Nekromanti Rollpersoner som inte är hjältarna

[MrG]

Efter varit hemma sjuk i några dagar och plöjt en säsong av Vita huset (West wing), kom tanken tillbaka på att skapa mer rollspelsintriger där karaktärerna inte är "hjältarna" utan deras hjälpredor.

Vita huset är ett bra exempel på det jag menar, President Bartlet är uppenbart den viktigast personen, men inte lika mycket i bild och fokus oftast. Skulle jag köra samma intrig som rollspel skulle han vara en uppenbar slp och spelarna skulle få spela Sam, CJ, Toby, Josh och Donna typ. Men ändå gör jag sällan sånna upplägg, eller hör tals om dem.

Så jag grunnar på hur andra har löst det? Hur kan man lägga upp bra kampanjer som hjälpredor?

 

[Krille]

"Så jag grunnar på hur andra har löst det?"

Liknande problem inträffade för mig när jag funderade på Lone Wolf and Cub. Mangan bygger stenhårt på ensamvargen och valpen. Utan dem så faller hela konceptet och blir en helt normal samurajmanga. Ett rollspel på konceptet måste alltså innehålla ensamvargen och valpen, men det är ju lite fånigt att det bara finns två rollpersoner.

Så jag löste det genom att ensamvargen och valpen är spelledarpersonerna. Faktum är att de är de enda spelledarpersonerna värda namnet - resten är statister som inte gör något, eller rollpersoner. Bara för att göra det ännu roligare så får spelarna göra precis vilka rollpersoner de vill, inklusive skurkar.

Detta löstes med ett karma- och insatssystem, där spelare satsar karma i en rollperson. Om rollpersonen skrivs ut på ett snyggt sätt ur ståryn så får spelaren tillbaka karma. Man kan vinna mer karma genom att utmana andra rollpersoner eller någon av spelledarpersonerna och besegra dem.

Så, det var funderingarna bakom "Lone Wolf and Cub - livet i Meifumados helvete" och lite om grundmekaniken. Hur resultatet blev kan du läsa här.

Jag vet inte om Gurgeh tänkte likadant när han gjorde Olympus, men han har definitivt ett liknande koncept.

 

[Gordeg]

Jag har spelat i gamla World of Darkness i liknande situationer, särskilt i Vampire var man ju ofta någonstans långt ned i hierarkin. Rollpersonerna funkade ofta som "troubleshooters" åt en äldre mäktigare vampyr, en situation liknande den i West Wing kanske

Ingredienser som jag tror är viktiga för ett sånt upplägg:
* Ett persongalleri som är relativt begränsat. Inte för många personer och inte för stor rotation. Gamla kan tas ur kampanjen och nya komma in, men i långsamt tempo.
* Rollpersonerna är små, världen är stor. De ska kunna påverka sin omvärld om de är lite smarta, men inte i samma omfattning som de tunga lirarna.
* Om rollpersonerna står stilla fortsätter världen att snurra. Det är något jag förespråkar i alla settings, men det är nog en förutsättning för den kampanjtyp du pratar om att spelarna känner att "äventyret" inte sitter och väntar på att de ska agera eller reagera, för i så fall vore ju rollpersonerna berättelsens huvudpersoner.

Gordeg

 

[MrG]

Fast den lösningen verkar göra ett helt annat upplägg. Hänsiningen till WoD var mer passande. Det jag söker är nog lite det man kan hitta i Vampier, fast oftast när jag spelat det har det funnits känslan av att man vill avancera (nått som man inte har i de tidiga säsongerna i Vita Huset, fast lite i säsong sex som jag just såg ).

I min tanke var det att behålla "det vanliga" rollspelandet med slper och så, men ha ett tydligare fokus på att man är en grupp mitt i maktstrukturen, istället för överst eller strävan om överst. Men att göra det utan att spelarna behöver känna sig låsta. Rena spellösningar som jag itne känner något behov av ett eget system för, utan tankar till valfritt system (eller frifrom, skulle jag köra west wing rpg ligger systemlöst nära till hands).

 

[Johan K]

Så jag grunnar på hur andra har löst det? Hur kan man lägga upp bra kampanjer som hjälpredor?

Nu ska jag väll villigt erkänna att jag inte spelat något liknande. Dock, om jag skulle speal det nåndag, så skulle det nog på ett ungefär se ut som såhär.
Jag skulle nog göra som det exemplet som du nämer här. Att de finns i någon större gestallts närvar, göra alla de där sysslorna som krävs. Men samtidigt så får inde de dirket den status som de som är högre upp får. De får för de mesta en massa skitjobb & dess lön är otackasamhet.

/ Johan K, som har mamma på besök..

 

[Robert Jonsson]

Genom att...

...inte lägga ett stort fokus på den styrande ledaren.

West Wing (dvs. Vita Huset) var ursprungligen inte tänkt att ha med Presidenten som en huvudkaraktär. Han var endast tänkt att dyka upp i vissa specialavsnitt. Han skulle mao. finnas där i bakgrunden, men inte ha en framtädande roll.

En liknande funktion skulle kunna ges i en rollspelskampanj. Man arbetar för huvudpersonen och har småmöten med den personen. Det kan vara ett utmärkt sätt att börja ett Scenario. Tänk hur han kallar in dem på sitt kontor, berättar om de dilemma han har och vad han ämnar göra. Karaktärerna får i uppgift att ta hand om andra saker som måste göras - eller ordna problem som kan uppstå.

Det viktigaste tror jag är att spelarna inte själva känner sig som bara birollsinnehavare, utan att de faktiskt bidrar till att påverka huvudrollens popularitetr/framgång/karriär/whatever.

 

[Storuggla]

Bra tvserie, jag har klurat på något liknande men inte kommit fram till något nyttigt alls. Det närmsta jag kom var Kung Fu Konkubiner, vilket var någon ohelig blanding mellan Götterdämmerung, wuxiarullar, magical-girl manga/anime och tantsnusk. Och det var inte alls vad jag ville ha från början eller vad du ville ha, så det är en annan sak helt och hållet.


Storuggla, Vinick for President!

 

[w176]

Allt i relation till Presidenten

Man sätter allt fokus på rollpersonernas relation till Presidenten (Ordet får just nu fungera som term på alla de slags olika roller allt skulle kunna kretsa kring men som inte är rollpersoner) och har presidenten som slp.

Får man bara allt att kretsa kring att allt de gör påverkar deras relation (grupp eller individ) relation till Presidenten funkar de. Oavsett om Presidenten är en president, eller ett litet barn, en slavägare, eller en riddare.

De handlar inte om vad Presidenten uppnår eller inte, utan om den vinner valet är de fullständigt likgiltigt för rollpersonerna. Om spelet gåt bra för rollpersonerna eller inte handlar inte om hur de går för Presidenten utan vad som händer med relation till Presidenten.

Låt säga att ett spelavsnitt skulle vara själv valvakan när de räknar rösterna. Om Presidenten vinner valet eller inte är inget de i det läget kan påverka, utan de som de handlar om rollpersonerna skall jobba på att oavsett hur de går så ska presidenten tycka om dem. De skulle spela kring är väl snare att se till att om Presidenten vinner, så ska han tycka att de inte blivit överflödiga utan nu är viktigare för han än någonsin, samtidigt som om han förlorar så måste de se till att han inte klandrar dem och anser att det är deras spel utan att han fortfarande håller dem högt.

Pressassistenten kanske ska hitta den journalist som skall kunna göra den mest smickrade interjuven efter valvakan, säkerhetschefen kanske får avhysa några busar och sminkösen kanske få snackade lite lugnade och socialt ställa sig in hos presidenten.

Hur som helst, får man spelet att kretsa kring att man skall vara värdefull för presidenten på olika sätt, så funkar de nog, eller kanske inte värdefull de skulle ju lika gärna kunna vara omtyckt spelet handlade om (som Krilles haremspel) eller den som lyckas manipulera Presidenten mest, eller vad de skulle kunna vara,

Utan att allt som händer i rollspelet ställs i kontrast mot hur detta kan påverka Presidenten.

 

[Big Marco]

Re: Genom att...

Fast är inte i princip alla rollspel ungefär så i uppbyggnaden?

 

[Robert Jonsson]

Re: Genom att...

Inte hos mig. Vad gör jag fel?

Vad jag menar är att det är skillnad att ha en chef som ger en uppdrag, än att ha roller som verkligen arbetar kring chefen. I vanliga rollspel ger chefen ett uppdrag där det sällan relaterar till honom - snarare "utred mord X i stad Y" och liknande.

Om vi nu spinner vidare på Presidenten som centralfigur menade jag snarare att man i varje scenario berör någon del som knyter an till huvudrollen. Tänk dig att äventyren snarare som en något symboliskt för en aspekt av presidenten.

I fallet "utred mord X i Stad Y" så kan det visa sig antingen vara en utpressare till presidenten (President har en korrupt sida), en gammal flamma (Presidenten förlorade kontakt med sin första kärlek på ett tragiskt sett) och så vidare. Fallen skapar en tätare, mer djuplodande stämning mellan Karaktärerna och huvudrollerna.

I vanliga kampanjer kanske man bygger upp mot någon sorts klimax där man ställs mot en antagonist eller någon slags dramatisk klimax. Äventyren på vägen dit spelar mot att stärka detta klimax. I den här kampanjen med presidenten menar jag snarare att varje äventyrs syfte är att de får lära känna en bit av presidenten, se en annan sida av honom. Det behöver inte bygga upp mot ett klimax-slut, utan istället tar man det steg-för-steg och låter Karaktärerna styra handlingen i takt med sina egen utveckling. Det viktiga är inte ett klimaktiskt slut, utan det är relationen som de får genom äventyren till Presidenten.