenskap av SL givetvis tagit del av (genom lusläsning), det som inte står där är inte en del av din karaktärs bevekelsegrunder, du är inte snäll och ger mig de du tycker passar, du ger mig allt eller så ligger som sagt ytterdörren till vänster."

Den stående har nickat instämmande medan SL talade:
"Du, vi behöver faktiskt inte ha ihjäl varandra för att min tjuv stoppar några mynt i egen ficka."

"Finns det mjölk? Tack... Min rollperson behöver inte vara särskilt paranoid för att förutsätta att tjuven gör det. Jag kommer därför att lyfta honom i fötterna och skaka hårt i början och slutet av varje scen. Om något faller ut som inte redovisats lägger jag honom över knäet och smiskar nakna skinkor med hans eget läderbälte tills han gråter. Det vore faktiskt djävligt in-character."

SL får återigen med emfas betona sina ord..:
"Nej det är det inte, det är en usel omskrivning för rent metaspel och det faktum att du verkar lira rollspel för att inte förlora, en premiss du får kasta ut genom fönstret tillsammans med din dumdryga attityd. Ingen agerar på det sätt dina karaktär gör utan att antigen vara mentalt handikappad eller ha tämligen goda bevis för sin sak. Eftersom du inte har några bevis eller beskrivit din personlighet som en mentalt störd galning så finns det ingen anledning att agera som du gör. I det fall du faktiskt spelar en mentalt störd galning är den stora frågan varför i hela friden övriga deltagare skulle ha med din karaktär att göra över huvud taget."

"Och det tror du att jag bara låter dig göra? Jag skulle sätta kniven i..."
Han avbryts av insikten att det han triumferande börjat stampa på är en björnsax.

"Precis min poäng. Att eskalera till något annat än dödligt våld är att be motparten göra det. Det finns ingen gradskala i PvP; det finns metamördare, med och utan svepskäl, och så finns det förlorare. Har aldrig sett det sluta på annat sätt."

Eller så räcker det med att tjuven i fråga tillsammans med övriga gruppen lämnar den här galningen som uppenbarligen går runt och skakar alla människor den träffar i fötterna för att leta mynt och dessutom på något magiskt sätt kan veta att just dom där mynten är stulna... Kaffemannen får då ett enkelt val, ställ upp på SLs premisser eller skit i att vara med.

"Vad gäller din poäng, så är det blott ett argument till varför du bör hålla dig till WoW istället för mina äventyr... Vad du sett eller inte sett säger mer om dig och din inställning än vad det gör om idén att ha spelare som har hemligheter gentemot varandra. För övrigt kommer tjuven som i självförsvar sätter kniven i någon galning som utan rimliga skäl börjar smiska folk på skinkorna ha agerat helt i enlighet med vad som är rimligt och inte beträffande metaspel, din karaktär däremot..."

Jag kanske skulle berätta hur "kaffemannen" blev som han är i en separat tråd? =)

Hemskt gärna
Det hade faktiskt varit intressant att höra för jag har aldrig varit med om något liknande vid ett spelbord (i varje fall ingen som är så öppen med att denne bestämmer premisserna för spelet trots att denne inte är SL).

 

[krank]

passar inte MITT upplägg herrn så ligger ytterdörren till vänster. Jag bestämmer vad spelare får och inte får göra, du lyder de ramar jag sätter, punkt.

Det är som sagt tur att den där ytterdörren finns, för jag måste erkänna att jag har extremt svårt för att umgås med vuxna människor som försöker uppfostra andra på det där obehagliga viset.

 

[Falck]

Det är som sagt tur att den där ytterdörren finns, för jag måste erkänna att jag har extremt svårt för att umgås med vuxna människor som försöker uppfostra andra på det där obehagliga viset.

Ja visst är det? Även om jag nog vill mena på att uppfostra är att ta i. Snarare att jag tycker att om SL nu skapat en kampanj där spelare kan eller rent utav ska ha hemligheter för varandra som till och med leder till motsättningar mellan karaktärer, ja då är det dom premisser SL satt. Det är inte upp till spelarna att ändra (om vi nu inte talar om någon form av möte innan kampanjen drar igång där alla ska försöka sätta premisserna för sin grupp gemensamt) ungefär på samma sätt som att SL tolkar reglerna i det fall en tvist skulle uppstå...

 

[Björn den gode]

Det är inte upp till spelarna att ändra (om vi nu inte talar om någon form av möte innan kampanjen drar igång där alla ska försöka sätta premisserna för sin grupp gemensamt) ungefär på samma sätt som att SL tolkar reglerna i det fall en tvist skulle uppstå...

Lite off-topic men i våran grupp skulle vi aldrig få för oss att det just är SL som tolkar reglerna ifall en tvist skulle uppstå, vi resonerar oss fram till vad som är den rimligaste tolkningen. Skulle någons ord väga mer så är det den som har mest erfarenhet av regelsystemet.

 

[Falck]

Lite off-topic men i våran grupp skulle vi aldrig få för oss att det just är SL som tolkar reglerna ifall en tvist skulle uppstå, vi resonerar oss fram till vad som är den rimligaste tolkningen. Skulle någons ord väga mer så är det den som har mest erfarenhet av regelsystemet.

Vilket så klart är en god utgångspunkt, förr eller senare bryts dock frågan ned till vem som har sista ordet (förutsatt att inte alla kommer överens då, givetvis). För egen del brukar den som har mest erfarenhet av regelsystemet vara just SL (i våran grupp har vi ofta delat upp det så att olika personer spelleder olika spel). Men ska frågan hårdras så tycker jag faktiskt att SLs ord alltid ska väga tyngst, även om SL har fel i övriga spelares ögon, inklusive den med mest erfarenhet av ett regelsystem. Regelsystemet är ju trots allt bara en hjälp för SL att sätta spelvärldens ramar och att försöka skapa någon form av förutsägbarhet för spelarna, om SL vill göra egna regler, tolkningar av dessa eller liknande så står det SL fritt. Ytterst får spelarna rösta med fötterna om dom misstycker allt för mycket helt enkelt.

 

[krank]

Ytterst får spelarna rösta med fötterna om dom misstycker allt för mycket helt enkelt.

Och spelledare som kör en alltför hård stil mot sina spelare får stå ut med att få allt svårare att hitta spelare.


I idealfallet, åtminstone. Tyvärr är ju antalet rollspelare ganska ojämnt fördelade över landet. Så i många fall är ju det där fotröstandet ganska klurigt – i valet mellan en kass SL och att inte spela alls så finns det såklart alldeles för många som känner att "drygt spel" fortfarande är bättre än "inget spel".


För egen del anser jag att SL bör förhålla sig ödmjukt till sin position och inte sitta och domdera, just därför. Behandla sina medspelare som just kamrater och medspelare, inte personer som ska läxas upp eller köras över till varje pris. Om alla i gruppen tycker illa om ett beslut man tog som SL så var beslutet dåligt för gruppen. SL är ingen jäkla envåldshärskare.

 

[Matolo]

För sammanhang sitter Mannen med Kaffet i samtal om en föreslagen kampanj. Inte ens när jag var omgiven av människor med tid att spela varje helg har jag som SL bett någon gå. Jag har rentav svårt att se den grupp framför mig som kallt skulle sitta kvar och spela efter något sådant. Brr.

 

[Falck]

Och spelledare som kör en alltför hård stil mot sina spelare får stå ut med att få allt svårare att hitta spelare.


I idealfallet, åtminstone. Tyvärr är ju antalet rollspelare ganska ojämnt fördelade över landet. Så i många fall är ju det där fotröstandet ganska klurigt – i valet mellan en kass SL och att inte spela alls så finns det såklart alldeles för många som känner att "drygt spel" fortfarande är bättre än "inget spel".


För egen del anser jag att SL bör förhålla sig ödmjukt till sin position och inte sitta och domdera, just därför. Behandla sina medspelare som just kamrater och medspelare, inte personer som ska läxas upp eller köras över till varje pris. Om alla i gruppen tycker illa om ett beslut man tog som SL så var beslutet dåligt för gruppen. SL är ingen jäkla envåldshärskare.

Givetvis fungerar det åt bägge håll något en SL bör vara medveten om i sin roll, men det motsäger inte vad jag skrivit tidigare utan är snarare baksidan av samma mynt i min enkla mening.

Vad gäller fördelning av rollspelare över landet, tja må så vara det förändrar dock egentligen inget i sak. Ytterst är det fortfarande en fråga om folks prioriteringar. Föredrar folk kasst spel framför inget så får det helt enkelt vara så.

Själv är jag av uppfattningen att idealet bör vara att spela med sina vänner som man har en lång och stabil relation till. Om det inte är möjligt så för all del visst kan en SL och övriga i spelgruppen ha mycket att vinna på en ödmjuk spelledarstil. I varje fall tills någon som Kaffemannen dyker upp och försöker diktera villkoren för övriga deltagare, då anser jag att tiden för en hårdare ton är kommen. Det handlar inte om att läxa upp folk till varje pris eller köra över dom, det handlar om att värna sin och övriga medspelares integritet mot folk som uppenbarligen tar sig friheter och i mitt tycke är gränslösa gentemot resten av spelgruppen. Jag ser det snarare som att SL är en envåldshärskare men som i egenskap av just den rollen bör lyssna på sin grupp för att leverera så bra kampanjer som möjligt (lite som en upplyst despot om du så vill). I någon mening tillhandahåller SL en tjänst för övriga medspelare, om den tjänsten inte uppskattas bör SL tänka om exempelvis genom att diskutera med sin grupp (dock helst mellan eller efter spelmöten, inte under). Problemet som uppstår är ju om flera olika spelare har olika uppfattningar och då anser jag att det ytterst är SLs vision, uppfattning och vilja som får gälla, är alla överens finns ju inga problem att hantera.

För sammanhang sitter Mannen med Kaffet i samtal om en föreslagen kampanj. Inte ens när jag var omgiven av människor med tid att spela varje helg har jag som SL bett någon gå. Jag har rentav svårt att se den grupp framför mig som kallt skulle sitta kvar och spela efter något sådant. Brr.

Jag har heller aldrig bett någon gå och då har jag omgetts av folk som i princip vill spela varje helg i lite mer än 15 år åtminstone. Under den perioden har jag hellre aldrig varit med om att ha spelare som beter sig som Kaffemannen, varken mot SL eller övriga spelare. Hade jag haft det hade jag mest troligt inte börjat med att hänvisa till ytterdörren, men om saken måste dras till sin spets hade jag (givet att övriga spelare vill ha en kampanj med hemligheter) sett mig nödgad att göra det. Jag har för egen del ungefär lika svårt att se den grupp så går med på att låta sig hunsas av någon som hotar att metamörda övriga gruppmedlemmar om denne inte får diktera villkoren för hur rollspel ska spelas. Om saken måste dras till sin spets har jag svårt att se att någon som Kaffemannen inte utesluts, åtminstone från de kampanjer som bygger på eller innehåller moment av hemligheter och agendor mellan spelgruppen. Givet att inte andra faktorer än en fungerande spelgrupp vägs in i gruppmedlemmarnas beslut, som typ lojaliteter gentemot varandra eller andra ska vi säga "personliga värden" bortom rollspelet som sådant.

 

[lupmet]

Här tycker jag SL bryter in och drar en långsam sipp av sin energidricka varpå denne spänner ögonen i mannen med kaffet och förklarar med tydlig eftertryck i rösten "Du metarmördar inte någon spelar i mitt äventyr, passar inte MITT upplägg herrn så ligger ytterdörren till vänster. Jag bestämmer vad spelare får och inte får göra, du lyder de ramar jag sätter, punkt.

"Herrn i soffan tittar över kanten på sin tekopp och tar till ord sålunda 'Nog för att jag gladeligen håller upp dörren för varje utåtgående metamördare, men det är flera med i det här spelet. Vi är fem stycken i rummet om jag inte räknar fel och även om det inte är en jämlik demokrati så är det inte heller den ultimata demokratin; det finns fem röster, inte en. Fyra må vara mindre värda än en av dem, men en är inte fler än fyra. SL bör lyssna till de övriga om han önskar behålla sin position."

För övrigt skall tjuvar piskas med parfymerade skosnören och inget annat.

 

[lupmet]

Jag skulle personligen ha jättesvårt att ändra på hemligheten även om den aldrig yppats, avslöjats eller ens antytts kring spelbordet. Den var ju en del av upplevelsen. Den fanns antagligen med i mina tankar vid flera tillfällen även om den aldrig var med och bestämde hur jag skulle agera.

Att på det sättet retroaktivt ändra i en rollpersons bakgrund innebär för mig att jag helt ger upp alla illusioner om att rollpersonen skulle vara en person. Då blir det bara en roll, en spelpljäs. Och för mig är det helt enkelt ett tråkigare sätt att tänka kring rollpersonen.

Jag valde att explicit inte nämna i mitt inlägg att om jag skulle ändra bakgrunden, t.ex. stryka min nordstatarkaptens krigsbrott, så skulle det inte vara samma rollperson längre. (Det finns självklart småsaker som inte skulle göra så mycket till eller från.) Där är vi rörande överens.

 

[Swedish Chef]

Och spelledare som kör en alltför hård stil mot sina spelare får stå ut med att få allt svårare att hitta spelare.


I idealfallet, åtminstone. Tyvärr är ju antalet rollspelare ganska ojämnt fördelade över landet. Så i många fall är ju det där fotröstandet ganska klurigt – i valet mellan en kass SL och att inte spela alls så finns det såklart alldeles för många som känner att "drygt spel" fortfarande är bättre än "inget spel".


För egen del anser jag att SL bör förhålla sig ödmjukt till sin position och inte sitta och domdera, just därför. Behandla sina medspelare som just kamrater och medspelare, inte personer som ska läxas upp eller köras över till varje pris. Om alla i gruppen tycker illa om ett beslut man tog som SL så var beslutet dåligt för gruppen. SL är ingen jäkla envåldshärskare.

Håller med i sak spelbordet är en demokrati. Vi bestämmer tillsammans hur och vad vi spelar.

Sen kan jag tycka att om alla kring spelbordet vill spela med hemligheter men endast en spelare absolut inte vill utan säger att jag kommer mörda alla som har hemligheter och därmed förstör för de andra kanske den spelaren skall välja att spela med ett annat gäng. Om man beslutat att spela på ett visst viss och en person vägrat hade jag nog som SL sagt antingen spelar vi det här som jag preppat eller så kan vi köra något annat, vill någon annan spelleda?

Om det här med hemligheter är diskussionen på uppstartsmötet kring vad vi skall spela köper jag kaffemannens argument. Händer det efter att man börjat spela blir det rätt trist tycker jag. Precis som att SL inte skall domdera ska enligt mig inte en persons vägran göra att resten av spelbordet har tråkigt.