Rising
Vila i frid
När jag börjat på ett fantasyspel har jag oftast föreställt mig olika tänkbara rollpersoner som visat upp en mångfacetterad variation på förmågor. Jag har tänkt i banor såsom "en person kan vara ett starkt, dumt troll, en annan kan vara en vig, blid alvjägare och en tredje kan vara en skröplig, vis gammal magiker", osv. På senare tiden har jag funnit mig själv alltmer pula på rollspel där jag är helt ointresserad av förmågorna, och bara tänker på hur olika rollpersonerna resonerar och hur deras personlighet fungerar.
I ett Arne Anka-rollspel vore det exempelvis rätt meningslöst att skilja på vad Krille och Arne har för förmågor, medan deras olika personligheter ger upphov till en hel del spännande situationer. Samma sak med Becky och Enid i "Ghost World" och... hey, jag och de flesta av mina polare är faktiskt ungefär lika duktiga på exakt samma saker.
Skulle man kunna göra ett rollspel där man struntade i förmågor (eller åtminstone lät alla rollpersoner kunna samma saker) och istället fokuserade på deras olika personligheter?
Svaret är förstås "ja", det har det experimenterats med så länge (av bland annat friformare) att det nästan inte längre kan anses vara ett experiment. Men kan man på något vis skriva regler för olika personers personlighet? Kan man sätta upp någon sorts kategorisering för olika personlighetstyper som hjälper spelare att skapa rollpersoner med olika sorters personlighet? Kan man utforma regler för hur olika personer reagerar på händelser eller för hur de väljer att hantera problem? Alltså sådant som handlar om hur väl ens personlighet kan prestera sig förbi utmaningar; inte fysiska förmågor eller olika inlärda färdigheter.
---
Det slår mig dock att jag ogillar alla psykologiska modeller som jag kommit i kontakt med, jättemycket.
En del är fördömande: Machiavelli delade in mänskligheten i tre grupper; de som kunde tänka själva, de som kunde förstå andras tankegångar och slutligen de som verkade oförmögna att tänka överhuvudtaget.
Andra är för enkla: Den gamla grekiska uppdelningen i sangviniker, melankoliker, koleriker och flegmatiker är exempelvis lite för fattig, då den bara skiljer på lättsinne/tungsinne och högt resp. lågt temperament. Dessutom känns den lite för ytlig för uppgiften.
Jungs modell är också simpel; den skiljer på ens sinnen för yttre objekt och det introverta; subjektiva, samt på rationalitet kontra irrationalitet. Med de två axlarna sätter han också två funktioner; tänkande & kännande resp. intuition & sensation, vilket i slutändan ger åtta olika sorters personligheter.
Sedan kom jobbiga Myers-Briggs i början på 1900-talet med deras modell som har fyra axlar; introversion-extraversion, sinnesförnimmelse-intuition, tanke-känsla samt bedömande-varseblivning. Det ger sexton olika personligheter om man inte räknar de olika fall där man hamnar i mitten på endera skalor. Det är lätt att tycka att det blir för mycket och att uppdelningen är för stel: Folk kan ju föredra att vara extraverta i vissa sammanhang för att i andra stunder föredra att sluta sig och söka en introvert stil.
Kanske är det därför som moderna kategoriseringar såsom Human Dynamics går tillbaka till grunderna. Där har man bara tre olika kvaliteter; mental, fysisk (praktisk) och emotionell, och sedan säger man att varje person består av högst en dominant kvalitet och en vid sidan om, men att studier sedan visat att man bara behöver fem olika karaktärstyper eftersom övriga bara existerar i teorin.
Är det någon modell ni gillar särskilt mycket?
---
Jag tycker att det stora problemet med dessa modeller är att de alla arbetar med fixerade mallar och fixerade resultat. Manodepressiva drag som pendlar mellan lätt- och tungsinne fungerar inte alls in i mallen eftersom det hamnar på samma plats såsom folk som är "mittimellan", och det finns ingen möjlighet att sätta ett personlighetsdrag i en kontext; såsom att en person kan vara väldigt starkt förankrad i vad som är (sinnesförnimmelse) när det gäller hennes arbete, medan hon sedan kan gå över till att vara väldigt inriktad på det som kan bli (intuition) när det gäller hennes fritidsverksamheter.
Ändå tycker jag inte att hela idén med personlighetskategorier är fel. Jag skulle bara vilja ett system som var friare i sitt upplägg och utformat i mer generella ordalag. Jag skulle vilja ha ett system där man inte kategoriserade hela människor utan bara pratade om de olika roller som vi spelar i olika sammanhang: I rollen som familjefar kan man vara en helt annan person än när man umgås med kompisgänget på krogen eller när man sitter i ett styrelsemöte på kontoret. I ett rollspel skulle man då framförallt prata om rollpersonernas roller i själva gruppen, men kanske också hur de fungerar i andra sammanhang.
Sedan skulle jag tala om vilka positioner man fyller i ens roll; de dominerande parterna i en flock tar på sig flockens övergripande mål och medel, medan resten försöker profilera sig genom att istället vara alternativa och speciella. Det där märks tydligt i familjer där storasyskonen nästan alltid är de som har en bredd på kunskap om det praktiska. Småsyskonen kan aldrig mäta sig med storasyskonet på sådana göromål, så de får specialisera sig på andra talanger istället. Men storasyskonet; som kan spela en väldigt praktisk och logisk roll i familjen, hon kan sedan spela en roll såsom impulsiv våghals om hon är en av de yngre parterna i sitt kompisgäng, om hon alltså inte kan mäta sig med de dominerande parterna i gänget på det som hon är så duktig på i hemmet.
Så; i ett slackergäng skulle kanske den mest verbale och erfarne individen ta en dominerande roll och vara just verbal och dela med sig av sina erfarenheter. En person som är aningens mindre verbal kan istället tvingas profilera sig genom att fylla en alternativ position som hårdför, introvert tuffing. När det sedan skall lösas en uppgift så kan alltså ledaren förlita sig på sin emotionella position, medan det blir naturligare för den andre att förhålla sig praktiskt och pragmatiskt till situationen, trots att han kanske inte alls hade agerat så om han hade mött ett likartat problem hemma i familjen. Jag är exempelvis väldigt betänksam och logisk i mina fritidsaktiviteter, samtidigt som jag är totalt oorganiserad i mitt privatliv och går mer på "känsla" i mitt arbete.
Slutligen hade jag velat ha hela modellen i rörelse. Alltså att man pratar om vilka sätt som man försöker utmana både sig själv, sin roll i gruppen och hela gruppens övergripande mål och medel. Där ser man exempelvis människor som prövar sin sociala kompetens genom att berätta anekdoter inför sin grupp, men som ännu inte alls känner sig tillfreds om de måste lyssna, förstå, kommunicera, samarbeta eller ta liknande uppgifter som kräver samma mått av empati.
Nå, är det någon som går i samma tankebanor? Någon som har hittat en modell som de tycker är spännande? Någon som kommer på något nytt iom det här inlägget? Någon som kanske till och med har några konkreta regelförslag? Någon som tycker att det här aldrig kan regleras med regler utan måste vara fritt för var och en att gestalta från en levande personlighetsbeskrivning?
Någon som tycker att jag förtjänar ett kok stryk tills jag lärt mig skriva korta inlägg?
/Rising
I ett Arne Anka-rollspel vore det exempelvis rätt meningslöst att skilja på vad Krille och Arne har för förmågor, medan deras olika personligheter ger upphov till en hel del spännande situationer. Samma sak med Becky och Enid i "Ghost World" och... hey, jag och de flesta av mina polare är faktiskt ungefär lika duktiga på exakt samma saker.
Skulle man kunna göra ett rollspel där man struntade i förmågor (eller åtminstone lät alla rollpersoner kunna samma saker) och istället fokuserade på deras olika personligheter?
Svaret är förstås "ja", det har det experimenterats med så länge (av bland annat friformare) att det nästan inte längre kan anses vara ett experiment. Men kan man på något vis skriva regler för olika personers personlighet? Kan man sätta upp någon sorts kategorisering för olika personlighetstyper som hjälper spelare att skapa rollpersoner med olika sorters personlighet? Kan man utforma regler för hur olika personer reagerar på händelser eller för hur de väljer att hantera problem? Alltså sådant som handlar om hur väl ens personlighet kan prestera sig förbi utmaningar; inte fysiska förmågor eller olika inlärda färdigheter.
---
Det slår mig dock att jag ogillar alla psykologiska modeller som jag kommit i kontakt med, jättemycket.
En del är fördömande: Machiavelli delade in mänskligheten i tre grupper; de som kunde tänka själva, de som kunde förstå andras tankegångar och slutligen de som verkade oförmögna att tänka överhuvudtaget.
Andra är för enkla: Den gamla grekiska uppdelningen i sangviniker, melankoliker, koleriker och flegmatiker är exempelvis lite för fattig, då den bara skiljer på lättsinne/tungsinne och högt resp. lågt temperament. Dessutom känns den lite för ytlig för uppgiften.
Jungs modell är också simpel; den skiljer på ens sinnen för yttre objekt och det introverta; subjektiva, samt på rationalitet kontra irrationalitet. Med de två axlarna sätter han också två funktioner; tänkande & kännande resp. intuition & sensation, vilket i slutändan ger åtta olika sorters personligheter.
Sedan kom jobbiga Myers-Briggs i början på 1900-talet med deras modell som har fyra axlar; introversion-extraversion, sinnesförnimmelse-intuition, tanke-känsla samt bedömande-varseblivning. Det ger sexton olika personligheter om man inte räknar de olika fall där man hamnar i mitten på endera skalor. Det är lätt att tycka att det blir för mycket och att uppdelningen är för stel: Folk kan ju föredra att vara extraverta i vissa sammanhang för att i andra stunder föredra att sluta sig och söka en introvert stil.
Kanske är det därför som moderna kategoriseringar såsom Human Dynamics går tillbaka till grunderna. Där har man bara tre olika kvaliteter; mental, fysisk (praktisk) och emotionell, och sedan säger man att varje person består av högst en dominant kvalitet och en vid sidan om, men att studier sedan visat att man bara behöver fem olika karaktärstyper eftersom övriga bara existerar i teorin.
Är det någon modell ni gillar särskilt mycket?
---
Jag tycker att det stora problemet med dessa modeller är att de alla arbetar med fixerade mallar och fixerade resultat. Manodepressiva drag som pendlar mellan lätt- och tungsinne fungerar inte alls in i mallen eftersom det hamnar på samma plats såsom folk som är "mittimellan", och det finns ingen möjlighet att sätta ett personlighetsdrag i en kontext; såsom att en person kan vara väldigt starkt förankrad i vad som är (sinnesförnimmelse) när det gäller hennes arbete, medan hon sedan kan gå över till att vara väldigt inriktad på det som kan bli (intuition) när det gäller hennes fritidsverksamheter.
Ändå tycker jag inte att hela idén med personlighetskategorier är fel. Jag skulle bara vilja ett system som var friare i sitt upplägg och utformat i mer generella ordalag. Jag skulle vilja ha ett system där man inte kategoriserade hela människor utan bara pratade om de olika roller som vi spelar i olika sammanhang: I rollen som familjefar kan man vara en helt annan person än när man umgås med kompisgänget på krogen eller när man sitter i ett styrelsemöte på kontoret. I ett rollspel skulle man då framförallt prata om rollpersonernas roller i själva gruppen, men kanske också hur de fungerar i andra sammanhang.
Sedan skulle jag tala om vilka positioner man fyller i ens roll; de dominerande parterna i en flock tar på sig flockens övergripande mål och medel, medan resten försöker profilera sig genom att istället vara alternativa och speciella. Det där märks tydligt i familjer där storasyskonen nästan alltid är de som har en bredd på kunskap om det praktiska. Småsyskonen kan aldrig mäta sig med storasyskonet på sådana göromål, så de får specialisera sig på andra talanger istället. Men storasyskonet; som kan spela en väldigt praktisk och logisk roll i familjen, hon kan sedan spela en roll såsom impulsiv våghals om hon är en av de yngre parterna i sitt kompisgäng, om hon alltså inte kan mäta sig med de dominerande parterna i gänget på det som hon är så duktig på i hemmet.
Så; i ett slackergäng skulle kanske den mest verbale och erfarne individen ta en dominerande roll och vara just verbal och dela med sig av sina erfarenheter. En person som är aningens mindre verbal kan istället tvingas profilera sig genom att fylla en alternativ position som hårdför, introvert tuffing. När det sedan skall lösas en uppgift så kan alltså ledaren förlita sig på sin emotionella position, medan det blir naturligare för den andre att förhålla sig praktiskt och pragmatiskt till situationen, trots att han kanske inte alls hade agerat så om han hade mött ett likartat problem hemma i familjen. Jag är exempelvis väldigt betänksam och logisk i mina fritidsaktiviteter, samtidigt som jag är totalt oorganiserad i mitt privatliv och går mer på "känsla" i mitt arbete.
Slutligen hade jag velat ha hela modellen i rörelse. Alltså att man pratar om vilka sätt som man försöker utmana både sig själv, sin roll i gruppen och hela gruppens övergripande mål och medel. Där ser man exempelvis människor som prövar sin sociala kompetens genom att berätta anekdoter inför sin grupp, men som ännu inte alls känner sig tillfreds om de måste lyssna, förstå, kommunicera, samarbeta eller ta liknande uppgifter som kräver samma mått av empati.
Nå, är det någon som går i samma tankebanor? Någon som har hittat en modell som de tycker är spännande? Någon som kommer på något nytt iom det här inlägget? Någon som kanske till och med har några konkreta regelförslag? Någon som tycker att det här aldrig kan regleras med regler utan måste vara fritt för var och en att gestalta från en levande personlighetsbeskrivning?
Någon som tycker att jag förtjänar ett kok stryk tills jag lärt mig skriva korta inlägg?
/Rising
) så spelar det kanske ingen roll.
