Nekromanti Rollpersoner och protagonism

[Genesis]

Jag har börjat hänga litegrann på The Forge på sistone och läste en intressant Actual Play-rapport av Ron Edwards där han talade om hur vissa rollpersoner var protagonister och andra inte. Jag bad om en definition och fick följande lista:

Hi Simon,

In this discussion at least, I'm using "protagonist" to mean a character with three features:

i) who deals with situations which themselves raise disturbing and engaging thematic questions

ii) who generates a distinct sort of sympathy or understanding from the real people playing the game

iii) whose responses and decisions have irreversible consequences for themselves and other characters

I'm not sure how well you know Spione, but the system designates two (and always and only two) people to take the main responsibility for playing two principal characters, one each. Through the rules, the principal definitely displays the features (i) and (iii).

Therefore, whether a principal also gains the (ii) feature is open to play, and I stress that this is not a goal of play, simply a possible outcome for that character. Also open to play is whether any other character (in game terms, usually a member of the Network or the Supporting Cast) may acquire the three features. Since such characters are played in a more group-based fashion, this typically happens when (ii) arises first for that character.

Jag tyckte att det där var väldigt intressant, eftersom det så tydligt speglade mitt senaste speltest, där en av rollpersonerna tydligt kändes som huvudpersonen, vars berättelse stöddes av de andras. I Campbell-termer var han Hjälten, medan de andra två var Skuggan och Mentorn.

Det här anknyter nog också till vad Dnalor pratar om i sin senaste teori-tråd.

Allt detta ligger just nu och skvalpar i min hjärna och väntar på att något formas. Så jag tänkte posta det här och se vad ni har för tankar om saken. Att spela en stödroll till någon annans historia är något vi ofta ryggar tillbaka ifrån, men det är ju på sätt och vis att ta en del av spelledarrollen. Och PTA har gjort det med Spotlight Episodes i åratal.

Berätta gärna om egna erfarenheter där era rollpersoner har varit icke-protagonister och där det var kul eller inte kul. Eller prata om hur protagonism kan delas ut i förhand (som i PTA) eller utvecklas i spel (som i Spione). Eller hur reglerna i rollspel påverkar protagonism. Eller något annat som känns någorlunda relevant.

Jag vet inte riktigt vart den här tråden kommer att bära hän, men med viss tveksamhet postar jag i rollspelsforumet.

 

[Christoffer]

Bara för att lägga till ytterligare en länk som är relevant i sammanhanget, i senaste Independent Insurgency talas det om spel med en spelare och en spelledare och hur rollspel och litteratur handskas med just en respektive flera huvudpersoner.

 

[Mogger]

Jag skrev precis ett blogginlägg om protagonisten vs gruppen. Jag tycker nämligen också att det här är väldigt intressant, och som jag nämner i bloggen, så har vi i vår spelgrupp väldigt svårt att inte utse en protagonist. Den biten tycker jag inte är så svår. Det är betydligt svårare att från början skapa förutsättningar för att alla ska skina lika mycket.

Med risk för att dra tråden åt fel håll så är min erfarenhet att spel som har tydliga och fungerande regler för sådant som övertygelser, mål m.m. klarar av den här balansgången betydligt bättre än spel som saknar det. Vi spelade exempelvis en skitlång Mutantkampanj där en rollperson till slut förkroppsligade kampanjen. Den tog så mycket plats att det blev tråkigt för de andra spelarna. Själv råkade jag välja en sidekick roll i en lång DoDT-kampanj. Övriga spelare drev alldeles för lite så jag var tvungen att låta min karaktär först förtjäna respekt och sedan allt mer ta kommandot. Det var på den tiden vi inte pratade så mycket om spel så jag hade en egen agenda som spelare, som jag realiserade i spel. Som erfarenhet är det kanske intressant men det känns väldigt dysfunktionellt idag.

Jag har visserligen även spelar protagonist i en annan ganska lång Gondicakampanj. Det var väldigt givande, men jag tror att jag fick hybris till och från, och började nästan kräva att det skulle handla om min karaktär.

Hur som helst, oavsett om man har pndlande protagonister, en uttalad protagonist eller hur det är så är det viktigt att förutsättningarna för detta finns. Regler, tekniker m.m.

Well, en luddig, men intressant post, fick ett luddigt svar.

 

[Dimfrost]

In a Wicked Age avgör vem som är protagonist genom "we owe"-listan. Den som ger sig in i en konflikt med oddsen emot sig och överlever (bortom första rundan) återkommer något senare spelmöte (för att förenkla det lite). Därmed är protagonister de som är djärva och ofta får en massa stryk, medan de övermäktiga personerna snarare blir tillfälligare "skurkar"/motståndare. Att låta protagonismen växa fram under spelets gång på det här sättet är jag mycket förtjust i, och jag har snott en hel del av det till Pangaea.

 

[Genesis]

Jag tycker nämligen också att det här är väldigt intressant, och som jag nämner i bloggen, så har vi i vår spelgrupp väldigt svårt att inte utse en protagonist. Den biten tycker jag inte är så svår. Det är betydligt svårare att från början skapa förutsättningar för att alla ska skina lika mycket.

Själv har jag svårt att släppa att alla skall få skina lika mycket. Jag tror att det funkar att ha en (1) protagonist i ett ensessionslir. I en kampanj vill man antingen ha lika fokus hela tiden eller varierad protagonism som i PTA.

Med risk för att dra tråden åt fel håll ...

Äh, den är ju luddig. Finns inga fel håll.

 

[Genesis]

In a Wicked Age avgör vem som är protagonist genom "we owe"-listan.

Vad i listan gör att personen blir en protagonist? Det faktum att hon dyker upp i nästa kapitel räcker väl knappast?

 

[Dimfrost]

In a Wicked Age avgör vem som är protagonist genom "we owe"-listan.

Vad i listan gör att personen blir en protagonist? Det faktum att hon dyker upp i nästa kapitel räcker väl knappast?

Man kan även se listan som en bokföring av de som hamnar där, alltså de som vinner (eller i alla fall klarar sig ett tag) ur underläge. Proceduren att komma på listan är en del av poängen.

Protagonister är de som får massor av stryk men reser sig och kommer tillbaka ändå. Antagonister är de som bankar ned protagonisterna vid enstaka tillfällen.

Sedan finns det en annan användning av listan också, som jag inte nämnde tidigare: man kan stryka en förekomst på listan för att få övertag i en konflikt. Att vara på listan innebär då att man har större potential, vilket kan ses som en markering av protagonism. Å andra sidan är det spelarens förekomster på listan det handlar om, i de fall man har flera rollpersoner där (vilket man ofta har efter ett tags spelande), och det motsäger till viss del att det är ett mått på just rollpersonens betydelse.

In a Wicked Ages owe-lista är inte ett perfekt mått på protagonism, men jag tycker den är intressant.

 

[Ögat]

Även jag tycker att det känns problematiskt i längden. För länge sedan spelledde jag en lång kampanj (Eon) med tre huvudpersoner, och det fungerade sådär. Anledningen till att det fungerade alls var att dessa tre roller spelades av personer som var fysiskt närvarande vid varje spelmöte, medan de andra var engagerade i mindre utsträckning. Jag är tveksam till att jag skulle vilja försöka mig på det igen.

I ensessionsscenariot Subsonic Dreams varieras huvudpersonerna mellan varje scen, men också mellan spelarna. Icke-personliga roller kan kanske vara ett sätt att acceptera att vissa roller är mer betydelsefulla än andra.