Rollpersoner vid världens skapelse

[Man Mountainman]

Jag smider medan järnet är varmt, så här kommer en till tråd om min idé att rollspela vid världens skapelse.

Det första man ha är väl nåt slags modell för hur en kampanj är tänkt att fungera. Det finns två modeller som verkar passande:

• Det klassiska rollspelsupplägget, ett kringströvande band lycksökare, i början kanske bara ute efter överlevnad, i sinom tid med högre syften – till exempel, som nämndes i den förra tråden, störta gudarna eller själv bli gudar.
• Base-defense: man har sin "bas", sina skyddslingar, och måste skydda dem från en oblid värld och hjälpa dem att frodas.

Nu var förstås tanken att man spelar nåt slags jägar-samlare, och därför är mer eller mindre nomadiserande, så de två koncepten låter sig ju förenas till ett! Ens bas är ett ambulerande jägar-samlar-band.

(vilket inte borde hindra att man, som en variant, spelar förkämparna för den Första Staden och därmed har ett mer sedentärt upplägg)

Låter bra, men det för mig till nästa fundering. Som jag nämnde i den förra tråden skulle jag gärna vilja att den nyfödda jorden är hem till en massa olika slags människovarianter – utöver "normala" människor, exempelvis:

- Neanderthalare
- Väldiga människoapor
- trädklättrare
- Glidflygare
- Underjordiska
- Hermafroditer
- Djurhuvuden
- Dinosaurier?

Jag är lite osäker på hur långt jag ska gå här, men oavsett: Om rollpersonerna ska vara ett menageri av märkliga fenotyper, så väcks såklart frågan vad deras stam, flock eller band är av för slag. Här kan man tänka sig några varianter:

- De olika fenotyperna är inte i någon egentlig mening olika raser eller arter, utan är mer som kosmetiska varianter på samma människosläkte.
- De olika fenotyperna är mycket riktigt olika raser/arter, och de lever vanligtvis var och en för sig – stora människoapor för sig, underjordiska för sig, och så vidare – men rollpersonernas band är speciellt. De utgör av ett eller annat skäl en multikulturell mosaik. Kanske kan denna egenhet, och dess orsaker, utgöra grunden för mycket av spelets drama.
- Man väljer inledningsvis en fenotyp som bandet tillhör (mest troligt vanliga människor, då). Enskilda rollpersoner kan vara "adopterade" medlemmar av andra fenotyper, liksom vildmannen Enkidu som blir Gilgamesh' tjänare.
- Slopa hela idén med olika fenotyper.

(alternativ 2 och 3 ovan kan förstås vara alternativa kampanjupplägg inom samma spel, men jag tror det är bra att ha något slags defaultläge).

Har jag missat något alternativ? Vad tror ni vore roligast?

 

[Zeedox]

Om jag känner rollspelare rätt tror jag varianten att kunna få vara en kompott av olika unika människovarelser säljer bäst. Alla vill vara häftiga och speciella. Det ger också mest bredd till världen på en gång, eftersom redan vid gruppsammansättningen blir mer än en bit av världen illustrerad.

Samtidigt tror jag det är mer effektivt för spelledaren att kunna ha flera ”mystiska främlingar” att leka med, utan att behöva beskriva lika många detaljer som en spelarfenotyp brukar kräva.

 

[Sömniga Isaac]

Jag skulle föredra varianten där alla spelar samma fenotyp men har möjlighet att adoptera andra fenotyper till gruppen. Det gör i mina ögon att det blir enklare att koncentrera sig på konflikterna som kan uppstå i mötet mellan de olika kulturerna och fenotyperna. Bara att gruppen kan bestämma sig för att adoptera någon annan kan säga en hel del om såväl maktförhållande, behov som gruppen står inför i stunden och vilka steg som måste tas för att säkra den egna gruppens överlevnad i världens ungdom.

 

[Sinisa_]

Min käpphäst är att välja en liten fläck av världen och utveckla och nyansera den. Så istället för att en grupp personer som råkar snubbla in i ett ockult mysterie består av en bibliotekarie, en privateckare, och ett barn, som man måste försöka tvinga ihop, så är gruppen mordutredare på samma station, men en av dem än en våldsam buffel, och en annan är en profilerare, och en annan en halvlangig, missbrukande, före detta narkotikaspanare. Och de har kommit upp sig inom samhället och polisorganisationen på olika sätt, och plockat upp olika färdigheter och egenskaper: en gick på privatskola, en hade en farsa som var gängledare, och så vidare. Det är väl en smaksak, men för mig är ett sådant rollpersonskapitel roligare att skriva, och det känns som att det uppstår mer synergi i gruppen om alla rollpersoner förhåller sig till en rätt liten del av en större värld: man kan skapa polisstationen ihop, alla har samma befäl och samma kollegor, osv.

Faktum är att Tistelriddare började som ett spel där man skulle kunna spela allt från älvor till månfolk och talande smådjur och mänskilga barn som snubblat in i världen, och lilla Krickdala var bara ett rätt oviktigt hörn av världen, en liten by bland andra. Men spelet växte liksom genom att krympa, och nu är alla rollpersoner talande smådjur i just Krickdala, och allt det andra är den stora, märkliga världen bortom den sista gatlyktan, som man utforskar i äventyr.

Min röst hamnar som du hör på att man spelar en och samma fenotyp: man är en grupp stäppmänniskor som rör sig över en liten fläck i en väldig, skrämmande värld. Djungeln är tät och farlig, och bara shamanen vågar sig in under dess stora blad ibland, för att samla blommor och gifitiga insekter och korallormar. Bergen är ogästvänliga och höga, och hem till mörka, främmande gudar. Och så vidare.

Och istället för att välja att vara en ödlemänniska eller jätteapa eller hermafrodit, så kan man välja andra, mer nedtonade sällsamheter, där vissa antyder existensen av de andra fenotyperna: man kan ha jätteblod i sig, och alltså vara huvudet högre än de andra, och hårig och urstark, eller så kanske man rövades bort av ödlemänniskor som barn, och levde bland dem, och lärde sig något av deras magi, innan man rymde och återvände hem, och så vidare.

 

[guldfink]

Jag röstar på en fenotyp.

Med risk för att ha misstolkat något från förra tråden, tänker jag att grejen med spelet är att världen liksom ligger framför rollpersonerna (och spelarna). Spelet handlar om att upptäcka, avtäcka och forma den och rollpersonernas bakgrund är begränsad till en väldigt liten del av den. Utifrån det, tycker jag det är bra om rollpersonerna skiljer sig lite åt från början, men att de genom spel får stora möjligheter att dra åt olika håll, typ att rollpersonerna skapas i takt med världen. Att vara den första som hittar ett vattenfall får stor betydelse på rollformuläret, osv.

Jag tänker mig spelet typ som ett hexkräl (med dolda hexagoner) genom technology-trädet i Civilization. Är det en rimlig tolkning?

 

[Man Mountainman]

Följde aldrig upp denna tråd. Livet kom emellan lite.

Hur som helst, verkar som att ett svagt konsensus bildats runt "en fenotyp"-modellen. Jag håller med om att det finns fog för detta.

Jag tänker mig spelet typ som ett hexkräl (med dolda hexagoner) genom technology-trädet i Civilization. Är det en rimlig tolkning?

Så rimlig som någon, på detta stadium, även om jag kanske själv tänker att "tech-träd"-modellen är lite för... deterministisk för vad jag ursprungligen hade i åtanke. Den modellen bygger ju rätt mycket på tanken att det finns en naturlig sekvens av utvecklingssteg, och man vill kanske hålla det öppet för att, till exempel, människan överhuvudtaget aldrig blir civiliserad och slår sig ned och börjar bruka jorden, utan att hon väljer att fortsätta sin jägar-samlar-tillvaro.

En annan fråga som väcks av detta är väl typ, vad ska tidsperspektivet på en kampanj vara? Ska det vara generationsspel àla Pendragon? Det låter rätt coolt, nu när jag formulerar tanken. Men kräver förstås vissa eftergifter.

 

[Zeedox]

Följde aldrig upp denna tråd. Livet kom emellan lite.

Hur som helst, verkar som att ett svagt konsensus bildats runt "en fenotyp"-modellen. Jag håller med om att det finns fog för detta.



Så rimlig som någon, på detta stadium, även om jag kanske själv tänker att "tech-träd"-modellen är lite för... deterministisk för vad jag ursprungligen hade i åtanke. Den modellen bygger ju rätt mycket på tanken att det finns en naturlig sekvens av utvecklingssteg, och man vill kanske hålla det öppet för att, till exempel, människan överhuvudtaget aldrig blir civiliserad och slår sig ned och börjar bruka jorden, utan att hon väljer att fortsätta sin jägar-samlar-tillvaro.

En annan fråga som väcks av detta är väl typ, vad ska tidsperspektivet på en kampanj vara? Ska det vara generationsspel àla Pendragon? Det låter rätt coolt, nu när jag formulerar tanken. Men kräver förstås vissa eftergifter.

Finns ett coolt strategispel på liknande tema om de första bosättningarna runt Nilens stränder, där man över hundratals år ser hur kulturen växer fram och till och med glömmer bort sina gamla stordåd, som förvandlas till myt och religion.

Så i generationsspel vore det kul att hoppa flera generationer varje gång, så att ens rollpersoners gärningar blir myter och legender, i stil med Prometheus och elden.

Jag lutar ändå åt lite mer fokuserat spel på huvudpersonerna, så att de kan vara med om flertalet äventyr, i stil med Enkidu och Gilgamesh. I varje fall så att spelarna på slutet av ett spelmöte kan säga typ ”och så kom människan på dörrar!”, eller ”och så dog de sabeltandade sköldpaddorna ut!”

 

[Man Mountainman]

Så i generationsspel vore det kul att hoppa flera generationer varje gång, så att ens rollpersoners gärningar blir myter och legender, i stil med Prometheus och elden.

Mjo, men jag vet inte om den effekten är värd priset man får betala i termer av bristande kontinuitet. Och om man nu ägnat en kampanjcykel åt att gestalta hur ens rollperson inleder en romans med och skaffar barn med källsprångets gudinna eller neanderthalarnas furste, så kanske man vill följa sen hur dessa halvgudar eller halv-neanderthalare tar sig an nästa generations utmaningar.

 

[Zeedox]

Mjo, men jag vet inte om den effekten är värd priset man får betala i termer av bristande kontinuitet. Och om man nu ägnat en kampanjcykel åt att gestalta hur ens rollperson inleder en romans med och skaffar barn med källsprångets gudinna eller neanderthalarnas furste, så kanske man vill följa sen hur dessa halvgudar eller halv-neanderthalare tar sig an nästa generations utmaningar.

Så kan det vara - jag har aldrig skaffat barn med en rollperson, så i mitt huvud krävs ändå någon slags snabbspolning för att hinna med romans och uppväxt. Då kan man lika gärna hoppa flera generationer, tänker jag. Men vill man spela mer detaljerat och nedbrutet, typ år för år, funkar det förstås inte.